LITTERÄR TEKNIK ELLER PERSONLIG FÅFÄNGA
Arne Mellberg har analyserat resebeskrivningar från 30-talet fram till i dag.
Det är välkommet att någon gör en analys av resebeskrivningen som genre. Arne Melberg (han presenterar sig som professor, jag uppfattar att det är i litteratur trots att jag inte blir på det klara med vad han har doktorerat i) har här läst reseskildringar från ungefär år 1930 fram till idag.
Det intressantaste med projektet är att någon kommer på att sätta igång det. Melberg plockar frejdigt med alla de böcker som enligt hans vision kan kallas reselitteratur, inklusive Fernando Pessoas Orons bok som inte återfinns på någon resehylla utan där jaget talar om att han aldrig reser, bara inom sig själv, eftersom det är den enda relevanta resan. En författare som Céline är också med, med sin roman Voyage au bout de la nuit (Resa till nattens ände ). Definitionen verkar ibland så vid att det verkar som att reselitteratur är böcker där någon överhuvudtaget reser i någon mening, man kan undra vilka böcker som inte alls hör hit?
MERA OM VARDAGSGÅTAN
Tomas Mikael Bäck hör till de diktare vars tidigare böcker jag har brukat samla på mig på antikvariat. Jag minns också Boklaget-fester kring början av 90-talet där man fick plocka på sig böcker ur travar, då brukade jag välja av hans.
Den senaste samlingen Den sextonde månaden är värd att läsa om man uppskattar Bäcks språkliga påhittighet, speciella humor och stämningar, men den hör inte till hans bättre. Dikterna talar om trötthet, något trött eller oengagerat finns också inbyggt i en del av dem. Gestaltningen av starka känslor hör annars till det diktaren är skickligast på. Han är överkompetent för den bygdesentimentalitet man ibland stöter på i den här boken. Oftast tränger han ändå på ett djupt och intressant sätt in i de barndomsmiljöer där ingenting kan ”bli annorlunda än det var”, enligt det citat av R.R.Eklund som han har valt att inleda samlingen med. Som vanligt får man sjunka in i dikten utan tröttsamma läsanvisningar eller några andra vägkartor:
Det blev natt den kvällen,
alla avläste i smyg
riktningen på tungt frimärke.
Ett enda andetag, från vänster. —
LÅGMÄLDA METAFORER OCH VÄNLIG IRONI
Inga-Britt Wiks senaste diktsamling Ett ändligt antal gröna dagar, nummer sexton i ordningen, lyckas med något så svårt som att vara en hel bok om tankar kring en annan författare (Solveig von Schoultz), utan att någonsin bli ett idiotiskt beundrarporträtt.
Tonfallet är vemodigt men långt från det förtvivlade i den förra samlingen Dagar, gläntor, som emellertid också är full av finurlighet. Solveig von Schoultz är död även om minnet gör henne levande, den här diktaren ser framför sig ”ett ändligt antal gröna dagar och ljusa nätter”, och önskar att Solveig ska följa henne in i ”höstens rike”.
Med mycket små medel gör språkvetaren Wik poesi av vardagsspråket, gör om slitna uttryck till något nytt, som i titeln. Och som i raden ”Kaos är min granne”. Det här sista får mig att tänka på Noréns ”Kaos är granne med Gud”, och här förstår jag Wik i sufiernas mening, diktaren är gud i sin värld. Många av dikterna talar om naturen, och har samma (nästan) omärkliga skönhet som marken i en barrig svampskog kan ha. Det här är så mycket mera speciellt som uttrycken ofta är av en typ som hos någon med sämre intuition kunde ha lett till något patetiskt.
