I hela Europa går högerpartierna med lien över kulturen. Ny Tid har träffat den italienska aktivisten Ilenia Caleo som beskriver nedskärningarna som ett sätt att tysta oppositionella röster.
En varm söndag i början av september pågår för tjugonde året i rad kortteaterfestivalen för scenkonst – Short Festival – i Rom. Festivalen hålls på la Pelanda:- 5 000 kvadratmeter nyrenoverade lokaler i industriell arkitektur i ett gammalt slakthusområde nära floden Tibern. Det är ett nytt centrum för konst och studier med gratis läsplatser och enorma scenytor som lämpar sig särskilt bra för samtida dans och performans.
Här lyckas jag efter lång väntan få en pratstund med Ilenia Caleo, som på landets alternativa scener har arbetat sig upp till att vara en av landets mest ikoniska performansartister inom den moderna konstscenen, och som i år är en av de konstnärliga ledarna för festivalen. Det är ändå inte därför vi möts, utan på grund av hennes engagemang för den fria, oberoende kulturen. Premiärminister Giorgia Melonis sittande nationalistiska högerregering skär ner i kulturen – ett bekant fenomen i hela Europa i länder där högern och ytterhögern kommit till makten. Enligt Caleo detaljstyr Melonis regering i stort sett allt inom kulturområdet, från utnämningar till chefer för museer och teatrar till vilken typ av dans som ska få visas upp på landets scener.
– Alla regeringar, både de till höger och vänster, har i princip skurit ner i kulturen genom åren, men ingen regering har tidigare varit inne och detalj-styrt vem som ska kunna få del av bidragen, säger hon samtidigt som hon visar mig runt i lokalerna i det gamla slakthusområdet.
Började som ockupation
Dagen efter att vi ses ska festivalen stå värd för ett nytt nationellt stor-möte – ett slags protestmöte – för scenkonstnärer. Senast de sågs var den 21 juli, då ett hundratal kulturarbetare samlades på Circolo degli artisti – en träffpunkt för oberoende musik och kultur i huvudstaden i nästan trettio år, fram till att den stängdes 2015. Då kopplade kulturutövare i sexton andra städer också upp sig till mötet. Banderoller med texten: ”Vi vill ha något annat” och ”Det här är bara början” användes.
Ilenia Caleo beskriver just ockupation av platser som en historisk, kollektiv och ädel kampmetod. Ockupation och kamp har de erfarenhet av, men inte så mycket organisering och fackligt arbete bland kulturarbetarna, ännu i alla fall. Det är nämligen någonting hon hoppas det ska bli mer av.
– Under fyra år 2011–2014 ockuperade vi Argentinateatern, Roms äldsta teater. Det var tänkt att vi skulle vara där två–tre dagar, men gensvaret från lokalbefolkningen, publiken och teaterarbetarna var så stort att platsen förvandlades till ett slags agora.
Fyra dagar blev till fyra år av ockupation med kreativt arbete och föreställningar på den ockuperade teatern. Ockupationen var samtida med andra proteströrelser såsom Occupy Wall Street i USA och Indignados i Spanien.
Hon beskriver det som att regeringen vill tämja den allmänna opinionen, eliminera de som experimenterar och reflekterar över samtiden. Och därför ska alla hinder för regeringens egna nationalistiska projekt elimineras.
Upp till 40 årsverken försvinner
Caleo beskriver hur det politiska klimatet och repressionen mot kulturella och sociala rörelser hårdnade efter det.
– I Italien finns inget välfärdsstöd som går att likna vid välfärdssystemen i Norden och det offentliga finansieringssystemet är mycket bräckligt och fragmenterat, så det gäller att vara kreativ för att överleva. Men nu har vi dessutom en nationalistisk regering med rötter i fascismen som har kapat kulturen, säger hon och fortsätter:
– Det här är vårt sätt att visa att vi är emot kriminaliseringen av alla som protesterar och visar socialt missnöje med regeringens politik.
Arbetslivet för konstnärer inom teater, dans, underhållning och scenkonst präglas av stor osäkerhet och prekära omständigheter. Den organisering bland kulturarbetare som nu sker kan därför ses som en del av en lång kamptradition, men även som ett försök till organisering och till att uppmärksamma fackliga rättigheter.
