Etikettarkiv: Unn Gustafsson

Ett vittnesmål från det kalla krigets Berlin

Jörn Donner skrev på femtiotalet en både personlig och politisk rapport om Berlin som skådeplats för det kalla kriget. Unn Gustafsson, exilsvensk berlinare, läser den ett halvt århundrade senare.

Berlin 2007. Min vän T arbetade inom det tyska folkhälsoväsendet och hade startat upp ett ambitiöst projekt som gick ut på att utbilda tolkar från en mängd olika språk. Dessa skulle sedan arbeta ambulerande, sättas in vid sjukhusens akutmottagningar, hos förtvivlade socialarbetare etc. Bland den grupp med diverse olika modersmål som låg i utbildning fanns en tysk. Det var en äldre man som stod ut, inte så mycket på grund av sin inhemska bakgrund, utan snarare ett ohöljt privat förfall.

Fortsätt läsa Ett vittnesmål från det kalla krigets Berlin

NÄR LÄNGTAN HEM ÄR LÄNGTAN BORT

Jag presenterades för Bülend en sen och alkoholindränkt kväll i en av Berlins oräkneliga barer. Det var tio år sedan han hade tvingats gå i landsflykt, på grund av uppblossande strider mellan gerilla och militär i hans hemland. Sedan dess hade en viss politisk manikyr ägt rum. Rent teoretiskt hade Bülend kunnat flytta tillbaka. Det gjorde honom rädd sade han; inte så mycket lagstiftningens skenhelighet som han känner sedan barnsben utan snarare hans eget förhållningssätt. Vad hade blivit av hemma, medan han var borta? Jag hade nyktrat till vid det laget och kände mig plötsligt sorgsen och liksom trött. Jag svarade honom att hemma förblir intakt bara så länge du stannar där. Separationen verkar som ett gift på dina känslomässiga förbindelser: till människorna på platsen, lukter och ljud, sammanhang. Allt det som ger ”hemma” dess oantastbara legitimitet. Bülends mykorrhiza, det filigrana rotsystem som förbundit honom med hemorten, led av syrebrist i exilen. Min med. Vi tuggade tyst vidare på våra Çekirdegi. När jag reste mig för att gå, grep Bülend tag om min handled och gav mig en bönfallande och på samma gång uppfordrande blick. ”Du ska vara stolt”, sa han med tonfallet hos någon som tänker nyktert men talar berusat. ”De är så många, jag menar, vi är så många som lever i exil. Och ändå, det är så få. Majoriteten ställer aldrig sig själva frågorna. De flyr bara. Exil kan vara en mycket vulgär upplevelse.”

Fortsätt läsa NÄR LÄNGTAN HEM ÄR LÄNGTAN BORT

TYSKLANDS MINNE

Den tionde maj 1933 gav nationalsocialisterna order om att Tredje rikets bibliotek skulle tömmas på olämplig litteratur: Böcker av Kurt Tucholsky, Bertold Brecht och så vidare samlades in av genomsnittliga medlöpare och brändes på bål. Det antiintellektuella i denna gest verkar återspegla nationalsocialismens inbillade omnipotens. Men som politik betraktat är det ett effektivt och välbeprövat grepp: att skriva om historien med våld. Nazisterna brände naturligtvis inte bara böcker, text tryckt på papper av skiftande kvalitet – de utplånade alternativa verklighetsuppfattningar och minnen. Alla totalitära läror förvägrar sig att minnas, eftersom minnet är mångtydigt och flerstämmigt. Minnen är till för att tolkas och antyder alltid att det kan ha förhållit sig precis tvärtom, att någon annan upplevt samma skeende på ett annorlunda sätt. Subjektiviteten bestrider per se att det bara finns en sanning.

Fortsätt läsa TYSKLANDS MINNE