Birger Thölix om Ny Tid

av Birger Thölix

Den 16.5.2017 gick en gigant inom den finlandssvenska journalistiken bort. Birger Thölix var chefredaktör på Vasabladet mellan 1964 och 1992, och sysselsatte sig efter sin pensionering med finlandssvenska mediefrågor och publicistverksamhet. Med anledning av sina spelöppningar om den finlandssvenska pressens framtid, bjöds Thölix in som festtalare på Ny Tids 50-årsjubileumsfest 7.1.1995, och hans tal publicerades i tidskriften därefter. 

Ingress och digitalisering 19.5.2017.

I Seinäjoki, en stad som ligger på 77 km:s avstånd från Vasa, skall en talare hälsa publiken med Hyvät naiset ja miehet. Det är en säregen form av en sedvanekultur, som bottnar i odalmannens herreförakt och som också traktens extrema högermän inom handel och industri underkastar sig. Graden av frisinne och demokrati kan alltså inte alltid mätas utgående från det sätt vi uttrycker oss på, vilket kon vara bro att komma ihåg för publiken, men också för talare, vilka ibland har en tendens inte bara att imponeras av sina egna ord utan rentav berusa sig med dem. Nu börjar jag.

Mina damer och herrar. Olof Kleberg var ledarskribent på Dagens Nyheter när han utsågs till chefredaktör i Umeå. Han sade att han snabbt insåg att han i Umeå inte hade några möjligheter att följa med alla små intriger i Stockholm. För dem som inte bor i H:fors gäller samma sak. Hur viktigt innesnacket för stunden än är för huvudstadsbor — och innesnacket just där har en speciell dignitet — är det en journalists uppgift att ta ut de politiska ekonomiska och kulturella svängarna enligt regeln att var och en är sin närmiljö närmast. Läsarna måste kunna identifiera sig med sina nyheter. Umeå är Vasas närmaste grannstad. De två ligger så nära varandra att man ibland talar om Kvarkenstad. Ändå har Västerbottens-Kuriren ingen upplaga alls i Vasa och Vasabladet saknar en läsekrets i Umeå trots att språket är gemensamt. Med undantag av huvudstadstidningarna dagspressen hänvisad till sina speciella revir. Också för huvudstadspressen gäller närmiljöprincipen i redigeringen. Det ser man av de interna redaktionskonferenserna. På Hufvudstadsbladet jämför man sig med Helsingin Sanomat. På Vasabladet granskar man Pohjalainen för att se efter vilka nyheter man missat.

Varför gäller närmiljöprincipen? En dagstidning klarar sig inte utan ett eget kärnområde. Det ser man av den långvariga striden mellan Pohjalainen i Vasa och Ilkka i Seinäjoki. Pohjalainen var den klart större tidningen, men hade sin upplaga spridd över hela landskapet. Ilkka hade sin upplaga koncentrerad och var förstatidning i fler komm-ner. Striden slutade med att den mindre tidningen köpte upp Pohjalainen. Samma fenomen såg vi ifråga om Uusi Suomi, en god tidning, men i ett hopplöst marknadsmässigt läge gentemot Helsingin Sanomat Uusi Suomi försökte expandera sig ur krisen genom att intensifiera allmänjournalistiken och utnyttja det faktum att tidningen utkom i Helsingfors. Experimentet misslyckades och tidningen tvingades till slut ge upp. Möjligen hade den kunnat överleva genom en bättre identifikation med Helsingfors, en närkontakt med huvudstadens läsare.

Av undersökningar vet vi att HeSa är en tidning också för finlandssvenskarna i H:forsregionen. Det innebär mer ön en utmaning för Hbl trots att det har den mäktiga stiftelsen Konstsamfundet som ekonomisk garant. Att blodet betonar sin roll som finlandssvensk rikstidning är något som man kan se sympatiskt på. Men rollen som rikstidning är egentligen något man skall få på köpet. Har man inte ett kärnområde med en dominans är man ekonomiskt illa ute.

Finlandssvenskarna har en tendens att se mytologiskt på sina dagstidningar, vilket kanske är naturligt för en minoritet. Man utgår från att de är oumbärliga. Alltså måste utvecklingen kännetecknas av minst status quo och kräftgången förnekas. Med häpnad följde jag i tiden med hur Nya Pressen skulle to modell av Expressen. Det slutade inte så bra. När jag i fjol gjorde en utredning om den finlandssvenska tidningspressens tekniska samarbetsförutsättningar var det en gammal chefredaktör som ställde frågan vad sådant överhuvudtaget skulle tjäna till. En tidnings själ kan man ändå inte fånga och man kan inte ens enkelt definiera vad som gör en dagstidning till en dagstidning. Från den ena ytterligheten svänger vi till den andra, allt i ett försök att förneka marknaden och dess gränser.

