Etikettarkiv: Paleface

Första Klubb Tigern blev en succé

Historiens första Klubb Tigern gick av stapeln den 6 oktober i Teater Viirus nybyggda utrymmen. Journalisterna Janne Strang och Kjell Simosas, samt musikerna Lina Teir och Paleface samlades för att diskutera temat Musik & Politik. Minst lika intressanta som själva diskussionen var de talturer som Teir och Paleface höll mellan sina låtar då de senare på kvällen uppträdde. Teir, som varit aktiv i den nya flyktingrörelsen, berättade om hur hon engagerade sig socialt genom att helt enkelt ställa sig under en balkong och börja samtala med en nyanländ flyktingfamilj, för vilken hon senare gav gitarrlektioner. Paleface, för sin del, gav en lång föreläsning om hur rapmusiken har sina rötter bland de västafrikanska skalderna, grioterna, på medeltiden. Ett uruppförande hördes också, då Paleface spelade sin hit Helsinki Shangri-La på svenska, i översättning av Ny Tids chefredaktör. Nästa Klubb Tigern ordnas på samma ställe den 14.12.

Bli medlem i Ny Tids utgivarförening Tigern genom att fylla i medlemsblanketten här.

Red

Paleface låtlista med politisk musik

Rapparen, protestsångaren Paleface, som intervjuas i Ny Tid 11/2016 har för oss allena valt ut tio moderna finländska låtar med politiskt eller samhällskommenterande innehåll. Lyssna på dem härunder!

För fred
Viitasen Piia – Rukous Rauhasta

Mot segregering
Huoleton Huominen
– Viidenneksi Onnelisin Maa

Mot rasism
Räppärit Rasismia Vastaan (Notkea Rotta, Asa, Ailu Valle, VilleGalle, Shaka Kampara, Haamu, Hannibal, Kosola, Solonen, Särre, Rauhatäti, Julma H, Are, Iso Hm Jodarok, Paleface, Xmies, Felix Zenger & Dj Beha)  – Stop Urpoilulle

Mot homofobi
Lapinpolthajat – Espooseen

Mot våld i hemmet
Gettomasa – Pelkuri

Mot extremhögern
Teemu Takatalo – Laulu Äärioikeistosta

För solidaritet
Ninni Poijärvi – Valoa Päin

För naturen
J.K. Ihalainen & Sándor Vály – Macondon Molokit

Mot kapitalismen
Julma H – Fuck Monopoly

För mångkultur
M.A. Numminen – Nigeria

Bonuslåt
Niini Stöö – Kokoomus on Mafia

Låturval: Paleface
Foto: Janne Wass 

Finlands främsta protestsångare

Paleface lärde sig om den amerikanska medborgarkampen tack vare Public Enemy och Tavastehus stadsbibliotek. I dag sjunger rap-pionjären om nedmonteringen av välfärdssamhället och rasismen i Finland.

– Vill du se vad jag håller på med just nu, frågar Paleface, eller Karri Miettinen, som han egentligen heter, medan han håller fram en tjock bunt med notpapper.

– Det här är mitt första libretto för en opera, fortsätter han med nästan barnslig iver.

Det lilla arbetsrummet i ett gammalt bankhus på Drumsö i Helsingfors, som tagits över av små företag och kulturaktörer, är överbelamrat med LP-skivor, tidningar, böcker, olika instrument, planscher och en rad inramade stora fotografier som ligger på hög. Och nu alltså också ett libretto till en opera. Operan tonsätts av Timo Hietala, en prisbelönt kompositör som gjort musik till bland annat film och teater.

– Efter att jag tackat ja till jobbet funderade jag nog, att månne de nu har rätt kille för jobbet. Timo ringde upp mig och frågade om jag någonsin skrivit ett libretto förut. ”Nej”, svarade jag, men han bara skrattade och sade: ”Vad bra! Jag har nämligen aldrig skrivit ett operapartitur i mitt liv!”

Uppsättningen är ett samarbete med Nationaloperan.

