Man ska passa sig för att övertolka Robin Valtialas dikter. Liksom man ska passa sig för att ta dem för givna. En traditionell haikudikt komponeras av sjutton japanska mora, vilket på västerländskt vis blir sjutton stavelser, uppställda i tre rader, enligt principen 5-7-5. Dikten ska också innehålla ett årstidsord. Detta är den klassiska haikuns särdrag, och om man bara ser till reglerna är det lätt att tro att alla haikus liknar varandra.
Med sin haikusamling Barnvagn i överhastighet motbevisar Valtiala detta, och bryter i slutändan mer mot formen än han följer den. Ju längre fram i boken man kommer desto mer breder raderna ut sig, rytmen blir oregelbunden och formen uppbruten.
I en dikt skriver Valtiala: ”stavelserna vill ut / ur skalet till haikun.” Ibland kan den strikta formen nog också vara befriande för en poet. Det finns en hoppfullhet i sökandet efter det fulländade. Valtiala bryter reglerna, men han återkommer till dem igen. Formen blir en trygghet, och rytmen i de mest bundna av dikterna blir en tematik, något som jag däremot inte finner lika tydligt i orden och bilderna.
Jag försöker först hitta samband mellan dikterna. Det är svårt. Jag provar också möjligheten att dra streck mellan dem och läsa ihop raderna på olika sätt, där en tar slut och en annan tar vid. Ibland fungerar det. Nya läsningar uppstår. Jag tänker att om författaren får bryta mot formen så får jag som läsare också göra det.
Ibland återkommer dock ord och detaljer, som katter, vin och stenmaterial i olika formationer: keramik, sandsten, pyramider, marmorstrukturer. Valtiala använder sig också av mer klassiska bilder, som ljuset, havet, solen och månen. Men han gör det i kombination med något helt annat, som en plastspade, ett saltkar eller en opossumsvans.
Ibland blir raderna väl ogenomträngliga. Jag förstår helt enkelt inte vad som menas och saknar lite av ett sammanhang. Men det är också det som är meningen med Valtialas poesi, att jag inom loppet av tre rader förflyttas från Mexiko City till Japan, för att sedan efter en bladvändning befinna mig i det grå Hagalund. Valtiala letar upp de mest besynnerliga platser, som att dikten är ”en jordglob där allt syns”, som det heter i en rad. Det blir omfattande, men spretigt.
Jag tänker mig att en typisk haikudikt vill få läsaren att tänka till två gånger, att det finns en dubbeltydighet. I de (få) haikusamlingarna och -antologierna jag tidigare har läst har det ofta funnits en underfundig, ibland lättköpt poäng. En av styrkorna hos Valtiala är att han är oväntad i vändningarna och inte serverar några poänger. Han använder sig av helt egna bilder. Det är en konst att vara kortfattad, men det är nog en ännu svårare konst att förvåna läsaren. För det krävs att författaren vrider om sin blick och vågar lägga till synes opassande ting bredvid varandra. Här finns en sådan ambition.
Mina favoriter i samlingen blir ändå de dikter som håller sig inom ramen. Och de som innehåller katter, vilka är några stycken: ”funkis i molnen / katten på balkongen står / och väljer sida”.
Barnvagn i Överhastighet är en egensinnig, men ojämn samling haikudikter. Ett par av bilderna jag tar med mig efter att ha läst är en eremitkatt och en nymåne i lugg.
Elin Rosén
Robin Valtiala: Barnvagn i överhastighet. Schildts&Söderströms, 2013.