Giorgia Meloni och hennes regerings nedskärningar äventyrar överlevnaden för flera historiska kulturinstitutioner, såsom enskilda teater–och filmfestivaler och kompanier, och för de individuella kulturarbetarna.
Caleo säger att nedskärningarna motsvarar uppskattningsvis mellan 20 000 och 50 000 arbetstimmar som försvinner – alltså upp till närmare 40 årsverken.
– Det är som om det vore en massuppsägning av scenkonstarbetare, säger hon.
Låg fackanslutning
Även inom universitetsvärlden och forskningen pågår en stor ideologisk strid om utbildningens framtid. Enligt Caleo innebär regeringens fientlighet mot intellektuella och framställningen av kultur som ett fåtal personers privilegium också till att man slår ner på oliktänkande.
Hon beskriver det som att regeringen vill tämja den allmänna opinionen, eliminera de som experimenterar och reflekterar över samtiden. Och därför ska alla hinder för regeringens egna nationalistiska projekt elimineras.
Under det nationella stormötet som ska hållas dagen efter att vi ses kommer organisering, att komma samman och att projektera och föreställa sig nya möjligheter till finansiering – till överlevnad – att stå i centrum.
– De flesta är inte med i något fack och har i allmänhet dålig koll på vad som gäller kring arbetsrätt, inkomstmöjligheter och arbetarrättigheter i stort, så det kommer att vara ett tema.
Ett krig mot den fria kulturen
I början av sommaren kom besked om finansiering av olika kulturinstitutioner och projekt inom musik, teater, dans, cirkus och tvärkonstnärliga projekt inför de närmaste tre åren.
Då blev det tydligt att många teatrar, kompanier och festivaler fick lägre poäng och därmed lägre möjlighet till finansiering eller helt uteslöts, berättar Caleo.
– Dansen drabbades värst, men även de som arbetar multidisciplinärt eller med förnyelse av språket och med inkludering, straffades nästan kan man säga.
– Det blev tydligt att regeringen vill vara med och avgöra vad som är bra och dålig konst, vilken typ av dans som ska premieras och vilka kroppstyper som lämpar sig för denna, vilket innehåll – inte queer – som ska uppmuntras och så vidare.
Tiziano Trobia, ordföranden för gräsrotsfacket Clap, säger i en intervju i tidningen Internazionale att en del kulturutövare har drabbats särskilt hårt eller till och med bestraffats, särskilt de som inte faller regeringen på läppen.
Han är inne på att nedskärningarna nu riktas mot arbetarnas inkomstmöjligheter, vilket kommer få omedelbara effekter. Men även själva kulturens överlevnad står på spel, menar han.
Att de finansiella styrinstrumenten nu har uppdaterats med specifika kriterier för vem som kan få bidrag för dans, teateruppsättningar eller anordna festivaler bara är det senaste i en rad försök att påverka innehållet i det fria kulturlivet, menar Caleo.
– Vi har sett politiska tillsättningar av chefer på museer och nationella kulturinstitutioner, som teatrar. I kultur- och turiststaden och Florens blev en teater fråntagen status som nationalteater och i Rom pågår kampen om flera nedstängda teatrar, säger hon.
Allt har sammantaget lett till protester både bland kulturutövare och kulturentusiaster. Men bland de förstnämnda har det parallellt vuxit fram ett behov av organisering, att komma samman och att konfrontera situationen.
Ilena Caleo säger att det nationella stormötet bland annat syftar till att samla arbetare i en fragmentiserad bransch. Hon menar att det gäller fler yrkeskategorier, som publicister, kommunikatörer, journalister, som alla arbetar i branscher karaktäriserade av prekära arbetsförhållanden.
– Jag vill att vi ska våga blicka framåt – skapa alternativ och föreställa oss nya möjligheter.
– Vi har en nyfascistisk högerregering som utnyttjar den moderna konsten och vetenskapen/universiteten och ser möjligheter att ta sig in och ockupera dessa områden – som insisterar på att ta sig in, forma och använda dem för sin egen regims syften. Det är något nytt, som vi aldrig tidigare har sett, säger Caleo.
Hon är oroad över situationen och framtiden.
– Vi har sett hur klimataktivister straffas för civil olydnad, hur studentprotester slås ner av polis. Det pågår ett förtryck mot de som ägnar sig åt kulturella och sociala protester. Och det känns som att vi vänjer oss för snabbt.
Foto: Christin Sandberg
