Jag är säkert inte den enda som i elvaårsåldern utbrast ”vid alla apsvansade smådjävlars löständer” eller ”anfäkta anamma” när en flotte sjönk eller müslin var slut i skafferiet. Min generations mest kraftfulla uttryck kom nästan alltid från makarna Karin och Allan B Janzons svenska översättning av Hergés seriealbum om Tintin.
Men nu är Janzons tid över och lagom till Hergés hundraårsjubileum 2007 har Bonnier Carlsen gett ut hela Tintinserien i ny svensk språkdräkt. Det är en glädjande nyhet – de gamla albumen är nämligen vid närmare granskning fulla med oklarheter och så hårdhänt förkortade att de i vissa fall bara vagt påminner om det franska originalet.

Den som åtagit sig den svåra översättaruppgiften är Björn Wahlberg, litteraturvetare verksam inom förlagsbranschen, självlärd grafiker och kunnig om det mesta som rör Tintin. Han berättar att han redan i tidig ålder fick känslan av att någonting inte stod rätt till i de svenska albumen.
– Det fattades text, det var någonting jag upptäckte redan som barn. I tioårsåldern lusläste jag Tintin, och fick inte ihop en del saker. Den episod som var droppen som fick bägaren att rinna över finns i Rackham den rödes skatt, där professor Kalkyl visar hur hans underbara väggsäng fungerar. Efter en stunds förvirring verkar Kalkyl påstå att han sover upp och ner, i en vägg. Hergé måste ha gjort nåt fel, tänkte jag.
Som fjortonåring beställde Wahlberg Rackham den rödes skatt på franska, utan att själv kunna läsa den. Men med en lärares hjälp kunde han se att Janzons hade översatt Hergés skämt helt fel:
– Ursprunget är en ordvits som inte går att översätta till svenska. Janzons hade försökt göra ett eget skämt, men glömde bort att anpassa det efter vad som hände i bilden.
Liknande misstag finns på flera ställen. Jag kommer själv att tänka på en av de få kvinnliga karaktärerna i Tintin – en portvaktstant i Krabban med guldklorna – som plötsligt och utan anledning ser ut som om hon satt sig på ett häftstift. Wahlberg skakar på huvudet.
– Ibland har jag en känsla av att översättarna inte alls tittat på teckningarna, säger han.Klassiker blir kvar
Tintin debuterade i svensk språkdräkt redan på 40-talet, i veckotidningen 25:an, och under årens lopp har de svenska översättarna hunnit bli många. Per Kellberg översatte fyra album mellan 1960 och 1962, och det är han som myntat Haddocks ”bomber och granater”, som självklart överlevt i Wahlbergs översättning. Men Kellbergs Tintin använder sig annars av en femtiotalsslang som är helt obrukbar i dag, konstaterar Wahlberg. Översättarens kontext och ålder har spelat ganska stor roll för resultatet.
– Allan B och Karin Janzon var i femtioårsåldern när de började med Tintin och det märks på deras lite ålderdomliga språkbruk. Haddock får till exempel säga ”jo, du tulipanaros”. Ingen människa säger ju så i dag – det gjorde de knappast ens på sextiotalet när översättningarna började komma ut.
Björn Wahlbergs ambition har varit att hålla sig så nära originalet som möjligt, med hänsyn tagen till de mest rotade uttrycken (som Haddocks ”anfäkta och anamma”, ett av Janzons påfund). Eftersom Hergés franska är så oklanderlig har han också försökt använda sig av en tidlöst korrekt svenska
– Man skulle kunna skriva en fransk skolbok med bara Tintinexempel. Och då måste svenskan vara felfri. Jag har också använt en del gamla ord i min översättning. Men det är ord som fortfarande lever, som fortfarande betyder någonting.

En bildad Haddock
Den nya översättningen avslöjar bland annat att kapten Haddock egentligen är en ganska sofistikerad och bildad herre. Hergé samlade ständigt på svåra ord, namn på utdöda folkslag, utrotningshotade djurarter och vetenskapliga upptäckter att lägga i den upprörda kaptenens mun, men de överlevde sällan i Janzons barnanpassade och lite Emil i Lönneberga-inspirerade album. Wahlberg har nu försökt återskapa känslan av uppslagsverk – i Rackham den Rödes skatt har till exempel originalets ”bougres d’extraits de crétins des Alpes” blivit ”era patinerade alabasterskallar”, i stället för Janzons ”ni ärans lortpaltar”.
– Och det är viktigt att Haddock aldrig svär, påpekar Wahlberg. Alabasterskalle och likbjudare – det är ju bara lustiga ord i oväntade sammanhang. Den enda svordom som finns är ”zut”, vilket betyder ungefär ”tusan” eller ”fy bubblan”, och är väldigt svagt.
Hadocks kraftuttryck är som bekant däremot många, sammanlagt ungefär 350 enligt Wahlberg. Kring hälften har han översatt direkt, en fjärdedel har han fått vrida och vända på och en fjärdedel har han fått ersätta med någonting helt nytt. Översättningen har blivit olika beroende på sammanhanget. Och nu har det blivit en hel bok om Haddocks språk.
– Boken är egentligen redan färdig, men kommer inte ut förrän efter hundraårsjubileet nästa år, eftersom de belgiska rättighetsinnehavarna vill ha det så. Det ska bli en rolig ordbok, med många färgbilder, Haddocks uttryck både på franska och i olika svenska översättningar, plus en liten kommentar.

Svåra Dupondtar
Att det skulle bli en utmaning att översätta Haddock var Wahlberg förberedd på. Men att alla karaktärer i originalet har ett eget stilistiskt idiom var en överraskning. De olika stilnivåerna har Wahlberg kämpat mycket med
– Dupondtarna har ett helt eget språk. De är väldigt tillkrånglade på franska, de talar i cirklar, i märkliga språkliga krumbukter, de avbryter varandra, det är fel och misstag, allitterationer – det är helt enkelt väldigt avancerat. Man hade kunnat göra översättningen ännu mer dupondtsk, men någonstans kände jag att det fick räcka, jag kan inte återge allt. Jag tyckte det var bra att låta Tintin vara lite ungdomlig men korrekt. Kalkyl får tala lite som i en äldre svensk pilsnerfilm, skurkarna är mer vardagliga.
Som sidoeffekt av översättningen har Wahlberg lagt upp en sida på internet, där man kan läsa om nyheter och evenemang, om bakgrunden till albumen, om Hergé och om Björn Wahlbergs eget översättningsarbete. Där finns också en bibliografi med kommenterande litteratur. Tintin är i dag en hel vetenskapsgren, som täcker in allt från avancerade narratologiska och psykoanalytiska studier till böcker om professor Kalkyls uppfinningar.
– Då Hergé fyller 100 kommer det ett trettiotal nya titlar, konstaterar Wahlberg lakoniskt. Och då har vi inte ens kommenterat alla piratutgivna seriealbum. En stor del av dem består ju också av övertramp, 90 procent är hårdporr. Upphovsmännen till dem har i några fall blivit stämda av Hergés änka och tvingats betala dryga skadestånd, som ett varnande exempel.