Ny realism i klassorienterad konst

När ett museum som Amos Anderssons ramar in arbete i konsten möts besökaren både av de urvattnade ljusblå definitionerna av arbetare och nutida konstnärers fräna syn på arbete och arbetets djävlighet, skriver Fred Andersson.

När temat ”kulturelit och vanligt folk” debatteras glöms det ofta bort att det finns många fler konstnärer nu än förr. Flertalet är aldrig i närheten av att försörja sig på sin konst. Många är ”kända” och ibland högutbildade men måste ändå, för att betala mat och hyra, arbeta i låglöneyrken. Kristian Lundbergs självbiografiska kortroman Yarden (2009) vittnar om detta. Förutom att vara ett huvudverk i en ny klassorienterad svenskspråkig litteratur formulerar den också en social estetik. Författaren Lundberg arbetade verkligen på ”yarden” (ett område för omlastning av bilar i Malmö hamn) och han kunde förklara för sina arbetskamrater varför han var där. Det var inte av något antropologiskt intresse utan av ren materiell nödvändighet. Samtidigt beskriver Lundberg i sin bok hur förtroende och solidaritet uppstår mellan människor när de arbetar under samma villkor och försvarar varandra mot samma överhet.

 

Ironi eller kritik?

Överallt i såväl etablerade som mindre etablerade sammanhang framträder i dag en ny realism i litteratur och bildkonst. Det är ett symptom på de skärpta motsättningarna i samhället. Samtidigt är det ett fenomen som inte är helt lätt att beskriva och analysera, särskilt inte i bildkonsten. Begreppet bildkonst täcker idag en mångfald av arbetsformer som inte alltid innebär framställning av bilder. Hos mer visuellt orienterade konstnärer kan det dock fortfarande finnas en koppling till tidigare realistiska stilar. Den kan vara ironisk, som när den svenska konstnären Gittan Jönsson (f. 1948) tar en siluettbild av en dammsugande hemmafru och placerar den i citerade bilder av de mest olika slag – till exempel i en arbetarbild av den östtyske målaren Willi Neubert (1920-2011). Den kan också vara en direkt fortsättning på den kritiska realism – med företrädare som Wolfgang Mattheuer (1927-2004) – som nästan helt marginaliserats i 1900-talets konsthistoria. Ett exempel är den yngre svenske målaren Willem Andersson (f. 1980), uppmärksammad via Galleri Niklas Belenius i Stockholm.

Andra har inte (ännu) upptäckts av huvudstädernas gallerier. Men de kan möta sin publik via demokratiska arrangemang som konsthallen Liljevalchs vårsalong. En av dessa är den före detta sjömannen och bildläraren Lars ”Mellis” Melander (f. 1949). Han är en skarp satiriker, till exempel i sina serier av objekt för lösning av små problem i det segregerade konsumtionssamhället. På Liljevalchs visade han i våras fyra ”barnvagnar”. En av dem var anpassad till ”latteföräldrar”, en annan till ensamkommande flyktingbarn.

En annan som arbetar med objekt är Petter Kreuger (f. 1973). Han gör abstrakta verk, men också tittskåp som blir parabler över existensen och samhället. På Liljevalchs fick vi till exempel se tittskåpet Summan av alla laster. En titel som är dubbeltydig eftersom skåpet dels visar en kran som flyttar runt lastcontainrar, dels sju figurer/grupper som leder tankarna till de sju dödssynderna/lasterna. I den tolkningen blir Kreugers tittskåp en uppmaning till oss att själva omformulera den kristna moralens tankesystem i relation till våra dagars profitjakt och prestigehunger.

 

Stiftelseinköpen möter nutida arbetarkonst

Riktar vi blicken mot Finland hittar vi en konstnär som Jussi Valtakari (f. 1955). Han använder sig av en särskild ”folklig” konstform, den täljda och karikerade trägubben, men låter den representera nutida grupper och klasser. Den täljda bilden kombineras ofta med text, inskuren eller skriven med blyerts på figurernas ryggar. I ett fall säger texten bara ”Jos vituttaa paina vee” (”tryck på P om det pärtar” i finlandssvensk översättning). Det har också fått bli titeln på den figurgrupp som är Valtakaris huvudbidrag i den pågående utställningen Arbete? på Amos Andersons konstmuseum.

