Isobroidi/pikkubroidi gör med sitt spänstiga samspel myten levande.
En kvinna arbetar som sjöjungfru på ett nöjesfält. Hon ska sitta eller ligga på en grön hylla ovanför en bassäng, och när någon träffar brickan under henne med en boll ramlar hon i vattnet. Kvinnan har lärt sig skrika på rätt sätt när hon faller, högt och skärande, pressat genom ett leende. En av besökarna på nöjesfältet slänger bollar på sjöjungfrun om och om igen. Givetvis är det så hon träffar sin make.
Surrealistisk utgångspunkt
När jag ser pjäsen Isobroidi/Pikkubroidi på Teatteri Jurkka kommer jag att tänka på denna inledande bild från Monika Fagerholms debutroman Underbara kvinnor vid vatten. I pjäsens andra scen kommer storebrodern hem till den lägenhet han delar med sin yngre bror. Storebror är en svart man iklädd en vit mask, en hög hatt och en ålderdomlig långrock. Han livnär sig på att spela Abraham Lincoln i en spelhall, presidenten som främst är känd för att ha deltagit i att avskaffa slaveriet. Hela dagarna sitter storebrodern och väntar på att bli skjuten. Till saken hör att han fick jobbet för att han är billigare än en vit skådespelare. Att det är just Abraham Lincoln han spelar är passande, då han vid födseln faktiskt tilldelades namnet Lincoln. Och lämpligt nog heter den yngre brodern Booth, efter skådespelaren John Wilkes Booth, främst ihågkommen för att ha mördat president Lincoln år 1865. “Det var hans [faderns] idé om ett skämt”, menar Lincoln själv om namnen.
Att en man vid namn Lincoln arbetar som Abraham Lincoln är en absurd, närmast surrealistisk utgångspunkt för ett drama. När Lincoln, med rädsla för att mista jobbet, övar på sin skådespelarkonst genom att bli skjuten av brodern Booth kondenseras verkligheten ytterligare. Han ska skrika teatralt men trovärdigt,”inte för verkligt”.
Det säger något om dramatikern Suzan-Lori Parks skicklighet att pjäsens drömlika villkor aldrig förhindrar en intimitet eller ett allvar. Det känns inte uttänkt, inte som ett stort skämt. Snarare är den pendlande rörelsen mellan myt och verklighet, tragedi och komedi styckets själva essens. De olika utstyrslarna, rollerna och maskerna klär paradoxalt nog av karaktärerna.
Finlandspremiär – på tiden
Redan år 2011 drömde den finsk-amerikanska regissören Johanna Freundlich och skådespelaren Jani Toivola om att sätta upp Topdog/Underdog. Då samarbetade de med en uppsättning av Angels in America. Nu får äntligen Isobroidi/Pikkubroidi sin Finlandspremiär, med Freundlich som står för regi och Toivola som spelar Lincoln.
Det är på tiden, då pjäsen år 2001 erhöll Pulitzerpriset och år 2018 utnämndes till det bästa amerikanska dramat från de senaste 25 åren. Uppsättningen kan nog ses som en konsthistorisk händelse även i Finland, passande för Teatteri Jurkkas 70-års jubileum.
Ett närvarande här och nu
“PLATS: Här. /TID: Nu.” står det i scenanvisningarna i originaltexten. Även om vissa tidsmarkörer (enbart väggtelefon, inget internet) placerar pjäsens skeenden före 2000-talet, känns det fortfarande så: tiden är nu, platsen är här. Rummet är påtagligt laddat. Till en del beror detta på att Teatteri Jurkka endast består av ett litet rum, där man närmast sitter på scenen tillsammans med skådespelarna. Eller i brödernas lägenhet, mitt bland deras saker. Man ser spottet flyga ut ur munnen, svetten forma sig längs armlederna. Som att se på en inzoomad film, där kameran inte lämnar kroppen. En ideal spelmiljö för styckets minimalism. Den dunkande elektroniska musiken, som tagen ur en spelhall, intensifierar scenbytena.
Detta är en pjäs som står och faller på sina skådespelare. Den har enbart två roller, vilka deltar i närapå alla scener. Allt man får veta om yttervärlden, livet utanför lägenheten, kommer fram i vad de säger och hur de säger det. Ex-flickvännen “Amazing Grace”, föräldrarna som försvann, frun som gick. Här lyckas uppsättningen väl.
Skiftningarna bröderna emellan bär inte enbart på frågorna i deras inbördes relation, utan hela livets kast och anfäktelser. Allt ifrån smärtan i rasfrågor till fattigdom och härkomst gestaltas i samtalet. Dels blir det käbbel, dels utläggning. Översättningen till finskan är gjord av Karri ”Paleface” Miettinen och följer allt som oftast talspråkets naturliga rytm och bråkighet. Originalmanuset följs nästan ordagrant.
Det finns en elegans i hur Toivola spelar Lincoln. Han är reserverad, närmast sval, och bär samtidigt på en stor tyngd. Lincoln är en komplex rollfigur, som förlorat sin status i takt med att han lämnat kortbluffandet bakom sig och övergått till spelhallsjobbet. Toivola gestaltar väl hans sorg och de ställvisa stråken av lömskhet, trots att suget efter den värld han förlorat är mera påtagligt i originalmanuset.
Spänstigt samspel
Booth däremot är labil med grandiosa drömmar. Han övar, klumpigt, på samma kortspel som Lincoln lämnat bakom sig. Stundvis präglas skådespelaren Roderick Kabangas uttryck av en viss osäkerhet, replikerna fastnar i munnen och då levandegörs inte den impulsivitet som karaktäriserar rollen. Ändå lyckas Kabanga allt som oftast vara så oberäknelig och ertappad som Booth ska vara.
Samspelet är spänstigt, de hastiga replikerna dansar med varandra och rummet växlar från värme till förbittring, på sättet det gör i ett hem. För även om detta i allra högsta grad är en diskussion om klass samt det vita och det svarta i USA, är detta nog främst en pjäs om en familj. Sättet den andres liv lägger villkoren för det egna. Att stå oskyddad framför en annan, att säga ”Imorgon går jag” och sedan aldrig gå. Att tvingas dela på allt och både hata och älska att det är så.
I Fagerholms roman ligger de finlandssvenska hemmafruarna på en strand och är Elizabeth Taylor och Jacqueline Kennedy. De är kändisar, amerikansk mytologi, en presidentfru och en skådespelare, för att fiktionen gör livet djupare, mera verkligt. Även i Isobroidi/Pikkubroidi (samt i Parks tidigare pjäs The America Play) blir den amerikanska myten kött och blod.
På så vis påminner formen om det grekiska dramat, där de antika mytologierna fick nya skepnader inom teatern. I sättet Isobroidi/Pikkubroidi går mot sitt olustiga slut finner man även samma antika obeveklighet i den verkande logiken, det öde som föds med namnet. “Det handlar inte om namnen”, menar ändå Parks i en dokumentär. “Det som händer är på grund av att Lincoln och Booth handlar som de gör. Inte för att de heter på ett visst sätt.” Myten blir levande för att vi väljer myten. Teatern gör myten levande så att vi får syn på den.
Foto: Marko Mäkinen
Teatteri Jurkka: Isobroidi/Pikkubroidi
Skriven av: Suzan-Lori Parks
Översättning: Karri ”Paleface” Miettinen
Regi: Johanna Freundlich
På scenen: Jani Toivola ja Roderick Kabanga
Ljud: Vili Pääkkö
Ljus: Saku Kaukiainen
Spelar fram till 31.1 2024.
