Jörn Donner skrev på femtiotalet en både personlig och politisk rapport om Berlin som skådeplats för det kalla kriget. Unn Gustafsson, exilsvensk berlinare, läser den ett halvt århundrade senare.
Berlin 2007. Min vän T arbetade inom det tyska folkhälsoväsendet och hade startat upp ett ambitiöst projekt som gick ut på att utbilda tolkar från en mängd olika språk. Dessa skulle sedan arbeta ambulerande, sättas in vid sjukhusens akutmottagningar, hos förtvivlade socialarbetare etc. Bland den grupp med diverse olika modersmål som låg i utbildning fanns en tysk. Det var en äldre man som stod ut, inte så mycket på grund av sin inhemska bakgrund, utan snarare ett ohöljt privat förfall.
Min vän T lade märke till att denne man uppenbarligen kom bäst överens med de arabiska tolkarna i gruppen. Araberna, från Iran, Irak och Egypten var alla ytterst måna om sitt utseende. De flockades nu runt denna ruin till människa, följde andäktigt hans ord och skrattade ikapp tillsammans med honom.
Mannen hade fungerat som Honeckers privata tolk från engelska, persiska, arabiska och ett par till språk, som han fortfarande behärskade till fulländning. Det innebar också att denne man träffat Mellanösterns samtliga politiska pampar personligen, skakat deras händer och fungerat som verbal länk mellan dem och det forna DDR. Efter SED-regimen upplöstes blev han arbetslös.
På grund av sitt nära samröre med den östtyska politiska eliten hade han inga chanser på arbetsmarknaden i det förenade Tyskland. När förfallet tog vid förtäljer inte historien.
Jag kommer att tänka på den här mannen när jag läser Jörn Donners Rapport från Berlin som Söderströms förlag nu ger ut på nytt. I sitt närmare trehundra sidor långa vittnesmål från det kalla krigets Berlin konstaterade han följande: att hur perverterad den tyska kommunismen än var, innehöll den individer och värden som Tyskland som helhet verkligen behövde.
Europas epicentrum
Berlin var på många sätt Europas epicentrum, en skådeplats för det kalla kriget. Den unge journalisten Donner anländer till staden i början av femtiotalet. Han talar med politiker, arbetare, journalister, förläggare, författare och inte den minst den heterogena samling som brukar avfärdas som vanligt folk. Han söker upp dem i deras kontor, slott, lägenheter och kyffen. Han åker bil och dricker snaps med dem. Han skrattar med dem och upprörs över dem.
Eftersom det hela utspelas innan muren restes har Donner friheten att pendla mellan stadens olika zoner. Gång efter annan besöker han Östberlin och den politiska regimen. Likaså strövar han omkring i väst, överskrider gränserna mellan ockupationsmakternas tårtbitar. Han skärskådar den politiska retoriken och allmängiltiga ”sanningar” om väst likaväl som öst. Till slut skriver han att han ”anade (…) att fronten inte gick utmed sektorsgränserna, utan att ondska och godhet var annorlunda fördelade i det stora spelet”.
Tre år senare, 1961, släpps Rapport från Berlin på den amerikanska marknaden. I förordet till den skrev Stephen Spender att Donners ”inte klart utsagda tes är att skillnaderna mellan öst och väst är oväsentliga. Berlinare är de allihopa …” Det ligger någonting i den iakttagelsen, oavsett om den verkligen tillhör författaren eller är Spenders egna.
Själv noterade Donner i sin rapport att Berlin i viss mån blir till genom betraktarens blick. Donners Berlin var i sig politik, insvept i lukten av kol, damm och död. Han var nyfiken och kritisk – egenskaper förunnade den utomstående tänkaren. Med åren tycks staden krypa honom inpå skinnet, det verkar nästan som om han greps av vemod. Det är också intressant: vad staden gör med en. I efterhand skall Donner komma att kalla sig själv ung och naiv.
Nyutgåvan innehåller även Donners egna efterord; texter som är nedslag i det fortsatta politiska skeendet. År 1966 konstaterade han att det Berlin han en gång dissekerade och samtidigt lät sig förföras av inte längre existerar. Vietnamkriget pågår för fullt och Donner tycker själv att de moraliska argument han uppbådade för ”vänsterns sak” nu tycks tillhöra nationalisterna. År 1976 delas staden av muren. Donner funderar kring östregimens tristess och självgodhet, nämner Wolfgang Biermanns utvisning från DDR. Stadens stillhet griper tag i honom och han frågar sig om det är han, besökaren, som försöker tolka in dramatik i platsen. År 1989: det är november och muren har fallit, Donner är tagen. Dessa epiloger framstår i jämförelse med den ursprungliga rapporten som ett slags ögonblicksbilder, präglade av längtan och kanske vemod.
Själv anlände jag till Berlin knappt ett halvt århundrade efter Donner. Det luktade fortfarande kol på sina ställen. Jag hyrde en lägenhet i andra hand som låg direkt vid Frankfurter Tor, med fri utsikt över den fasad som figurerar i en nyckelscen i filmen Goodbye Lenin där den unge protagonisten försöker dölja DDR:s fall för sin dödssjuka mamma. Illa då, när en jättelik Coca Cola-reklamskylt plötsligt draperar husväggen utanför hennes sovrumsfönster. I verkligheten hyser byggnaden ett McDonald’s, så ironin kvarstår. Lägenheten ägdes av en norsk professor som sällan vistades där, eftersom han även bodde i Tokyo och Stockholm – en modern framgångsakademiker. Han är inte ensam om att ha investerat i Berlins östra delar.