I programförklaringen går det att se ideologiska spår av den urvattnade definition av arbete som blivit resultatet av den ”nya” högerns ljusblå arbetsretorik. Här har arbetaren plötsligt blivit ”alla som arbetar”, vilket inkluderar såväl nationalekonomerna i Kekkonens onsdagsgrupp som lastarbetarna på Pauligs kaffelager. Utställningens estetiska lågvattenmärke är porträttmålaren Aarne Nopsanens (1907-1990) bild av just onsdagsgruppen (keskiviikkokerho) från 1959. Men det är ett intelligent grepp att accentuera frågetecknet i utställningens titel genom att på ett bord framför Nopsanens bild placera Valtakaris figurgrupp, och att på den motsatta väggen låta Juho Rissanens Stuvare från 1909 möta den nutida fotografen Tuomo Manninens (f. 1962) färgfotografi från Pauligs kaffelager.

Hos Valtakari möter vi bara den isolerade individen, sluten som en träbit. Den är hänvisad till den nordiska samtidens mest föraktade och sämst betalda sysslor, som att bära runt på reklam. Fraserna och utropen har ibland bokstavligen fastnat i personens rygg: ”kurkku tykki tulitus / vesitiivis / rumputuli / kulutus / sale / ale / ekopearl / supernovavitutus”. Om det sistnämnda alls kan översättas till svenska skulle det kanske bli något i stil med ”en supernova jävlig fittighet”. Dessa ekon från en hård situations hårda språk befinner sig mycket långt från de framställningar av arbete och arbetarklass som dominerar i utställningen, särskilt i det äldre materialet.

Här spelar kulturpolitiska förutsättningar in, eftersom utställningen på ett plan är en inventering av finska konststiftelsers inköp av konst med koppling till arbetslivet. Dessa stiftelser är privata. Det är inte den finländska arbetarrörelsens inköp och konstsyn som avspeglas i denna inventering. Verken från stiftelserna ställs dock mot verk av ett antal nutida konstnärer – förutom Manninen och Valtakari också Kalle Turakka Purhonen (f. 1974), Meri Peura (f. 1981), samt duon Aino-Marjatta Mäki (f. 1982) och Jaakko Karhunen
(f. 1979).

Kanske kan vi bland konstnärer som dessa hitta en arbetarkonst i nutida mening. Men i så fall kan de historiska innebörderna hos begreppet arbetarkonst inte projiceras på en konst gjord under helt andra förutsättningar och ibland med helt andra medel. Istället måste den nya realism vi nu ser relateras till en fortgående offentlig debatt om arbete och klass. Kalle Turakka Purhonen har uppmärksammats som skulptör. Här visar han dock en dokumentation av sin tid som assistent åt fadern Antti Purhonen, som skrev artiklar i tidningen Tekniikan Maailma. Verket heter alltså ”Mitt liv i teknikens värld”. Som assistent fick Purhonen posera som arbetare i fotografier för artiklar om till exempel nya trädgårdsredskap. Det väcker frågor om hur klass också är något som ageras och avbildas som en viss kroppslig attityd – bokstavligen en kroppshållning.

 

Radikal politik och radikal estetik

Duon Aino-Marjatta Mäki och Jaakko Karhunen har gjort tre gemensamma verk för utställningen. De avstår nästan helt från egen bildproduktion och presenterar istället undersökningar och redovisningar. I ett av verken kan besökaren sitta ner och lyssna till ett ljudcollage av inspelade röster från intervjuer gjorda under hösten 2013 med personer verksamma inom fackförbund och bemanningsföretag, samt några företagskonsulter. Intervjuerna utgick från fem teman: arbete, förändring, arbetstagares egenskaper, strejker och strejkbrytare. De intervjuade personerna ger uttryck åt en mångfald av roller och uppfattningar.

Radikal politik ger tydliga svar, radikal estetik överlämnar formuleringen av svaren till läsaren och betraktaren. Men kopplingen mellan radikal politik och radikal estetik innebär ibland att konstnären och arbetaren är samma person. På 1960-talet var Paul Osipow en av flera finländska målare som arbetade helt geometriskt och ickeföreställande men samtidigt ingick i en radikal arbetarrörelse. Även hans målningar finns i utställningen. De visas tillsammans med en sekvens ur Risto Jarvas film En arbetares dagbok från 1967, där Osipow spelar huvudrollen. På detta sätt aktualiseras åter igen förhållandet mellan konst och arbete, men som en fråga om tid. För de flesta finns ett spänningsfyllt förhållande mellan den tid vi säljer för att kunna leva och den tid då vi på något sätt är skapande. Mycket av den nya realismen består i att förtydliga det förhållandet.

Fred Andersson
Bild: Lars R. Melander: Barnvagn för de minerade områdena.

Utställningen Arbete? Arbetets skiftande bilder. Från timmerflottare till snuttjobbare på Amos Anderssons konstmuseum, Georgsgatan 27, Helsingfors till 17.8.2015

En reaktion på “Ny realism i klassorienterad konst”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *