Tomas Mikael Bäck hör till de diktare vars tidigare böcker jag har brukat samla på mig på antikvariat. Jag minns också Boklaget-fester kring början av 90-talet där man fick plocka på sig böcker ur travar, då brukade jag välja av hans.

Den senaste samlingen Den sextonde månaden är värd att läsa om man uppskattar Bäcks språkliga påhittighet, speciella humor och stämningar, men den hör inte till hans bättre. Dikterna talar om trötthet, något trött eller oengagerat finns också inbyggt i en del av dem. Gestaltningen av starka känslor hör annars till det diktaren är skickligast på. Han är överkompetent för den bygdesentimentalitet man ibland stöter på i den här boken. Oftast tränger han ändå på ett djupt och intressant sätt in i de barndomsmiljöer där ingenting kan ”bli annorlunda än det var”, enligt det citat av R.R.Eklund som han har valt att inleda samlingen med. Som vanligt får man sjunka in i dikten utan tröttsamma läsanvisningar eller några andra vägkartor:

 

Det blev natt den kvällen,

alla avläste i smyg

riktningen på tungt frimärke.

Ett enda andetag, från vänster. —

En byggnad som nyss brunnit i en förort blir en underlig metafor genom att det talas om den dels som ett bryggeri där fadern jobbade, dels som ett ställe där jaget hade sitt pojkrum. Solen i en annan dikt är ”omöjligt gul”. Novemberluften är som ett brock (det har jag varit med om). Själva titeln på boken får mig att tänka på uttrycket ”elfte timmen” (plus att tanken här störtar ännu ett par steg vidare mot kaos, förbi månader tretton till femton). Allt väcker känslor och associationer som människan i dikterna inte blir färdig med. Om man är på det sättet känslig kan de (på ytan) mest vardagliga ögonblick ta musten ur en:

 

Soldränkt, vattenpunkterad, utåtsvängd afton:

ännu ingen regnbåge, ännu ingen port

till oreflekterat.

 

Bäck är suverän på en viss (egen) form som balanserar mellan aforism och haiku-aktig lyrik. När dikterna är som bäst blir tanken inte torr, det finns något vackert eller oroande som ger den flera bottnar. Tankarna uttalas inte av någon som står ovanför livet, utan av någon som är underkastad vardagslivets tryck. I den här samlingen är det speciellt fragmenten, ibland på bara en rad, som blir lösryckta och lite för allmänna för att jag ska få ut något ur dem. Eller dikten om att diskutera persiska mystiker bland stånd med makrobiotiska grönsaker, som känns som något man har läst många gånger tidigare. De gånger undertonerna fattas fungerar ingenting.

Men när de finns, vilket de i allmänhet ändå gör, öppnar sig dikterna hur vardagliga de än är till sitt tema:

 

Skumvinsflaskor

förflyttas kors och tvärs,

likt schackpjäser,

i den ljusa bekantskapskretsen.

Sommarivrigt, gåtfullt

flyr kårar över vattnet,

av alger fläckat, blankt.

 

Bäcks dikter måste man läsa på deras egna villkor. Associationerna är så oväntade att man när man rycks med och läser fort, kan läsa fel på ett sätt som blir intressant, och är inte helt säker på att diktaren inte menar att man kan få göra just så. I en sådan ivrig fas av läsandet ser jag ”buddhskit” när det står ”buddhist”.

Tomas Mikael Bäck: Den sextonde månaden (dikter). Schildts 2005. 64 sid.