Jag presenterades för Bülend en sen och alkoholindränkt kväll i en av Berlins oräkneliga barer. Det var tio år sedan han hade tvingats gå i landsflykt, på grund av uppblossande strider mellan gerilla och militär i hans hemland. Sedan dess hade en viss politisk manikyr ägt rum. Rent teoretiskt hade Bülend kunnat flytta tillbaka. Det gjorde honom rädd sade han; inte så mycket lagstiftningens skenhelighet som han känner sedan barnsben utan snarare hans eget förhållningssätt. Vad hade blivit av hemma, medan han var borta? Jag hade nyktrat till vid det laget och kände mig plötsligt sorgsen och liksom trött. Jag svarade honom att hemma förblir intakt bara så länge du stannar där. Separationen verkar som ett gift på dina känslomässiga förbindelser: till människorna på platsen, lukter och ljud, sammanhang. Allt det som ger ”hemma” dess oantastbara legitimitet. Bülends mykorrhiza, det filigrana rotsystem som förbundit honom med hemorten, led av syrebrist i exilen. Min med. Vi tuggade tyst vidare på våra Çekirdegi. När jag reste mig för att gå, grep Bülend tag om min handled och gav mig en bönfallande och på samma gång uppfordrande blick. ”Du ska vara stolt”, sa han med tonfallet hos någon som tänker nyktert men talar berusat. ”De är så många, jag menar, vi är så många som lever i exil. Och ändå, det är så få. Majoriteten ställer aldrig sig själva frågorna. De flyr bara. Exil kan vara en mycket vulgär upplevelse.”

”Allt det du i ditt liv har hållit kärast

måste du överge; det blir den första

pilen din landsflykt skjuter från sin båge.

Du kommer att få erfara hur andras

bröd smakar bittert och de steg är tunga

som leder upp och ned för andras trappor.”

Den Gudomliga Komedin, Paradiset XVII: 55-60

Ingvar Björkeson har översatt italienskans ”essilo” med ”landsflykt”– kanske som en hommage, eller en trogen tolkning av Dantes eget livsöde. Jag föredrar originalets exil, som omfattar mer än fördrivningens ögonblick. Exil, som ekar i diaspora, i kurdiska filmer, i judisk klezmermusik, i kulturens alla uttrycksformer – oavsett var hemma antas ligga. Exil, som till slut blir abstrakt, ett tillstånd i sig.

Jag övergav landet där jag växt upp på eget bevåg. Det tog mig ett par månader att inse att jag inte var på väg hem igen. Min sorti saknade plan och elegans, i bästa fall kan man beskriva den som envis. Självvald exil liknar skoskav i ett par favoritskor. Man vill inte ta av sig dem, trots att de klämmer. Ibland börjar det blöda och man byter plåster och fortsätter att hålla god min i elakt spel. När man hållit ut tillräckligt länge är det för att märka följande: även utan skorna i fråga gör det ont. I Berlin, en stad som rymmer människor från nästan världens alla länder, är jag inte ensam om den sortens lommande smärta. Bland mina vänner är de flesta barn till sextiotalets gästarbetare: kurder, turkar, alleviter, ateister, samt en och annan östtysk. Med dem delade jag inte bara boende utan ett slags undflyende främlingskap. Vi dansade oss igenom nätterna, till musik som deras föräldrar lyssnat på för att döva sin hemlängtan. Jag förstod inte de turkiska och kurdiska ordens innebörd men väl saknadens melodier. Långsamt insåg jag hur de som är födda här i Europas mitt, lik förbannat längtar bort; längtar hem. För många har uppväxtens lucka mellan ett hemma och ett annat förvandlats till en fallucka. Så går exilen i arv, med det omgivande samhällets tysta medgivan.

”Nästa år åker vi tillbaka” – gästarbetarnas ursprungliga intention blev så småningom till en besvärjelse. En besvärjelse som ekat genom otaliga européers uppväxt; ömsom ett löfte, ömsom ett hot. Ett tappert försök att hålla stånd mot kylan som främlingskapet och det hårda arbetet alstrade. Ett förtvivlat försök att hålla fast den tillhörighet som avståndet obönhörligen luckrade upp. De som kunde satte barnen i bilen eller bussen och korsade kontinenten, minst en gång om året. Europakartan är penetrerad av olika vägar till det andra hemmet – en intrikat väv av inofficiella rutter som bara de invigda känner till. Människor med olika etnicitet, religion, språk och social status delar svettiga minnen av oräkneliga timmar på väg; gränskontrollerna angav tempot, presenterna till släkt och vänner vällde över i bagaget. För barnen var resorna en självklar del av uppväxten. Men ju fler år som gick, desto svårare blev det att säga om man var på väg hem – eller om man just lämnat hemma bakom sig.

