Kära Hurri är en samling texter om tvåspråkighet. Om språkstriden som råder i ett land där svenskan faktiskt är det andra officiella språket.
Bokens femton tvåspråkiga skribenter består av författare, journalister, kritiker samt en biskop. De delger sina synpunkter på tvåspråkigheten, delar med sig av sina erfarenheter och berättelser om sina egna familjer och släkter. Det är genom skribenternas personliga iaktagelser som detaljerna om tvåspråkigheten kommer fram. Vad händer i tvåspråkiga familjer där både svenskan och finskan är starka? Hur väljer man, hur knyts språkbanden ihop? Vad händer med barnuppfostran? Språkfostran?
Det berättas också om hur stor skillnad det finns mellan finlandssvenskar och svenskar. Finlandssvenskarna är inte svenskar. Det syns i kulturen, i sättet att vara: ”Finlandssvenskheten är en slags kombination av både finländsk ärlighet (…) och av svenska seder och bruk och social begåvning.”
Vad skall finländaren välja nu när svenskspråkiga kommuner slås ihop med finska? Kirsikka Morings text Kampen mot mördarspråket behandlar faran med globaliseringen, som utgör ett hot även för det finska språket. Ändå grälas det om finlandssvenskan. Samtidigt ökar familjernas intresse för språkbad: ”Antalet språkbadsklasser bör ökas i skolorna så att alla får plats.”
Rosa Meriläinen grubblar komiskt över de makthavandes ofta misslyckade försök att tala både finska och svenska. ”(…) bättre hålla mun ifall (…) man avslöjas enbart kunna skolsvenska.” Här läggs viktiga frågor fram. Frågan som många redan ställt sig själva och andra, men som fortfarande är tydlig och som inte dör ut: Hur är det möjligt att tvåspråkigheten är en utmaning i Finland? Svenskan är ju landets andra officiella språk.
I sin text Mamma Svea lärde mig svenska menar Hannu Olkinuora att alla finländare är individer och olika. Finlandssvenskarna skiljer sig stort sett inte från de helt finskspråkiga: ”Jag vågar påstå att det endast är en faktor som förenar finlandssvenskarna, och det är språket.” Här skildras åsikter som folk har stött på i sina vardagliga liv. Pia Ingström menar att man antingen är motbjudande finlandssvensk eller accepterad finne. ”Jag väljer att vara motbjudande finlandssvensk.”
Texterna består till delvis av smått komiska åsikter och iaktagelser av båda språkgrupperna, om det onödiga i språkgrälet. Här finns både plats för humor och en behandling av de riktiga frågorna. Som främjandet av tvåspråkighet men också rädslan för att bli utvisad från det främmande språkplanet; vi finländare är för rädda att försöka oss på det språk vi inte kan. ”De som vet att jag talar dålig svenska byter genast till finska för att inte utsätta mig för den pinsamma situationen.”
Det som saknas är frågan om det verkliga språkhatet. Det sympatiseras hit och dit, men hur och varför språktvisten har uppstått kommer inte fram. Och det ges vare sig personliga exempel på de värsta formerna av språkhat eller alternativa lösningar på problemet.
Kära Hurri är en bok som försvarar finlandssvenskan. Det här är ingen klagovisa, inga texter som vill väcka ilska eller missnöje med finskan. Ändå erkänner till exempel Kirsi Virtanen hur frustrerande denna fråga är:
”Språkfrågan lockar fram det värsta i människorna, troligen också de värsta människorna.”
Daniel Lindblom
Kära Hurri. Riie Heikkilä, Martti T. Hyppä, Pia Ingström, Johanna Koljonen, Johanna Korhonen, Markus Leikola, Rosa Meriläinen, Kirsikka Moring, Hannu Olkinuora, Juha Ruusuvuori, Kimmo Sasi, Juhani Seppänen, Päivi Storgård, John Vikström och Kirsi Rantanen. Schildts & Söderströms, 2012.
