Om man vill försöka hitta något positivt i den nedmontering av välfärden som Orpo–Purras regering kört igenom så är det väl att den på ett mycket tydligt sätt har blottlagt hur förödande högerpolitiken är. Människor ser med egna ögon hur arbetslösheten når nya rekordnivåer, hur sjukvården hostar och hur den egna ekonomin blir allt kärvare.
Förra veckan kunde vi igen ta del av nya siffror som visar vad regeringens frysning av indexjusteringarna för socialskyddet betyder i praktiken. Hur teknisk en indexjustering än låter, så är dess inverkan materiellt kännbar för många låginkomsttagare: exempelvis arbetslöshetsersättningen minskar på grund av regeringens beslut med närmare 80 euro per månad.
Samtidigt har höginkomsttagarna fått en skattesänkning på flera hundralappar per månad. Också sänkningen av samfundsskatten gynnar främst storföretag och dess ägare. Dessa skattebeslut minskar statens intäkter med närmare två miljarder varje år – i ett läge då alla säger sig vara oroliga över statsskulden.
Regeringens djupt orättvisa politik har gett stort lyft åt såväl Socialdemokraterna som Vänsterförbundet. Man måste väl ändå våga hoppas att detta kan medföra en vändning i politiken efter nästa val, trots skuldbromsen.
Skuldbromsen är problematisk på många sätt, inte minst för att den riskerar att fördjupa den nedåtgående spiralen som Finlands ekonomi befinner sig i. Uuden talousajattelun keskus UTAK är en av fler aktörer som har påpekat att nedskärningar, särskilt under en lågkonjunktur, är betydligt mer skadliga för ekonomin än skattehöjningar.
En färsk undersökning av ekonomer i Sveriges finanspolitiska råd visar också att låginkomsttagare har hög benägenhet att använda varje extra euro de får. Man tittade till exempel på studiebidraget och kunde konstatera att en höjning av stödet konsumeras direkt och flödar således tillbaka in i ekonomin. Tillägg i höginkomsttagares plånbok hade inte lika stor inverkan.
Utmaningen för vänsterpartierna är ändå att myten om samlingspartiet som ekonomiskt ansvarsfullt är närmast ofattbart seg. Den allmänna diskussionen fortsätter på sin bekanta bana: ”trots att man skurit mycket, måste man skära ännu mer”. Detta tar ingen hänsyn till de negativa effekterna som nedskärningarna har. Det här mantrat upprepas så ofta att det blir en sanning som sällan ifrågasätts.
Ifrågasättandet av åtstramningspolitiken är ändå helt grundläggande för det som ekonomen Isabella Weber kallar för en antifascistisk ekonomi. Weber tar fasta på hur 40 år av nyliberalism har krympt statens roll i ekonomin, medan privata förmögenheter skjutit i höjden och makten med dem. Särskilt markant har den allra rikaste toppens förmögenheter ökat och koncentrerats.
Det här har också lett till att en stor del av befolkningen i västvärlden idag kämpar med att betala hyror, el och mat, för att inte tala om barnens hobby eller biobesök. Stadskärnorna urholkas och man ser välfärden monteras ner bit för bit.
En känsla av att inte kunna påverka den här utvecklingen är central för ytterhögerns frammarsch, menar Weber som drar paralleller till 1930-talets fascistiska rörelser. Också bland annat Clara Mattei och Naomi Klein hävdar att nyliberalismen och åtstramning å ena sidan och maktkoncentration och fascistiska tendenser å andra sidan är sammankopplade som fenomen.
Den auktoritära utvecklingen vi ser i många länder idag hänger ihop med människors behov att få ordning på sin omgivning. Istället för att vända blicken mot dem som fått alltmer makt och rikedomar är det immigranter, sexuella minoriteter, kvinnor och andra syndabockar som får bära skulden. När framtiden gått förlorad vänder man sig till det nostalgiska förflutna och dess sociala hierarkier.