De platser som man lämnat eller flytt från kastade långa skuggor in i tusen och åter tusen laminerade sextiotalskök, där fläktsystemen gett vika för samovarens eviga ångande. Där barn kom till världen och växte förbi markeringarna på dörrkarmarna och omöjligt kunde dela de äldres sorg över ett fjärran hemland. De här barnen har hunnit bli vuxna och skaffat egna barn idag. De kallas inte gäster längre, utan andra och tredje generationens invandrare, migranter, ”nysvenskar” och annat underligt. Man kan göra karriär och köpa bostadsrätt och bleka tänderna – främlingskapet klibbar fortfarande vid ens hud, som vore man tjärad och fjädrad.

När den första vågen arbetskraft anlände till efterkrigstidens Europa från Turkiet mottogs de av välkomstkommittéer. Tyskarna stod på järnvägsstationerna och applåderade åt välbehövda turkar, som lämnat jord och familj bakom sig i förhoppning om att kunna rädda just dessa. Ingen av parterna räknade med att emigrationen skulle bli till exil. Men för en överväldigande majoritet blev det så. Ett halvt århundrade senare går debatten om den – underförstått misslyckade – integrationen hög i Europa. Låt mig därför hålla fast vid det som ingen längre vill minnas: hur efterlängtade dessa gäster var. Världskrigen hade lämnat gapande hål efter sig, inte bara i byggnaderna och människornas hjärtan. Europa måste lappas ihop, byggas upp. De privata kapitalintressena gick i bräschen och statsmakterna begrep efterhand att arbetskraftinvandringen inte stod att hindra. Nu gällde det att reglera den till egen fördel. De politiska samtalen kretsade inte kring språkkunskaper och samhälleligt engagemang, utan kring främlingarnas arbetsmoral och fysionomi. Ogenerat tillkännagav arbetsgivare att man lade ”stor vikt vid att hålla de turkiska arbetstagarnas medvetande om sin lantliga härkomst intakt”(1. Så höll man löneanspråk och andra dyra rättigheter i schack. Gästarbetarna skulle inte integreras, tvärtom ville man hålla dem redo att återvända. Här lades grunden för den debatt om anhörigas invandringsrätt som fortfarande ekar i korridorerna hos de europeiska migrationsmyndigheterna. En Sisyfos sten har de blivit, kvinnorna och barnen.

Habermas skrev om Europas politiska klimat att det går i vågor. Kanske valde han medvetet en abstraktion, för att slippa tolkas av det partipolitiska höger-vänster-förståndet. Enligt Habermas öppnar och stänger kontinenten sig med jämna mellanrum. Gästarbetarna slussades in på Heyerdalska träflottar. Nu råder ebb sedan länge, och fortfarande tycks ingen veta vad man ska göra av träflisorna som skaver i Europas tandkött. Den tyska statens program för att skicka tillbaka de turkiska arbetarna föll inte väl ut. Åttiotalets ”återvändo-politik” utlöste kollektiv indignation hos de plötsligt oönskade arbetarna. De, som hade ställt sina kroppar och sitt kunnande till Europas förfogande, degraderades plötsligt till samhällelig ballast. Tjugo år senare pratar bara statistikerna om sjunkande nativitet och de bedrägliga migrationsvågorna– ständigt dessa nautiska liknelser när vi pratar om kött och blod i rörelse. För döva öron predikar de om den sociala statens överlevnad: vi behöver fler hitvandrare, inte färre (2.

Att spara pengar för ett bättre liv, att säkra framtiden för din och familjens del, att fördjupa dina hittills förvärvade yrkeskunskaper, att köpa en bil eller kunna studera. Det är inte hämtat ur ett senkapitalistiskt livförsäkringsbolags offerterbjudanden. Det är en uppräkning av de förhoppningar som drev människor att söka sig som gästarbetare till Europas mitt i början av sextiotalet. Och de europeiska fabriksägarna kunde plocka russinen ur kakan, kontrollera inte bara främlingarnas bildningsnivå utan även deras tänder. I överfyllda rum tryckte de förhoppningsfulla ihop sig, timmar, dagar i sträck. Det togs prover, de mättes och vägdes – förnedrande procedurer. Män och kvinnor, unga och inte fullt lika unga klädde av sig på kommando, kissade i burkar och knäböjde för att demonstrera sina leders slittålighet. Redan denna första anhalt kostade mången arbetare långt mer än vad man kunde betala. Släkt och vänner sköt till, hela byar sparade. Att återvända hem kom för de flesta inte på fråga.