– Jag tillför ju ett rap-element, men också en viss samhällskritik, säger Paleface.

Han berättar att operan Ihmepoika A kommer att behandla teman som mångkulturalism och acceptans av det som är annorlunda, men att den också innehåller pikar mot det nyliberalistiska systemet och rasismen i samhället.

Dylan den största

– Ibland stör det mig lite att folk inte vet hur mycket olika saker jag sysslat med. De känner mig endast som rappare eller protestsångare.

Karri Miettinen har studerat engelsk filologi, och bland annat översatt böcker av Saul Williams och A.J. Albany till finska. Musikaliskt har han rört sig i de flesta tänkbara genrer, från rap till rock och punk, men också reggae, folkmusik och jazz. Vidare har Paleface arbetat som filmöversättare, skrivit musik för film, redigerat böcker och varit programledare i radio – för att nämna några av hans olika hattar.

Ett projekt som han uppskattat storligen är arbetet med Bob Dylans låtar, som inleddes med en konsert på rockklubben Tavastia i Helsingfors då Dylan fyllde 70 år 2011. Tillsammans med bluesgruppen Wentus Blues Band steg en rad av Finlands främsta solister upp på scenen och gjorde sina tolkningar av Dylans låtar, och arbetet följdes upp fem år senare med skivan Dylan suomeksi (Dylan på finska), där Paleface hade översatt och spelat in en av Dylans starkaste antikrigslåtar, ”Masters of War”.

– Då han fick Nobels litteraturpris, provocerade jag lite då jag i en intervju sade att Bob Dylan är vår tids mest betydelsefulla författare. Men det är oerhört fint att låtskrivandet, som är min genre, har fått det erkännande som det förtjänar som en litterär form.

Paleface.
Paleface.

Public Enemy och medborgarrörelsen

Det var i högstadiet som Paleface började utforska Dylan och analyserade texterna till låtar som ”Tambourine Man” och ”Like a Rolling Stone”. Via Dylan hittade han artister som Woodie Guthrie, roots-musiken och americanan, och insåg att Dylans musik byggde på gammal folktradition, en tradition som han uppdaterade och gjorde modern.

– Samma sak har alltid gällt rapen. Mitt stora uppvaknande kom då jag hörde Public Enemy för första gången.

Paleface gjorde en djupdykning i Public Enemys lyrik, och fann där all den information om det amerikanska samhället som han inte lärde sig i skolan, om fattigdomen, slummen, våldet, korruptionen, diskrimineringen av svarta och andra minoriteter.

– Det här var ju tiden före internet, så om man inte förstod något, fick man läsa om det i böcker. Public Enemy och Tavastehus stadsbibliotek var en oslagbar kombination då jag lärde mig om världen och historien.

Med hörlurarna i öronen och näsan i en bok satt den tonåriga Miettinen så och läste in sig på Martin Luther King, Svarta pantrarna, medborgarrättssrörelsen, slaveriet och den amerikanska sångtraditionen.

Samhällskritiskt på finska

Karri Miettinen kom inte från ett traditionellt vänsterhem, utan pappan röstade enligt en intervju på Samlingspartiet – en self-made man som arbetade upp sig ur fattigdomen genom studier vid Handelshögskolan i Vasa, och som sedermera gjorde karriär i finansbranschen. För Karri var det musiken som var det viktiga, och han hörde under 1990-talet till pionjärerna inom den finländska rapen tillsammans med grupper som Fintelligens, Tommi Lindgren från Don Johnson Big Band, och finlandssvenska Redrama. Genombrottet kom år 2000 med singeln ”Back to Square One”, och debutalbumet The Pale Ontologist kom 2001.

Men det riktigt stora genomslaget i mainstreamkulturen fick Paleface år 2010 med skivan Helsinki Shangri-La, den första plattan på finska, fylld med samhällskritiska protestlåtar, inspirerad av olika musikaliska traditioner. Videon till första singeln ”Helsinki Shangri-La”, en kuplett, spreds som en löpeld över nätet då den släpptes hösten 2010. Skivan sålde platinum 2011.

