Och varför är den nuvarande diskussionen om EU:s utvecklingsstrategier – mot ett nationernas Europa eller mot en federal stat, mot ett kommissionsstyrt eller ministerrådsstyrt EU, mot ett enhetligt EU utan inre ringar eller ett EU med olika hastigheter – så förvirrande? Varför förespråkar Finland ihärdigt ett av komissionen lett Europa där besluten är bindande för alla och där en kvalificerad majoritet får bestämma? Varför är vår regering så rädd för tanken på ett Europa där de stora centrala länderna utvecklar sitt samarbete i sin egen takt och det uppstår olika, inte helt koncentriska ringar, några löst associerade med EU-strukturerna?
Förvirringen beror delvis på att de flesta ledande finska politikerna helt enkelt inte ser något Europa utanför EU. Delvis beror den på att EU själv vuxit sig till ett svårtyglat monster. Ett bra exempel ger Johannes Pakaslahti i sin doktorsavhandling, som utkommer senare i år. Socialpolitik är som vi vet ett område där EU tillsvidare inte haft mycket att säga till om på grund av ihärdig opposition från vissa medlemsländer. Under Finlands ordförandeskap hittade man på att grunda en “tillfällig” EU-kommitté för att evaluera socialpolitik. Pakaslahti visar hur denna kommitté utvidgade sin uppgift klart utöver de gränser som finns i EU:s lagstiftning. Nu, under det franska ordförandeskapet, kommer den att få juridisk legitimering. I och för sig har jag ingenting emot att EU tar också socialpolitiska uppgifter, men själva processen är universell och går igen inom bland annat försvars- och utrikespolitiken. De individuella medlemsländerna håller på att förlora sin självständiga beslutanderätt mycket snabbare än vad de olika avtalen låter påskina.
Det finns goda skäl att utveckla en gemensam europeisk arbetsmarknad, en gemensam marknad där olika handelshinder bekämpas, och en gemensam standard för olika tekniska parametrar. En sådan utveckling kunde lätt utvidgas till hela Europa utan ett enormt maskineri med eget parlament, o.s.v. Men i stället tror många att det förutsätter ett Europa som reglerar praktiskt taget allt, från grundrättigheter till forskning (jag känner fortfarande inte till ett enda EU-finansierat forskningsprojekt som skulle ha producerat något nyttigt eller läsvärt gemensamt!) till små detaljer (glöm gurkorna, det är mycket viktigare detaljer som regleras!).
Det stora undantaget är förstås kapitalrörelserna och deras beskattning: EU hyser en mängd skatteparadis som man inte tycks komma åt och som driver med allt vad bekämpning av ekonomisk brottslighet heter. EU kan sägas främja inom sina egna gränser olaglig narkotikahandel i stor skala och särskilt dess finansiella operationer. Att tvätta pengar är inte bara möjligt, det står under EU:s särskilda beskydd.
Jag har sagt det tidigare och kommer säkert att upprepa det många gånger: Norden utvecklade för länge sedan ett fungerande samarbete med fri handel och gemensam arbetsmarknad. Systemet har fungerat friktionsfritt och utan byråkrati. Ändå har ingen ansedd nordisk politiker lyft fram den nordiska modellens förträfflighet gentemot EU:s nuvarande utveckling. För att ta bara ett exempel, så utvecklades gemensamma standarder för mobiltelefoner först i Norden, under det nordiska samarbetssystemet. EU kunde aldrig ha producerat något liknande. Tvärtom förstör EU som bäst järnvägstransporterna i hela EU-området, eftersom järnvägarna tvingas konkurrera på lika ekonomiska villkor som lastbilstransporterna (utan hänsyn till de samhälleliga kostnaderna).
Liksom Thomas Wallgren sade i en förträfflig intervju i Aktuellt efter den danska folkomröstningen, är det ju Finland som är det avvikande nordiska landet, medan alla andra nordiska länder förenas i sin mer eller mindre avvaktande inställning till EU:s “fördjupning” d.v.s. betonifiering. Om Finland slutade med sitt enmansspel skulle de nordiska länderna bli mycket starkare i EU-sammanhang.