Serpils föräldrar var bland de första att pröva lyckan i Europas mitt. De planerade två åren blev till tjugo. Den paradisiska europeiska arbetsmarknaden visade sig ha helt andra karakteristika än vad som sagts. Pengarna räckte med nöd och näppe. Ändå sparade man sig blå och unnade sig intet, skickade barnen till fastrar och kusiner i hemlandet för att de inte skulle äta upp brödet, återförenades först när det stod klart att exilen nog skulle komma att dra ut på tiden. Efter tjugo års jobb med löner och under anställningsförhållanden som de inhemska arbetarna var för goda för åkte de tillbaka och köpte en Cheva Impala. Den första i sitt slag som skeppades in från USA. Gästarbetarna kör de flottaste kärrorna, har de småborgerligaste vardagsrummen och de dyraste guldtänderna, hette det. Då, när de som lyckades återvända blev bemötta som kungar. Vi ler gemensamt när Serpil berättar om sin pappas Chevrolet. Ett sådant perverterat lättsinne, tjugo års slavarbete för en bil, tänker du käre läsare. Han sålde den hursomhelst. Hela trakten kände till import-Chevan och efter ett antal saftiga erbjudanden från nyrika samlare gjorde han slag i saken. Av bilen blev en fastighet och likvida medel nog att leva gott resten av livet. Bara barnen fattas dem – de blev kvar i det nya landet.

Globaliseringens lovsånger till trots tolkas rörlighet i det politiska samtalet ofta som något problematiskt, och migration som ett temporärt tillstånd. Vi önskar oss själva bofasthet och nationell förankring. Arbetskraftsinvandrare likväl som flyktingar förväntas förflytta sin lojalitet: från sitt ”gamla” hemland, till det nya. Det är den moderna nationalstatens paradox: att den kräver lojalitet och samtidigt exkluderar personer som är födda och uppvuxna i dess hägn. Den europeiska integrationsdebatten bär på en latent irrationalitet. Gästarbetarnas barn och barnbarn föddes här och de kommer att dö här. De talar, arbetar och drömmer på europeiska språk. Icke desto mindre accentueras och problematiseras ständigt deras påstådda annanhet, ömsom i välmenta, ömsom i hotfulla ordalag.

När en människa förnekas tillhörighet till den plats där hennes liv utspelar sig, tvingas hon i känslomässig exil. Skuggorna är utdragna, mer violetta, men de faller över de nylagda kakelgolven i bostadsrätternas kök också. Så börjar barnen drömma de med, om platser som lämnats långt innan de själva kom till världen. De dammar av sin uppväxts kassettband och dövar den molande smärtan med ord på kurdiska och turkiska, med musik, bilder, avbilder. Skillnaden är denna: hur uttorkad och stympad gästarbetarnas mykorrhizza än tedde sig i exilen, visste de var hemma egentligen låg. Denna insikt har berövats deras barn och barnbarn. Men deras längtan hem förblir en längtan bort.

1) Hunn, Karin: ”Nächstes Jahr kehren wir zurück …”: Die Geschichte der Türkischen ”Gastarbeiter” in der Bundesrepublik, Göttingen: Wallstein-Verlag, 2005, s.110 (svensk översättning Unn Gustafsson).

2) Jmf. t.ex. Joakim Palmes, chef för Institutet Framtidsstudier, forskning, återgiven i  Bjerström, Erika: Porslinsmålaren i Limoges, Bokförlaget DN, 2007, sida 103 f.

Tryckta källor:

Alighieri, Dante: Den gudomliga komedin, översatt och kommenterad av Ingvar Björkeson, Förlag Natur och Kultur, 1983.

Habermas, Jürgen & Derrida, Jacques: Nach dem Krieg: Die Wiedergeburt Europas, Frankfurter Allgemeine Zeitung, 2003.

Habermas, Jürgen: Borgerlig offentlighet, Arkiv Förlag, 1998.

Hunn, Karin: Nächstes Jahr kehren wir zurück …: Die Geschichte der Türkischen ”Gastarbeiter” in der Bundesrepublik, Göttingen: Wallstein-Verlag, 2005.

Unn Gustafsson

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.