Människovärde
I mitten av mars publicerade Hufvudstadsbladet en stort uppslagen intervju med tvillingbröderna Timo och Tero, andra generationens missbrukare och bosatta på den nyöppnade enheten för bostadslösa med missbrukarproblem i Bortre Tölö. Avsikten var att låta missbrukarna komma till tals i den kontrovers boendeenhetens placering orsakat.
Barberare Hynkel säljer lustgas
Chaplins Diktatorn slutar med en berömd scen där Hynkel, diktatorn, ska hålla tal till en miljonpublik. Men talaren är i själva verket filmens andre huvudperson, den judiske barberaren, som av misstag hamnat i diktatorns kläder (båda spelas förstås av Chaplin själv). Barberaren börjar tyst, med hatten ödmjukt i hand; han säger att han inte är någon erövrare, att han skulle vilja hjälpa andra om han kunde. Men snart ändrar han ton, skruvar för varje andetag upp den emotionella volymen. Mänskligheten har tappat bort sig, säger han, vi tänker för mycket och känner för litet; han talar passionerat mot girighet och intolerans, och uppmanar till gemensam kamp mot de makthungriga ”maskinmänniskor med maskinhuvuden och maskinhjärtan” som vill förslava folket, och för demokrati, frihet och människokärlek över gränserna.
Vi är alla sociologer nu
Jag har en kompis som arbetar inom konstfältet och som då och då brukar ondgöra sig över vådan att försöka göra relevant konst i ett kulturklimat där det lättsamma och publikfriande premieras. Han fick nyligen medhåll av Helsingin Sanomats teaterkritiker Suna Vuori som frågade sig om det numera finns någon som längre uppskattar konst för konstens skull. Enligt Vuori mäts konstens kvalitet inte längre i konstnärliga, utan ekonomiska termer. När konstens uppgift blir att vara lönsam, kör underhållningen förbi den seriösa konsten. I dag konsumerar vi underhållning för underhållningens skull, menar hon.
Uppförsbacke och motvind både till och från mjölkbutiken
Så har våren äntligen kommit och ännu en cykelsäsong inletts. Hojen har fått små uppgraderingar såsom hundra gram lättare däck (”låter lite men känns desto mer”, löd det oemotståndliga säljargumentet), och tramparen har nu definitivt sällat sig till skaran ofrivilligt komiska medelåldersmän i lite väl tajt lycra.
Om gamla postkort. Eller fantasymuseer i fickformat
I sin Dictionnaire abregégé du surréalisme (1938) ger André Breton och Paul Éluard utrymme åt Salvador Dalís karaktärisering av art nouveau som en stil som formades av vattnets och rökens mystik; av ”ornamentalisk automatism” och av metamorfosens magi. För Dalí representerade art nouveau en skrämmande skönhet, une beauté terrifiante – en kuslig drömvärld som hemvist åt hemliga lusters förtingligande. Psykedeliskt visualiserade han stilen som en spiraltrappa av ”kvinna-blomma-hud-peyote-smycke-moln-flamma-fjäril-spegel”.