Fjortisarna hyvlar sig i skuld uppå krediten
Veikko Hurstis minne det har trampats ner i skiten
Hurra-huh-hah-hej
Kasta bort och köp en ny,
Visa, snabblån, indrivning och kreditanmärkningar

Under våren smälter man ur isen varje lodis
Men vården den består av allehanda pillergodis
Halle-lujah-hej
Finlands missbrukarpolitik:
Diazepam, pervitin, Subutex och 
söndagen

(Fritt översatt från Helsinki Shangri-La, 2010)

Kreativitet i Västafrika

– Samhällskritiken fanns nog i min musik också innan jag började sjunga på finska, men då jag bytte språk, tog folk texterna till sig på ett annat sätt, säger Paleface.

Det är en sanning med modifikation – visst har Paleface alltid gjort samhälleligt ställningstagande musik, men hans tidigare produktion visar ändå inte på samma politiska skärpa som det material han släppt efter 2010. En av orsakerna till uppkomsten av albumet Helsinki Shangri-La var Miettinens resa genom musikhistorien. Via Public Enemy började han utforska rapens historia, genom blues och gospel till de afrikanska slavarnas spirituals och arbetssånger, vilket ledde honom till grioterna; barderna och skalderna i olika västafrikanska kulturer, vars skaldekonst ses som en föregångare till rapen.

– Det var då jag själv besökte Västafrika som jag skrev alla låtar till Helsinki Shangri-La – jag var tvungen att iaktta förhållandena på andra sidan världen för att formulera min samhällskritik om mitt hemland.

Låten ”Helsinki Shangri-La” är en rasande uppgörelse med högerpolitiken och nedmonteringen av välfärdssamhället, och också Sannfinländarna och rasisterna får sig med sleven.

– Det var en forskare som sa att jag i låten lyckats lista åtta av de tio främsta orsakerna till marginalisering i samhället. Och det är nästan skrämmande hur profetiska vissa av textraderna var, som den där jag skriver ”Timo Soini, Halla-aho, Ku Klux Klan”, och så sex år senare ser vi hur brandbomberna viner och och det står folk i Ku Klux Klan-dräkter utanför asylboende.

Ingen politiker

Paleface har aldrig gjort någon hemlighet av sina vänstersympatier. Han har ofta uppträtt på demonstrationer och tillställningar med vänsterförtecken – för att inte tala om då han han spelade på Ny Tids 60-årsjubileumsfest för elva år sedan. Under de senaste åren har han speciellt stigit fram som en antirasistisk galjonsfigur, och låten ”Emme suostu pelkäämään” (Vi vägrar vara rädda) blev en kamplåt för den antirasistiska rörelsen i Finland då den släpptes förra sommaren. I videon uppträdde bland annat Vänsterförbundets partifullmäktiges viceordförande Suldaan Said Ahmed och före detta partiordförande Paavo Arhinmäki. Paleface har också stött partiets lokalpolitiker Dan Koivulaakso i kommunalval.

– Många har bett mig ställa upp i val, och det är ju smickrande, men det känns inte som mitt sätt att påverka. Jag har inga säkra svar på saker och ting, mitt jobb är att lyfta fram samhällsfrågor genom att skriva och sjunga om dem.

I Finland detta år, där vårt högerstyre rår
Sprider skinnskallarna runt sig skräck och undergång
Myndigheten vaktar snällt, medan nassar går i fält
Tills det bakom hörnet börjar höras munter sång

Oj, du lilla Skalle-Pär, vi ej rädda för dig är
Fast polisen skulle skydda era torgmöten
Ut i gatans mörka natt strömmar clowner full i skratt
Då får Soldiers of Odin springa håglöst hem

(Fritt översatt från Emme suostu pelkäämään, 2016)

paleface-181016-003-webb-foto-janne-wass

Politiska musiken lever

I februari mottog Paleface Suomen kulttuurirahastos pris för sin ”moderna poesi och sociala iakttagelseförmåga”. Enligt motiveringarna lyfter Paleface ”fram de människor som sällan får sina åsikter hörda: unga, fattiga, flyktingar, folk som kastats omkring av livskriser. Han glömmer inte heller perspektivet på makt, och genom denna dubbla belysning skapas en stark spänning i många av hans låtar.”

Paleface plockar fram en liten ask med medaljen som kom med priset.

– Det här är nog en av de saker jag är mest stolt över i min karriär, man får nästan svindel då man ser vilka det är som tidigare mottagit det. Tänk att jag nu räknas till samma kategori.

Bland pristagarna finns bland annat personer som Aki Kaurismäki, Kaija Saariaho, Tove Jansson, Tero Saarinen, Lasse Pöysti och Monica Groop.

På vilket sätt hoppas du att du lyckats förändra samhället?

– Svår fråga, säger Paleface och sitter en god stund och funderar.

– Jag hoppas att jag kunnat öppna människors ögon för mångkulturalism, och visa att det inte nödvändigtvis är något farligt med det.

– Små konkreta saker jag är stolt över är till exempel att mina texter i dag finns i kring tio olika skolböcker, från samhällslära till modersmålsböcker.

Små revolutioner i vardagen är vad Paleface hoppas kunna åstadkomma, och påpekar att han inte är ensam.

– Den politiska musiken lever fortfarande i Finland, även om den som mycket av kulturen har körts över av kommersialismen. De politiska artisterna i Finland säljer inte mycket skivor och de spelas inte på radio, men de uppträder flitigt inför stora publiker, de har trogna fans, och många av dem kan faktiskt leva på sin musik.

Vi återkommer till slut till den stämpel som protestsångare som Paleface säger att han i dagens läge dras med.

– Jag blev uppmärksammad på ett avsnitt av satirprogrammet Putous, där de medverkande hade gjort parodier på finska rapartister. De andra avbildades på olika kanske lite mindre smickrande sätt, och då de kom fram till mig, så avbildades jag med en munkjacka med huvan dragen över huvudet, och gick omkring och ropade ”Riistoa! Riistoa!” Jag tänkte att: okej. Om det där är bilden som folk har av mig, så är det ju en bild som jag gärna kan leva med.

Text & foto: Janne Wass
Paleface låttexter är fritt översatta av Janne Wass för denna artikel.
Paleface valde ut tio moderna finska protestsånger för Ny Tids del. Lyssna på dem här!

Platon diggade inte punk

Musiken har alltid varit tätt sammanlänkad med samhällsfrågor. I detta temanummer belyser vi den samhälleliga musiken, och musikens samhälleliga relevans, ur olika synvinklar.

Ursäkta klichén, men redan de gamla grekerna funderade över sambandet mellan samhälle och musik. I Staten varnar Platon för nyskapande och omvälvande musik, eftersom all form av musikalisk innovation enligt honom utgör ett hot mot idealstaten, och bör förbjudas. I sin dialog om idealstaten förespråkar Platon en strikt censur av alla konstformer. Statens väktare bör övervaka att musik och annan skaldekonst bidrar till att upprätthålla status quo. Innovationer som kan te sig som harmlös underhållning menar han att småningom riskerar att genomsyra samhället och bidra till en bredare korruption av hela samhällssystemet.

– I Platons idealstat finns alltså ”rätt” och ”fel” sorts musik, säger Aki Luoto, som är doktorand vid Tammerfors universitet och forskar i politisk musik och musikens samhälleliga betydelse.

– Ett annat historiskt exempel är Jean-Jacques Rousseau, som hade en oerhört stor betydelse för musiken som konstform under upplysningstiden.

Rousseau var inblandad i en hetsig debatt som rasade i Paris om huruvida den emotionellt laddade italienska musiken var att föredra framför den mer matematiska franska. Det här handlade inte bara om estetik, utan också om vilken musikens syfte och väsen var. Rousseau försvarade passionerat den italienska varianten.

– Rousseau förstod musikens betydelse som en konstform som kunde väcka väldigt starka känslor hos åhöraren, och som på det sättet kunde ha en central samhällelig roll. Vill man ha exempel på det här från närhistorien, kan man se på hur Wagners musik, som frammanade bilden av en stark idealstat, användes av Adolf Hitler.

Från Marseljäsen till Tahrir

Sedan civilisationens födelse har konst och kultur använts för att stärka de styrande krafternas maktposition. Skaldekonsten har burit vidare historier om regenters hjältedåd eller strävat till att påverka den allmänna opinionen. Platon förespråkade musik som ingöt rätt slags moral och ideologi i Atens medborgare, på samma sätt som psalmer använts inom kristendomen för att ingjuta en annan from av samhällsmoral. Beethovens tredje symfoni förhärligade Napoleon Bonaparte, medan Jean-Baptiste Lullys ”Te Deum” firade att kung Ludvig XIV överlevt en operation för hemorrojder.

Men musiken har också, precis som Platon förutspådde, varit ett uttryck för protest och samhällsförändring. Från de irländska protestvisorna på 1300-talet till den franska revolutionen och ”Marseljäsen”. De västafrikanska slavarna i Amerika tog med sig sin musikaliska tradition som utvecklades till en egen form av protestmusik, sedermera till blues och gospel, fram till 1970- och 1980-talens hiphop. Arbetarrörelsen hade sin sångtradition, liksom den amerikanska revolutionen hade sin. För att inte tala om all den musik vi i Väst inte ens känner till, som den palestinska sångrörelsen, de australiska aboriginernas protestsånger, de kinesiska oliktänkarnas musikarv. Den numera i Sverige bosatte Ramy Essam har nyligen i Viirus regi gett prov på den moderna egyptiska protestmusiken. (Läs mera om Essam på sidorna 28–29.)

Starkare tillsammans

När vi tänker på politik och musik går våra tankar ändå i första hand till 1900-talet, och fokuset skiftar lätt från Europa till USA. Woody Guthries och Pete Seegers arbetarsånger, Billie Holidays ”Strange Fruit”, de svarta jazzmusikernas kamp för erkännande, 1950-talets sexuella och musikaliska ungdomsrevolt, hippiegenerationen med folkmusiker som Bob Dylan och Joan Baez, och så vidare.

Men vi har naturligtvis också den europeiska vänsterrörelsens agit-prop som hade sin storhetstid på 1960- och 1970-talen, men som har rötter i arbetarrörelsens frammarsch under det sena 1800-talet. Speciellt Finland hade ju en ovanligt stark agit-prop-tradition.

– Ett budskap tas lättare emot, och får större genomslagskraft, i en tre och en halv minuter lång sång än i ett politiskt tal. Genom melodin får budskapet också en större emotionell genomslagskraft, säger Aki Luoto.

Att musiken och sångtraditionen varit speciellt viktig inom sociala rörelser förklarar han med gruppgemenskapen.

– I till exempel arbetarrörelsen pejlar medlemmarna sina upplevelser som en del av gemenskapen med musikens hjälp, och åhörarna kan identifiera sig med dessa upplevelser tack vare musiken. Musiken skiljer sig också från andra konstformer genom att den är ordlös och fysisk. Den tilltalar oss alltså inte bara genom lyriken, utan också som en rent fysisk upplevelse.

Den kanske sista världsomspännande vågen av protestmusik var punken, som föddes ur den brittiska arbetarklassungdomens utsiktslöshet i slutet av 1970-talet, och spred sig som en löpeld över hela världen. Som Paleface påpekar i intervjun i det här numret av Ny Tid, var också rap- och hiphopmusiken sprungen ur en social och politisk bakgrund då den uppstod kring samma tid som punken, även om den till en början var mer geografiskt och demografiskt bunden.

Beyoncé – dagens protestsångare?

Protestmusiken har inte försvunnit någonstans, säger Luoto, men den är inte lika framträdande i dag som den var för några årtionden sedan.