Det är i och för sig sant att en tidning har en själ. En tidnings betydelse, dess specifika vikt, avgörs inte av upplagan utan av innehållet. Det finns större tidningar i USA än New York Times och det finns tidningar med större resurser än Neue Zürcher Zeitung. Men det finns knappast tidningar med en större prestige. Av detta skall man emellertid inte dra felaktiga slutsatser. Det tycks vara enklare att prata omkull djävulen själv än att skala bort all den mytologi som omger den finlandssvenska branschen. Att prata pengar och teknik möts av indignerade konstateranden. Att visa ett självförtroende är säkert en positiv egenskap, men är man så imponerad av sig själv att man bemöter analyser och resonemang med känslomässiga oförskämdheter och verbala lustigheter som att ”så dåliga är vi ändå inte, vi är tvärtom riktigt bra och bättre än vad man är på finskt håll” frånser man kanske ändå att förändringarna i medielandskapet berör också den finlandssvenska dagspressen och att steget från allmänna nyhetstidningar till nästan etnografiska kuriositeter inte är långt.

Det är visserligen sant att det som är sanning för en ter sig för en annan som bara propaganda. Men det finns ändå tendenser i utvecklingen att observera och det hjälper inte att berätta vad den svenska tidningspressen en gång stod för eftersom man inte, hur man än försöker, kan få tillbaka gårdagen. En dagstidning är en industriell produkt med en rätt kort livslängd. Granskar man tillverkningen ser man att processen är svår att rationalisera i början och i slutet. Man kan inte rationalisera bort redaktioner och man kan inte, trots Internet och experiment i det tättbefolkade Tokyo, göra sig av med distributionen.

En VD inser att distributionen bör fungera och om möjligt förbättras. Men det är alltid frestande att skära i de redaktionella kostnaderna därför att en sänkning av ambitionsnivån inte ger ett omedelbart utslag i upplaga, men förbättrar det ekonomiska resultatet. Han vet förstås att innehåll och upplaga hänger ihop och ort annonsmängden är beroende av upplagan och dess fördelning på marknaden. Men när annonsmängden går ner ter sig de redaktionella kostnaderna som för stora. Teoretiskt är resonemanget felaktigt eftersom den finländska tidningspressen är på väg från en situation där annonserna gett över 70 procent av inkomsterna mot en normal europeisk nivå där annonser och prenumerationer skall stå för 50 procent envar. Alltså betyder prenumerationsinkomsterna mera än förr och detta borde avspeglas i bättre redaktionella satsningar. Men i praktiken sker det rakt motsatta och det ursäktas med att den nya tekniken med inskrivning och ombrytning på skärm innebär tidsbesparingar också på redaktionen. Och när allt kommer omkring har tidningen ändå en så fast ställning på marknaden att dess position inte rubbas av att man bättre rättar munnen efter matsäcken.

Jag har som motvikt till den fortgående nertrappningens politik föreslagit att de finlandssvenska tidningarna skall ha ett fritt utbyte av nyheter, artiklar och reportage, i endel fall också gemensamma sidor för utland, hemland och tevepresentationen. Av utländska exempel att döma är detta en framkomlig väg, som dessutom skulle vitalisera journalistiken genom att journalisterna möter varandras prestationer när de väljer ut vad de vill ha av grannens material. Det är klart att varje tidning bildar sin egen slutna värld, men den är också beroende av inpumpning utifrån. Det har sagts att jag har velat stärka landsortspressen på Hbl:s bekostnad. Det är en riktig bedömning om man utgår från att den enas bröd är den andras död. Men Husis är i en kategori för sig och behövs som motvikt till en bättre landsortspress. Jag ser inga hinder för on också Hbl kommer med i samarbetet och tror väl nog att mon kon arbeta fram förutsättningslösa lösningar. Svårigheten ligger i att ingen har intresse av det. Var och en är fullt upptagen med att pynja med sitt och misstänksamheten tycks vara stor trots att ägarna finns i tre stora fonder, Konstsamfundet Harry Schaumans stiftelse och Stiftelsen för Åbo akademi. En hel del skulle säkert efter utländska förebilder ske om tidningarna vore lönsamma privatföretag. Med större lönsamhet vore innovationsbenägenheten större. Nu ser man tidningarna som kulturbärande institutioner och det resulterar i en alltför stor försiktighet. Det är journalistiken som får sitta emellan. Det kan man tycka är synd. Teven är naturligtvis i dag journalistikens Formel 1, men det behöver inte nödvändigtvis innebära att den finlandssvenska dagspressjournalistiken skall hänföras till forkarlarnas kategori.

