Medan äldre svenska förläggare hade stor kunskap om finländsk litteratur är de yngre mer okunniga, menar Tapani Suominen, som ändå inte håller med om att det är tyst kring finländsk litteratur i Sverige.
Kulturrådet Tapani Suominen möter mig i sitt arbetsrum på Finlands ambassad, sex trappor upp på Jakobsgatan i centrala Stockholm. Han har läst mina tidigare artiklar i ämnet ”att sprida finländsk litteratur i Sverige” och har Ny Tid uppslagen medan vi diskuterar. En sak han omedelbart vill dementera är min utsaga att det inte skrivs något om böcker som ej har delupplagor i Sverige. Han visar mig en pärm med pressklipp och jag hittar recensioner av såväl Diana Bredenbergs som Catharina Östmans böcker, i stora svenska dagstidningar. Båda dessa är poeter utan delupplagor, men de har bevisligen recenserats. Visserligen i kanske något mindre omfattning än poeter med delupplagor, men ändock.
Intresset stort, okunskapen tydlig
Tapani menar att det inte alls är så tyst om finländsk litteratur i Sverige.
– Dessutom är intresset stort om än okunskapen är tydlig, säger han och fortsätter:
– Det har tidigare varit självklart för den litteraturläsande svensken att kunna läsa de bästa finska författarna på svenska, något det inte är längre.
Något han hoppas kan bidra till att råda bot på i alla fall okunskapen är det nyutkomna tvåbandsverket Finlands svenska litteraturhistoria (den svenska delupplagan utgiven på Atlantis och originalupplagan från Svenska litteratursällskapet i Finland). En bok Tapani är mycket nöjd över. Del 1, omfattande tiden fram till år 1900 har just utkommit och del 2 utkommer år 2000. Skribenter i detta grundliga standardverk om Finlands svenska litteratur är såväl rikssvenska som finlandssvenska litteraturvetare:
– Efter den så tror jag knappast att åtminstone finlandssvensk litteratur är osynlig i Sverige, säger Tapani.
Boken har ambassaden skickat till 40 svenska bibliotek, som tacksamt mottagit den.
Vad vill ett finskt kulturråd
i Sverige?
Tapani har i sitt arbete mött även högt utbildade svenskar som inte känt till att Finland är tvåspråkigt. Dessutom är det många ungdomar som inte vet att Finland en gång tillhört Sverige. Förhållanden som dessa vill han rätta till i sitt arbete, vars fyra viktigaste mål är:
1. Att sprida finländsk litteratur och kunskapen om densamma i Sverige. Till detta ändamål har Tapani sammanställt en 24-sidig broschyr med titeln Litteraturen i Finland.
2. Att sprida kunskaper om finska språket i Sverige. Ett projekt som började hösten 1997 då ambassaden tog initiativet till kampanjen: ”Dags att bekanta sig med finskan”. Ett tiotal institutioner har nu engagerat sig i projektet. Ett av Tapanis bidrag till detta är att han sammanställt en liten men innehållsrik vägvisare till finska språket, som bland annat Merita-Nordbanken visat stort intresse för. Men även i grannspråksundervisningen på svenska gymnasier torde den ha en plats att fylla. En lärobok i finska för svenskar är också under utarbetande, på Tapani Suominens initiativ.
Dessutom arbetar Tapani för att stärka finska språkets ställning som minoritetsspråk i Sverige och för att garantera undervisningen i finska språket på universiteten. Det är inte helt lätt, i Göteborg ligger den på is och i Lund är den hotad.
3. Att ge ut och sprida böcker om Finlands historia och bland annat därigenom sprida kunskap om den. Här har det viktigaste projektet gällt vår gemensamma historia. Ett resultat är boken Det hotade landet och det skyddade. Under historiedagarna i Åbo den 23-25 september fortsätter diskussionerna.
4. Att utöka och förbättra student- och forskningsutbytet.
Att medvetandegöra förläggarna
När det gäller den första punkten, att sprida finländsk litteratur i Sverige, finns det en nyckelgrupp: förläggarna. Utan förläggare, ingen utgivning av några böcker. Den äldre förläggargenerationen kände till Finland och de finska författarna, vilket ledde till en tämligen frekvent utgivning av finländsk litteratur. Så sent som på 60-talet var de finländska litterära debatterna, till exempel runt Hannu Salamas hädelseanklagade roman Midsommardansen också en angelägenhet i svenska medier. Men den nya generationen förläggare visste, kunde Tapani konstatera när han 1997 tillträdde som kulturråd, däremot hemskt lite om Finland och dess författare.
För att avhjälpa detta arrangerade ambassaden en förläggarresa till det östra grannlandet. Femton rikssvenska förläggare tog båten över till Helsingfors i maj 1998. Både stora och små förlag var representerade, bland de små märktes Anamma och Ellerströms.
Man höll seminarium på båten och besökte förlag i Helsingfors. Bland annat det stora Otava och det lilla Like (som bl.a. ger ut pornografiska serietidningar och isländsk poesi). På kvällen hölls litterär afton på Sveriges ambassad med finskt förlagsfolk och litteraturforskare. Här knöts många värdefulla kontakter.
