Den tionde maj 1933 gav nationalsocialisterna order om att Tredje rikets bibliotek skulle tömmas på olämplig litteratur: Böcker av Kurt Tucholsky, Bertold Brecht och så vidare samlades in av genomsnittliga medlöpare och brändes på bål. Det antiintellektuella i denna gest verkar återspegla nationalsocialismens inbillade omnipotens. Men som politik betraktat är det ett effektivt och välbeprövat grepp: att skriva om historien med våld. Nazisterna brände naturligtvis inte bara böcker, text tryckt på papper av skiftande kvalitet – de utplånade alternativa verklighetsuppfattningar och minnen. Alla totalitära läror förvägrar sig att minnas, eftersom minnet är mångtydigt och flerstämmigt. Minnen är till för att tolkas och antyder alltid att det kan ha förhållit sig precis tvärtom, att någon annan upplevt samma skeende på ett annorlunda sätt. Subjektiviteten bestrider per se att det bara finns en sanning.
Sjuttiofem år senare firades årsdagen av detta symboliska övergrepp i Berlin. Tyskarna kallar det ”Aufbearbeitung”, ett begrepp som svårligen låter sig översättas till den svenska kontexten där man inte tvingats bearbeta sin egen historia på ett liknande sätt. Vi följde minnesceremonierna i teve, betraktade under tystnad arkivbildernas svartvita surr och enstaka tårfyllda vittnesbörd. Etablissemanget samlades bakom Staatsoper på Unter den Linden i en högtidlig ceremoni.
”Vi får aldrig glömma vad vi var i stånd till!”, lyder det underliggande budskapet. Det är vackert och motsägelsefullt. Som det mänskliga minnet i allmänhet. En god vän sade en gång: ”Du måste förstå att en nazist, i vilken form som helst, väger fem gånger mera än andra brottslingar”. Vi talade om den växande nynazismen, hur detta orosmoln tätnar och lägger sig över delar av staden som blir till no-go-areas för folk med otyskt utseende. Det är en märklig sidoeffekt av tvånget att minnas. Det är ansvarsfullt att fira årsdagar och resa monument över judiska medborgares öden. Möjligen är det enklare än att tala om förekomsten av systematisk nynazism.
Samvetsgranna veckotidningen Die Zeit gjorde ett försök i sin senaste utgåva. Utrymmet ”Under strecket” upptas av en löpande dödsruna: namnen på offren för högerextremistiskt våld löper som en svart tråd under beskrivningen av nynazismens ideologi. De nya nazisterna ställer upp hoppborgar och säljer korv i bästa folkparksanda. De bedriver medborgarkontor dit arbetslösa och desillusionerade tyskar kan vända sig för att få stöd. De nätverkar. Den bruna eliten vet att våldet och rasläran är avskräckande. Alltså har nynazisterna specialiserat sig på understatements: ”Sozial geht nur national” till exempel, som sammanfattar att social säkerhet enbart är möjligt om Tyskland ”återbördas” till tyskarna. Den här typen av argument får gehör. Idag finns det bara tre delstater där högerextremistiska partier inte sitter i riksdagen. I en omfattande opinionsundersökning från slutet av 2006 ansåg nästan 40 procent av tyskarna att Tyskland är hotat inifrån av de alltför många utlänningar som lever här, 35 procent ansåg att man öga mot öga med arbetslösheten helt enkelt bör ”skicka hem invandrarna” och skrämmande 11,6 procent ansåg att om det inte hade varit för judeutrotningen så hade Hitler idag betraktats som en stor statsman. Den tyska medelklassen, både i öst och i väst, är uppenbarligen mottaglig för den spirande nationalismen. Och den tyska statsmakten skär ned på medlen till de organisationer som jobbar med offren för det våld som oundvikligen följer i dess spår.
Samtidigt: den tyska skammen liknar ett John Bauerskt bergatroll. Så stort att man kan stå på dess mossiga rygg utan att förstå det. Man måste avlägsna sig för att se konturerna av jätten. I denna skammens skugga växer unga människor upp och samhället kräver av dem att de skall minnas. Flera unga tyskar jag träffat slingrar sig som maskar på denna minnets metkrok, de kränger hit och dit tills de faller itu: huvudet förblir ansvarskännande och beskäftigt, bakdelen däremot hävdar trotsigt: ”Det där tillhör inte mig, varför ska jag minnas det?!”. Och ändå, en stat som ålägger sina medborgare att minnas är att föredra framför en som påtvingar människorna glömska.
En uppenbar svårighet för tyskarna är att det finns så mycket att minnas. Landets så kallade nutidshistoria är ett inferno som delar befolkningen längs med olika parametrar – och de delar inte samma minnen. Kommer västtyskarna någonsin att till fullo greppa tyngden av de löften om guld och gröna skogar som Helmut Kohl gjorde befolkningen i DDR, om bara muren föll och kapitalismen fick fritt lopp? Förstå den bedrägliga besvikelsen, veta hur minnet av ett svunnet samhälle pockar i bakhuvudet när arbetslösheten skjuter i höjden och det sociala skyddsnätet torkar ut? Kommer de någonsin att respektera att det faktiskt var ett samhälle och inte en gulag? Och kommer tyskarna i allmänhet att greppa vidden av de turkiska gästarbetarnas förnedring, de som ställde sina kroppar till förfogande för tyska fabriker? De låglöneslavar som räddade nationens ekonomi och som tack, nästan över en natt, förvandlades till samhällelig ballast? Minnet är bedrägligt. Det låter sig böjas hit och dit, allteftersom nuet ändrar form. I princip finns det anledning att vara misstänksam så snart det verkar koherent.
I Berlin började Hitler anlägga paradgator värdiga Tredje rikets inbillade potens. De är brottsstycken idag, minnen av andra historier tränger sig på: utförsäljningen av land till japanska och amerikanska multi- nationella företag efter murens fall till exempel. Byggkranarna svänger med snabelliknande rörelser, de sonderar terrängen för nästa kontorskomplex. Och på Unter den Linden, den nya huvudstadens bruna nerv, tänkte Hitler, säljer man böcker. I sol liksom i regn. Det konstruerade och storslagna, som är typiskt för totalitära stater, brukar så småningom få ge vika för till synes banala rörelser: begagnade böcker och tidningar till exempel. Lukten av popcorn och kaffe som strömmar ut från biograferna runt Potzdamer Platz. Berlin är rörigt, en stad full av disparata minnen. Berlin rymmer 183 olika nationaliteter, mer än hälften av världens samtliga kända länder finns alltså representerade. Samt en växande skara nynazister.
Unn Gustafsson
