CLAES ANDERSSON BEDÖMMER 1996: Vänsterförbundet gjorde nytta i regeringen

Vänsterförbundet har lyckats påverka de här sparbesluten på ett sätt som varit positivt för dem som har det svårt. Kom ihåg att Samlingspartiet krävde nerskärningar på 4ñ6 miljarder i arbetslöshetsskyddet!

Även om arbetslösheten inte minskat i den takt som man kan önska, vågar jag påstå att många av de frågor vi arbetat för ñ t.ex. stimulans av byggande och renoverande, bevarande av varvsarbetsplatserna, sållning av de ålderstigna långtidsarbetslösa, förverkligandet av alernerande ledighet, pilotförsök med arbetsdelning, ingen höjning av bränsleskatten, ökning av antalet utbildningsplatser för unga, höjning av studiestödet för under 20-åringar, förverkligande av naturskyddslagen, en (liten) höjning av utvecklingsbiståndet, kompensation för fridlysning av skogar i norr ñ bara för att nämna några saker ñ har förverkligats enligt de förslag som Vänsterföbundet drivit.

De som alltid och överallt skäller på och svartmålar partiledningen och vårt gemensamma beslut att delta i regeringssamarbetet, kommer sällan ihåg att nämna de här sakerna. När man för fram kritik skulle det vara rimligt att också minnas det positiva vi fått till stånd.

En ensidig kritik, som med vett och vilja målar enbart i svart, får inte till stånd annat än förvirring och splittring. Det är skadligt ur partiets synvinkel.

Jag kan inte heller låta bli att förundra mig över, vilka konkreta handlingar som de som skäller på regeringssamarbetet själva fått till stånd med sin verksamhet? Ett enda exempel skulle räcka!

Pengar från de fattigaste?

Efter de sparbeslut som gjordes i regeringsprogrammet, har de ideologiska motsättningarna mellan regeringspartierna spetsats till.

I arbetsgruppen om inkomstfällorna handlade det inte längre om att förverkliga sparbesluten, utan om att jämka på inkomstöverföringarna ñ att jämka ihop överföringar och skatter, så att det alltid skulle löna sig bättre att ta emot också ett tillfälligt arbete framför att leva enbart på socialbidrag.

Den här utgångspunkten är riktig och bra. Men när det i detta nollsummespel gällde att hitta pengar för att öka motivationen, föreslogs det att pengarna skulle tas av de allra lägst avlönade.

Enligt förslaget till sammanjämkning av utkomst- och bostadsstödet skulle de arbetslösa och/eller arbetsoförmögna som lever på ett stöd på ett par tusen mark, ha förlorat mer än 10% av det. Höjningen av bostadsstödet skulle nämligen inte ha gällt de här mänskorna.

Efter en hård politisk kamp lyckades vi få hela ärendet framskjutet till ny behandling, till en helhetsutredning av Pentti Arajärvi, den erfarna sekreteraren i riksdagens social- och hälsovårdsutskott.

Inom ramen för barnfamiljernas stödsystem försökte man avlägsna den avgiftsfria dagvården för de 80.000 familjer, som har de minsta inkomsterna. Också här segrade rimlighet och rättvisa när den s.k. noll-klassen bevarades.

Arbetsgruppen om inkomstfällorna föreslog också att under 20-åringars rätt till utkomststöd skulle ha gjorts beroende av föräldrarnas inkomster. Det förslaget föll i varje fall på inställningen i riksdagens grundlagsutskott, att en förändring hade kränkt jämställdheten mellan de unga.

Också nerbantningen av inkomstskatterna gjordes på ett sätt, som proportionellt mest gynnar dem som tjänar mellan 80.000 och 140.000 mk per år. Även om förändringen inte helt uppfyllde Vänsterförbundets målsättningar ñ vi förutsatte ju att lättnaderna skulle riktas in speciellt på små- och medelinkomsttagarna ñ så var den mer rättvis och social än någon annan av de senaste decenniernas skattelättnader.

Också förändringen av den avtalade dagpengen var enligt min mening uthärdlig, åtminstone i den meningen att systemet nu bättre än förr sporrar till att ta emot också kortvariga arbeten.

Länskonflikten och Kivistö

Reformerna av kommunernas statsandelssystem och regionalförvaltningen visade sig vara precis så besvärliga som den här typens systemförändringar alltid verkar vara.