Den andra invändningen som har gjorts är att jag behandlat vänsterpressen förstrött. Också den anmärkningen kan vara riktig, men jag tror inte att Ny Tid och Arbetarbladet skall ses som reguljära dagstidningar. Och trots Paavo Lipponens förkärlek för Edith Södergran är det inte troligt att det socialdemokratiska partiet är villigt att engagera sig i ett radikalintellektuellt finlandssvenskt tidningsäventyr. Det är trots allt väldigt länge sedan Ny Tid var en femdagarstidning. Å andra sidan hor det sagts att presstödet kommer att bibehållas i Sverige så länge högerns Svenska Dagbladet och socialdemokratiska Arbetet i Malmö är beroende av det. Enligt lagen om de imitativa effekterna kommer det då att finnas kvar också hos oss, vilket i så fall skapar en frist på något år för en konstruktion som stödet från början inte var ämnat för. Det är bara namntekniskt riktigt att Ny Tid fyller femtio. Förhoppningarna, ambitionerna och deklarationerna från 40-talet har förbleknat och förträngts. Språket är i dag ett annat och mer än det. Själva mentaliteten, inställningen till livet, sättet att tänka befinner sig i helt andra omloppsbanor. Naturligtvis visste redan de gamla grekerna — för att inte tala om Atos Wirtanen — att konst inte kan ersättas med politisk retorik.

D en amerikanska framtidsforskaren Herman Kahn föreslog en gång att en utredning av honom skulle ges en shakespeariansk dignitet. När man frågade honom varför, varför i all världen? sade han med den blygsamhet som utmärkte honom att eftersom ingen längre läste Dante och andra klassiker så tyckte han att hans studie för den diskuterande delen av mänskligheten kunde stå till tjänst med gemensamma metaforer, analogier och vardagsuttryck. Det är ett journalistiskt sätt att tänka. Man skriver för en publik, som förutsätts vara illiterat och ointresserad. Det finns ingen gemensam litterär bas, på sin höjd några sociologiska termer och politiska försäkringar vilka på ett tvivelaktigt sätt binder oss samman. För dagsjournalistiken finns det en möjlighet att komma ur detta dilemma. Det är att återgå till en berättande journalistik, till en rapportering som bygger på självsyn och förmåga att fånga det pregnanta, till ett språk som inte imiterar nyhetsbyråernas sterilitet. Man kan naturligtvis fråga: ”Vad är en nyhet?” Och man kan svara: ”En nyhet ör något från det normala avvikande.” Men vad är normalt och vad är onormalt. De gränser vi drar upp, de termer vi enas om i journalistiken är inte absoluta. Så fort sociologerna har fastställt ett faktum måste det ifrågasättas. Dagsjournalistik i en reguljär morgontidning är ett hantverk i en industriell process. Har man inte pengar att skicka ut reportrar som står för intelligenta observationer blir tidningen en tjatmoster man gäspar åt. Journalisterna försvinner in i sin egen instängdhet och till slut går tidningen samma öde till mötes som Björneborgs Tidning och Tammerfors Aftonblad. De kommer att finnas till namnet, men inte till gagnet och till slut inte ens till namnet.

Det är annat med Ny Tid. Tidningen är en del av en kulturell gemenskap, av det en diktare kallar samvetets republik. Dess kostnadsstruktur är en annan än den reguljära allmäntidningens, den har inga obligatoriska förpliktelser. Det blir lite som diktaren säger: ”Över städer talar jag till dig / över slätter talar jag till dig / på ditt örngott min mun”. Dess marknad är inte geografisk. Just detta förklarar den skenbara paradox som kännetecknar Ny Tid, att tidningen står för den mest friska finlandssvenska som skrivs samtidigt som den har mellan 200 och 300 rikssvenska prenumeranter, intresserade av det som rör sig i tiden.Tidningen representerar den gränsöverskridande finlandssvenskheten just genom att vero sig själv.

Det ligger varken något mytologiskt eller mirakulöst i detta. Däremot ligger det beundransvärda individuella prestationer bakom utgivningen. Logiskt sett borde dess debatter, dess respektlösa sätt att ge liv åt finlandssvenskheten som språk, dess illusionsfria idealitet, vitalisera den reguljära finlandssvenska dagspressen, frigöra den från en del ståndpunktsrotationer, slapphet och död mans hand. Att så inte sker, att en växelverkan uteblir, kan förklaras med att försiktigheter och den historiska barlasten väger för tungt i den andra vågskålen, men beror antagligen på den stress och trötthet, som slår ut i likgiltighet. Man får vara tacksam över att det finns åtminstone ett organ som inte vill låta saker och ting ha sin naturliga lunk, som inte tycker att det är bäst så eftersom vi på lång sikt ändå alla är döda. Mot detta står — och just detta kännetecknar Ny Tid — att vi inte kan få tillbaka gårdagen och att justnuet är din stund på jorden, som du måste använda till att tänka själv, inte alternativt instämma med föregående talare, konferensspråk, konferensspråk, eller spricka av indignation och på maktmänniskors sätt väsa from din standardreplik: — Låt vapnen tysta munnen.

Birger Thölix
(Tal på Ny Tids 50-årsfest 7.1.95)
Foto: Bertel Nygård

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.