De lösningar som söks är vad jag förstår av de två slag som nämnts ovan: Å ena sidan en federalistisk utveckling som betonar kommissionens roll och utgår ifrån att besluten härefter görs med kvalificerade majoriteter, att det skapas en gemensam grundlag och att staterna som kommer in i unionen överlåter en allt större del av sin självständiga beslutanderätt, samtidigt som alla länder i princip anses vara lika och förutsätts delta i alla EUs institutioner, särskilt i EMU. Vad Finland vinner på en sådan utveckling är fullkomligt oklart – Lipponens och nu senast Enestams debila tjat om att vi vill vara med där besluten fattas är ju inget allvarligt argument. Än sen, om Finland sitter med där besluten fattas? Har vår närvaro i EUs hårda verkligen gynnat våra intressen – i fråga om EMU, de extra stöden, eller demokratisk förankring – eller har tvekarländer likt Danmark dragit det längre strået? Vem har hört ett ord om Finlands stora initiativ, EU:s nordiska dimension, sedan senaste sommar?
Å andra sidan har vi den nationalstatliga lösningen, som utgår från en lösare struktur med ministerrådet som det centrala beslutande organet och en snäv definiering av de gemensamma uppgifterna. I denna modell kunde några länder vara med i EMU och de flesta inte. Den här lösningen skulle egentligen komma närmast den nordiska modellen.
Den mest sannolika lösningen är en blandning av dessa två. Kommissionens ställning bevaras, parlamentets likaså, men vissa medlemsländer skapar gemensamma mindre enheter (som t.ex. Tyskland och Frankrike, eventuellt tillsammans med Benelux-länderna som alltid vill vara med, och kanske Finland, om Lipponen ännu är kvar). Samtidigt utökas EU med en klass av medlemmar som inte kan vara med i EMU och som inte heller uppfyller EU:s andra krav på ett relativt välfungerande och demokratiskt samhälle. Det blir alltså en ganska rörig – och mycket byråkratisk – soppa.
Min prognos är att denna soppa tillsammans med en ekonomisk kris under åren 2005-2010 (kanske tidigare…) kommer att köra euron på grund, precis som det gått med alla tidigare försök att binda valutor som inte har något särskilt gemensamt. Ingen politiker kan tillåta sig lyxen att hålla fast vid en totalt orealistisk valutavärdering om landet håller på att gå i konkurs, inte ens Paavo Lipponen. Detta skulle också befria oss från de mest orealistiska strävandena att skapa ett federalt Europa. Men tyvärr kommer även de mera realistiska politikerna att försöka hänga med så länge som möjligt också i en omöjlig situation, vilket gör att skadorna blir avsevärda. Det tar länge för Europa att hämta sig från det debaklet.
De politiker som försvarar EU (inklusive Claes Andersson i hans EU-försvar inför danskarna) säger att den främsta förtjänsten med EU är att det förhindrar krig i Europa. Själv anser jag att en betydligt bättre garanti mot krig vore lösa allianser likt Norden, där alliansen själv inte skapar spänningar som kan utmynna i en bitter skilsmässa, bara på grund av omöjliga harmoniseringskrav. EU kan ju beskrivas som ett försök att utvidga en ekonomisk “guldfot” till icke-ekonomiska områden, d.v.s. att binda de sociala och politiska strukturerna till en gemensam, orealistisk “valuta”kurs.
Därför kan det paradoxalt bli just marknaden som förstör EU: en omöjlig och ofunktionell EU-tvångströja runt Europa leder till en politisk och social katastrof och väldiga konflikter inom kanske ett tiotal år. Däremot kunde en flexibel och realistisk liten europeisk entente visa sig vara vägen till ett harmoniskt och differentierat Europa. Det kanske inte skulle erbjuda vissa ambitiösa politiker maktpositioner utöver de nuvarande, men däremot skulle det erbjuda de europeiska folken fred och bättre liv i förhållanden som de själva mer eller mindre kan påverka.
Alltså: Leve Europa men inte ett federalistiskt EU!
J.P.Roos