Istället för att vara upprörd över de miljonärer som hotar lämna landet om man inför en miljonärsskatt väcker det mer indignation att någon använt FPA-stöd för att köpa hudkräm som hen sedan sålt vidare på tori.fi.
Välfärden står idag under hårt tryck inte bara från den traditionella högern som betonar marknadskrafter framom offentliga tjänster, utan i allt högre grad också från ytterhögerpartier som säger sig vara på den så kallade vanliga människans sida, men som i praktiken kör den ekonomiska elitens intressen. Den ekonomiska historikern Karl Polanyi beskrev redan på 1930-talet högerns tendens att sätta marknaden framom medborgarnas välmående som det ”antidemokratiska viruset”.
Trumps valseger i USA är ett bra exempel på hur högerpopulister kan framhålla att man står utanför etablissemanget (som folket förlorat tron på) och samtidigt föra en politik som konsoliderar makt och rikedomar på ett sätt som vi inte sett sedan 1900-talets början.
Medan Samlingspartiet och SFP fortfarande försöker hävda att man räddar välfärdsstaten genom att skära i den har Sannfinländarnas ordförande, finansminister Riikka Purra, gått längre och döpt om välfärdsstaten till ”den uppblåsta socialstaten”. Hon vill, i samma anda som Trump, måla upp hotbilder av en omfördelningspolitik som driver oss i fördärvet. Med detta försöker hon berättiga nedskärningar som försatt en miljon finländare i riskzonen för fattigdom och socialt utanförskap, samtidigt som de rikas placeringsfonder växer.
Det centrala för en antifascistisk ekonomi enligt Weber är att sätta fokus på att minska på människors ekonomiska osäkerhet. Det är en förutsättning för att återställa människors känsla av värdighet och, i längden, för att trygga demokratin.
Der betyder att staten måste ta en större roll i att omfördela resurser och trygga tillgången till offentliga tjänster. Weber förespråkar bland annat prisreglering på förnödenheter som boende och energi.
Också facken har en central roll i en antifascistisk ekonomi som strävar efter att fördela resurser mer jämnt. När regeringspartierna i Finland tidigare i år glatt spred budskapet om att människors köpkraft nu har ökat kände sig fackförbunden tvungna att tillrättavisa politikerna och konstatera att det faktiskt var löneöverenskommelserna som stod bakom den växande köpkraften, inte regeringens politik.
Även om många av Webers grundteser inte är främmande för den nordiska välfärdsmodellen är det klart att utvecklingen under den här regeringsperioden gått åt helt motsatt håll. Den kommande regeringen kommer att ha ett stort jobb med att återställa tryggheten till exempel i arbetslivet.
I skuldbromsens Finland är det också väsentligt att fokus flyttas från nedskärningar till finansieringen av välfärden. Det är häpnadsväckande hur lätt intäkterna, i praktiken skattepolitiken, glöms bort eller avfärdas som orealistisk.
Snarare har trenden varit att urholka statsfinanserna. Exempelvis samfundsskatten i Finland har sänkts gradvis från 29 procent till det nyaste beslutet på 18 procent under de senaste drygt tjugo åren. Trots att den utlovade positiva inverkan på ekonomin har uteblivit, fortsätter man tro att det den här gången ska utfallet bli annorlunda.
Skattekvoten i Finland har stadigt gått neråt och skulle den idag ligga på samma nivå som år 2000 vore statens budget i praktiken i balans. Ändå målas varje förslag på skattehöjning upp som en katastrof.
Det här måste vänsterpartierna kunna utmana inför riksdagsvalet nästa år. Vänsterförbundets förslag på en miljonärsskatt är en bra början. Högerregeringens politik är orättvis och den är ohållbar: man räddar inte välfärdsstaten genom att montera ner den. Statsskulden har inte minskat, däremot har man tagit kål på finländarnas framtidstro.
New Yorks borgmästare Zohran Mamdani är ett inspirerande exempel på hur man kan få stöd för en politik som utmanar ekonomisk ojämlikhet och sätter människors utkomst och välmående i fokus. Jag hoppas vi kommer att se en brakseger för vänstern om ett knappt år.