Att ge upp det gamla och bekanta och övergå till något nytt och okänt lyfter alltid fram ett starkt motstånd, både från dem som upplever att de förlorar något för dem livsviktigt och från dem som av princip alltid motsätter sig alla förändringar, t.o.m. om man skulle erkänna bristerna i det gamla systemet.

Reformen av regionalförvaltningen var på många sätt problematisk för Vänsterförbundet. I riksdagsgruppen fanns en enhällig åsikt om behovet av femton nya arbetskrafts- och näringslivscentra. Däremot motsatte sig majoriteten projektet med storlän. Också Kalevi Kivistös motstånd spelade en roll.

Själv föreslog jag redan i beredningsskedet, att länsprojektet och regioncentra skulle ha skilts åt i separata lagpaket, och jag förutspådde stora svårigheter för storlänsprojektet i riksdagsbehandlingen. Mina förslag röstades i alla fall hela tiden ner.

I beslutsskedet i riksdagen fans på en och samma gång till behandling många stora lagförslag av speciell betydelse för oss. Det för oss viktigaste av dem var enligt min åsikt var förslaget till sammanjämkning av utkomst- och bostadsstöden som hörde till problematiken med inkomstfällorna.

Att den här frågan gick till ny beredning var, tyckte jag, så pass viktigt att jag åtminstone personligen inte vill riskera saken genom att rösta mot regionreformen, isynner som jag tycker det är verkligt viktigt att vi får till stånd arbetskrafts- och näringslivscentra.

Att Kalevi Kivistö omedelbart efter omröstningen om regionerna sände mig ett telegram där han meddelade att han utträder ur Vänsterförbundet, var nog ett orimligt högt pris för vårt parti. Det kom för mig som en fullständig överraskning.

Ifall partiet på något sätt lyckas hållas ihop och vara funktionsdugligt trots den inre oppositionens agitation mot partiets ledning och linje, så hotar nu en mycket större fara: att partiet i kölvattnet på Kivistö förlorar medlemmar och sympatisörer bland dem som i alla centrala frågor stött oss och partiets nuvarande linje.

Även om jag förstår att den mjölk man hällt ut på marken inte längre går att få in i kannan, så hoppas jag ändå att de som med all orsak är arga och besvikna på länslösningen, ändå bevarar sitt sinne för frågornas proportioner.

Fega koncessioner

Beviljandet av koncessioner för nya radio- och tv-kanaler var ett av höstens viktigaste och långsiktigaste beslut. Tv-lösningen var konventionell, koncentrerade makten till ägarna och stärkte den inre konsensusen mellan de stora media och den politiska eliten. Programpolitiskt var den en fantasilös och intetsägande lösning, en följd av samlingspartiets och demarnas gruppbeslut.

Alternativet A4-media hade ju fört in något nytt och fördomsfritt i vårt tv-utbud. Kanske det t.o.m. hade varit en aning farligt för makthavarna.

När dessutom Helsingin Sanomat efter beslutet börjat hota Rundradions mångsidiga programutbud genom att ifrågasätta public service-avgiften, så ser jag här alla tecken i skyn för en kommersialisering och ett förytligande av det inhemska tv-utbudet.

Radiolösningen å sin sida innebär, att de tre största partierna blev ägare av den rikstäckande radiokanalen ñ en lösning vars etiska sida inte just tål något dagsljus.

EMU – en inexakt vetenskap

Också är 1997 blir ett år av stora utmaningar och lösningar. I år måste vi föra en livlig och hederlig diskussion om verkningarna av EMU på ekonomin och sysselsättningen i Europa och Finland. Det börjar redan finnas en hel del utredningar.

Den s.k. Calmfors-rapporten, som Sveriges regering beställt, har utkommit. Det lönar sig att sätta sig in i den för var och en som saken intresserar. Om inte annat så lär man sig att EMU-problematiken är synnerligen vidsträckt och mångdimensionell, och att det inte är möjligt att förutse verkningarna av EMU på något exakt sätt.

Bedömningen av positiva och negativa faktorer, möjligheter och risker, beror på vilken tyngd man ger åt olika faktorer och hur man bedömer för- och nackdelarna med ett ev. utanförstående.
(Övers. Ny Tid)

Insatt 24/01/97. Texten tillhör Ny Tid och skribenten.
Citera gärna, men ange källan – annars kommer viruset och tar dej!