Glädjande resultat
Kontakter har lett fram till det glädjande faktum att flera nya finländska böcker har kommit ut eller är på gång att ges ut i Sverige. Speciellt roligt är, menar Tapani, småförlagens intresse. Både Anamma och Ellerströms ger ut finländsk litteratur i en nära framtid. (Ellerströms ger ut Pentti Holappa, Anamma Leena Krohn).
En av böckerna som blev resultatet av kontakterna är antologin Konstiga saker de skrattar åt där Tapani själv som redaktör är inblandad. Boken ger exempel på finsk humor och innehåller finländska noveller och romanavsnitt. Den är ett samarbete med Berit Skogsberg och En bok för alla, som trycker upp boken i 15 000 exemplar till hösten. Tapani ringde upp Berit som omedelbart föll för idén och nu tre månader senare är manuset klart! Kanhända blir boken en lika stor succé i Sverige som en gång den finska/finlandssvenska diktantologin Du tror du kuvar mig liv, som hittills tryckts i 45 000 exemplar.
Översättare
Det har, menar Tapani, de senaste åren fattats riktigt bra översättare från finskan, efter att en äldre generation trappat ner och/eller slutat sin översättargärning. Detta har Camilla Frostell (f. 1952) rått bot på. Hon har inte bara översatt Tapanis egen roman Noshörningarnas tid (noshörningar = öknamn för finska sovjettrogna kommunister) utan också bland annat Arto Paasilinna, Leena Krohn och Anja Snellman.
För att trygga återväxten av översättare har Tapani har tagit initiativet till en översättarutbildning om 10 poäng i ämnet skönlitterär översättning mellan finska och svenska. Kursen kunde påbörjas i januari 1999. Denna kurs vid Stockholms universitet fick närmare sextio sökande varav tjugo kunde antas och är främst avsedd för dem som har viss vana av översättning, men som inte översatt skönlitterärt förut.
Kjell Pettersson på Atlantis är den svenske förläggare som i dagsläget har blicken mest riktad österut, i alla fall om man går efter antalet utgivna titlar. År 1999 har förlaget inte mindre än åtta finländska titlar inplanerade (vissa har redan kommit ut) inom ämnesområdena historia, litteraturvetenskap och klassiska romaner. På Norstedts har Hans Erik Arleskär öppnat vägen för åtminstone två romaner av en av den yngre generationens mest betydande författare: Anja Snellman.
Tapani uppmanar förläggare att ge ut översättningar från finskan nu när det finns gott om nordiska kulturpengar. Dessa används dock dåligt i dagsläget och risken att de dras in är överhängande.
Invasionen
Den tionde till femtonde september är det så dags för evenemanget som går under krigsdevisen: ”Finlands litteratur invaderar Sverige”, med den bångstyriga underrubriken: ”Otyglade ord på två språk”. Denna gång gör man dock ingen turné som vid den senaste stora invasionen 1979 då bibliotek från Kiruna till Göteborg besöktes. Invasionen är i 1999 års version koncentrerad till Stockholm med omnejd. Romanförfattare, poeter, deckarförfattare, litteraturvetare och förläggare uppträder och diskuterar i seminarier. Målet med invasionen är att göra finländsk litteratur synlig i Sverige. Man vill nå litteraturmänniskor, förlag och kulturjournalister, och genom dessa den stora allmänheten. Men naturligtvis vill man också att även icke litterära yrkesmänniskor skall besöka evenemangen. Det man bjuder är skönlitterära yrkesförfattare: Märta Tikkanen, Anja Snellman, Claes Andersson, Pentti Holappa, Lars Sund m.fl..
Under sex dagar pågår evenemangen, främst på Finlandsinstitutet i Stockholm, men också på bibliotek, i bokhandlar och på polismuseet (deckarförfattarna). Evenemangen är inte gratis av praktiska skäl, då biljetter ger kontroll över hur många som ämnar komma.
– Vi vill inte att människor skall behöva vända hem på grund av att för många är intresserade, säger Tapani.
Den folkbildande ambitionen är sålunda inte underordnad något vinstkrav. Att delta i alla nio evenemang kostar dock om jag räknar rätt 420 kronor, vilket är en ganska betydande summa. Utslaget per arrangemang blir det dock mer överkomliga 40 kronor, förutom för öppningsgalan, som kostar 100 kronor.
En förhoppning
Sammanfattningsvis: Det händer saker. Vi kan bara hoppas att större delar av den finländska litteraturen också når människor utanför de litterära kretsarna. Paasilinna och Fagerholm är ju i var mans bokhylla redan, men det finns fler som borde kunna hitta vägen dit!
”Finlands litteratur invaderar Sverige” 10-15 september. För information och biljetter kontakta Finlandsinstitutet (internet: www.finlandemb.se, telefon: 08- 545 212 00). Biljettförsäljningen påbörjas den 2 augusti.
Peter Björkman