– Det har antagligen att göra med att både samhället och populärkulturen har förändrats. Men visst mobiliserades många till exempel ännu i samband med välgörenhetskonserter som Live Aid på 1980-talet, och i dag är den politiska musiken också viktig för att stärka gemenskapen inom olika grupper. Ett intressant fenomen är ändå då världsstjärnor som Beyoncé – en oerhört populär och avgudad artist – plötsligt gör politiska ställningstaganden och identifierar sig med Svarta pantrarna. Det påverkar utan tvivel hennes fans, men frågan är förstås om det aktiverar folk till att börja idka politik, eller om energin snarare utmynnar i aggression och kravaller.

I Finland ser Luoto att det speciellt inom hiphopen i dag finns en hel del politiska artister.

– Men det som saknas är de där riktigt stora folkfavoriterna som Juice Leskinen eller Irwin Goodman, som sågs som hela folkets kritiska röster.

– Å andra sidan lever den politiska medvetenheten starkt kvar inom musikerfältet, liksom hela kulturfältet. Senast i samband med Pekka Haavistos presidentvalskampanj 2012 såg vi att det snabbt går att mobilisera en stor gemenskap av musikartister för politiska syften.

Text: Janne Wass
Illustration: Otto Donner

Tre frågor till Johanna Eurakoski

chef för kommunikation och medelanskaffning på Världen i byn-festivalen.

1. Förutom ökenbluesgitarristen Bombino, vad annat kan du rekommendera i festivalprogrammet i år?

– Själv ser jag speciellt fram emot Teho Majamäki & Travelogue Ensembles konsert. Majamäki har komponerat sin musik baserad på resor har gjort under de senaste 15 åren, från Tanzania till Australien, från Indien till Lappland. På festivalen uppträder han tillsammans med artister som Paleface, Ismo Alanko och Linda Fredriksson.

– Förutom strålande konserter har vi också intressanta dokumentärer på årets festival. Den Emmynominerade dokumentaristen Deeyah Khan hämtar sin senaste dokumentär Jihad: a Story of Others till festivalen. Khan har intervjuat tiotals ex-jihadister och före detta extremister, som rest från Europa för att delta i det ”heliga kriget”. Khan deltar också i några diskussioner.

– Vi har tiotals intressanta paneldebatter om till exempel flyktingkrisen, medborgarsamhällets roll, EU:s framtid och nordisk identitet. Vi har också en hel del program för barn, till exempel Bollywood-dans och filosofi-café för barn!

2. Hur ser du på Världen i byns roll i dagens finska och
europeiska klimat?

– Vi har en viktig roll i att mjuka upp det nuvarande klimatet, skapa dialog mellan människor och inspirera folk att delta i byggandet av en rättvis värld. Den internationella stämningen på festivalen ger hopp om en framtid där människor oberoende av ursprung kan komma överens och leva tillsammans. Många festivalbesökare med internationell bakgrund har tackat oss för att de åtminstone ett veckoslut i året känner sig hundra procent välkomna i det finska samhället. Vi är också ett viktigt forum för hundratals medborgarorganisationer, som ställer ut på festivalen, presenterar sin verksamhet och erbjuder besökarna olika sätt att påverka.

3. Hur ser framtiden ut för festivalen?

– Framtiden ser rätt så ljus ut och vi har många utvecklingsplaner och idéer som vi för vidare tillsammans med olika aktörer. Världen i byn är en central del av medborgarorganisationernas takorganisation Kepas verksamhet. Vi utgår ifrån att festivalen också i fortsättningen kommer att att ordnas, men allt beror givetvis på finansieringen, som nu är säkrad ända till slutet av 2017. Nedskärningarna i samhället har påverkat festivalens budget en del, men vi har försökt undvika att festivalens karaktär direkt påverkas. I år har vi något mindre musikutbud än tidigare och ordnar inga festivalklubbar på kvällarna. En del av de ekonomiska utmaningarna har vi tacklat tack vare nya finansiärer, som Nordisk Kulturfond.

Text: Jan Gardberg
Foto: Ville Kulmala