Privatiseringen av bostadsmarknaden har ännu inte slagit ut i full blom. Men amerikaner och skandinaver genomför så sakteliga en modern typ av ockupation.
Donner skrev redan 1958 om paradgatan Stalinallee i Östberlin, som sedan länge bär sitt gamla namn Frankfurter Allee. Han upplevde något unket omkring den, noterade hur uppblåsta fasaderna verkade och hur dåligt planerade lägenheterna var. Det stämmer fortfarande; jag hade femton meter balkong men inget kök att tala om. Men marknadsvärdet har stigit ändå och en ny invånarstruktur växer fram. Gentrifieringen av Berlins innerstad är tydlig – och det går snabbt.
Sexigt men fattigt
”Berlin, du bist so wunderbar, Berlin …” Så lyder det sjungna credot för en ölsort, där reklammakarna valt anspela på tjugotalsstaden, mörk och lockande. Idag utövar staden återigen dragningskraft på konstnärer och flyktingar från hela världen. Inte minst unga människor från resten av Tyskland har tagit sig hit och fortsätter att göra det.
När Jörn Donner i det senaste efterordet talar med Berlins nuvarande borgmästare Klaus ”Wowi” Wowereit påpekar denne att hälften av stadens invånare är ditflyttade efter murens fall. Det betyder också att en andra – kapitalstarka – hälft flyttat ut, poängterar Donner lågmält.
Faktum är att tomrummet som kriget lämnade efter sig fortfarande inte har fyllts och att de låga priserna på boende, mat och alkohol lockar. I den otippat lummiga staden har ett märkligt sammelsurium av folk (från bokstavligen talat hela världen) och fä (mest hundar men även näktergalar trivs) församlat sig. Man lever för dagen och har sällan planer på att stanna längre ett år, som blir ännu ett, och sedan ännu ett.
Berlins (sub)kulturella aktiviteter får New York att framstå som slätstruket och min födelsestad Stockholm som ett välansat dockskåp. Det är förmodligen detta som borgmästaren bedömer som sexigt i sitt fantastiskt korkade Berlin-motto”arm aber sexy”. Det skulle möjligen gå att stå ut med om man vände på ordföljden och därmed betoningen: sexigt men fattigt. Arbetslösheten är skyhög, senaten går back, det sociala skyddsnätet ett skämt med skandinaviska ögon sett och motsättningarna växer.
I Lichtenberg, stadsdelen i det gamla öst där Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht ligger begravna, sker rasistiska våldsdåd skrämmande ofta. Men ”Wowi” är populär ändå. Han förkroppsligar den nya tidens politiker, väl medvetna om medias makt och förmodligen mer Schein än Sein. När USA:s ministerkandidat Barack Obama kom på besök såg ”Wowi” till att få sig en pratstund – trots att hans underordnade position i den tyska federalismen egentligen gjorde ett dylikt möte något kuriöst. Lika kuriöst som att en amerikansk, ännu-icke-vald, presidentkandidat kan locka hundratusentals tyska åskådare. En motsvarande tysk politiker kanske drar 150 personer, om han har tur.
Berlin 2008 är en motsägelsefylld stad. Jag har noterat att när jag tar med utländska besökare till Neukölln och Kreuzberg har de svårt att greppa att de vandrar omkring i det gamla väst. I Kreuzberg församlade sig arbetskraftsinvandrarna, de så kallade Gastarbeiter, med vars hjälp den västtyska industrin tog sig på fötter igen efter kriget. Väl medvetna om dessa gästers finansiella betydelse såg västregeringen till att muren drogs runtomkring stadsdelen, så att Kreuzberg landade i väst.
Idag är det människor med turkiskt, kurdiskt, arabiskt och afrikanskt ursprung tyskar tänker på när de talar om ”De Andra”. I början av nittiotalet gällde denna förvridna logik i viss mån östtyskarna. Jag har vänner som, efter att de deltagit i de inre protesterna som ledde till SED-regimens fall, fick finna sig i att bli behandlade som Kaspar Hauser av västtyska skolkamrater och arbetskollegor. Jag har också vänner som är födda och uppvuxna i Västberlin och fortfarande inte kan köpa julgran eller gå på föräldramöte utan att bli behandlade som exotiska utlänningar. ”Man tröttnar på att stå till svars” har jag hört av människor uppvuxna i DDR likaväl som de med avlägsna rötter i Mellanöstern. I första hand är de berlinare, vilket tycks bekräfta att Spenders tolkning av Donners iakttagelser gäller än idag.
Naturligtvis är Donners rapport föråldrad journalistiskt betraktat. I stället har boken förvandlats till just historiebeskrivning. En god sådan, fri från skenhelig objektivitet. Donner låter det dåtida Berlins motsägelser, inte bara den ömsesidiga förljugenheten i öst-västkonflikten, framträda. Det känns som en förtjänst idag, när historia gärna reduceras till ett led i en naturlig utveckling. Hans rapport fördjupar förståelsen av staden – och det är fortfarande en stilla nåd att få återvända till Berlin.
Jörn Donner: Rapport från Berlin 1958–2008. Söderströms 2008.
Unn Gustafsson
