Till Addis Abeba med Ato Kale

av Charlotta Boucht

När började resan? Vid frågan ”skulle du vara intresserad av att dokumentera Kalle Könkköläs Etiopienresa?” Eller började den vid dom första hjärtklappningarna vid tanken på att resa till en kontinent man inte har en aning om hur den fungerar? Eller började den först när flyget landat i Addis Abeba och vi möts av en man med våra arbetstillstånd och vi äntligen kan vara säkra på att vi faktiskt är välkomna? Ett reportage om en annorlunda Afrikaresa av Charlotta Boucht.

Helt konkret börjar äventyret en alldeles för tidig morgon på flygplatsen i Helsingfors.
Två i gänget sitter i rullstol och kan alltså inte själva räcka upp sina pass åt damen bakom disken. Precis nu blir jag upprörd första gången. Hur kommer det sig att hon bara vänder sig till assistenten och medresenärerna med sina frågor? Tappar man automatiskt talförmågan när man sitter i rullstol? Jag har ett och annat att lära mig om fördomar.
Jag har blivit varnad i förväg att det är ett väldigt annorlunda sätt att resa när Kalle Könkkölä är med, hans respirator behöver el hela tiden och hans egen rullstol måste packas ihop och Kalle själv lyftas i flera omgångar till smala rullstolar som ryms in i flyget och sen till sin egen plats vid eluttaget. Men för att komma så här långt har assistenten Petteri redan varit där och installerat apparaturen under bänken, efter att först ha tagit isär den i flera bitar för att komma igenom säkerhetskontrollen. Jag kan inte låta bli att tycka att det är lite coolt att få glida med som värsta vip-gäst förbi köerna först in i flyget, men den känslan försvinner snabbt när Petteri inser att det inte kommer någon el ur uttaget. Utan el blir vi kvar. Men de här killarna har ju varit med förr så Petteri ringer till kaptenen och förklarar vilken switch han ska dra i för att det ska funka och JA! Fem minuter senare drar vi en suck av lättnad.

I Amsterdam trasslar vi igenom flera säkerhetskontroller, jag undrar varför det verkar som om all personal skulle artikulera lite extra noga när de talar med Kalle eller Niina, man förlorar helt tydligt också en del av förståndet när man sitter i rullstol? Sen är vi äntligen på flyget till Addis med mellanlandning i Khartoum, Sudan. Hjälp, för en flygrädd känns det här lite jobbigt, men eftersom alla andra på flyget ser ut som om de skulle sitta på bussen till Esbo så lugnar jag mig.

När vi kommer till hotellet efter att blivit mottagna med blommor och stora kramar på flygfältet blir jag av med fler fördomar, det kan faktiskt vara kallt och regnigt också i Afrika, det finns lyxiga hotell även i dom fattigaste städer och när jag berättar för Rachel från EFNAPD att mina finska vänner nog var lite nervösa för min skull på grund av oroligheterna i Etiopien, så ser hon ut som ett stort frågetecken. Vilka oroligheter? Kriget har tagit slut för länge sen och det är alldeles tryggt för turister här. Och senare kommer jag att märka att det faktiskt känns tryggare på gatorna här än en sen kväll i Paris.

Första dagen körs vi omkring i minibuss för att vi jungfruliga Addisresenärer ska få en uppfattning om staden, Kalle och Marjo har varit här fyra gånger förut och berättar om sina tidigare resor.

Hus av korrugerad plåt dominerar stadsbilden men mellan kåkstäderna reser sig enorma hotellkomplex och presidentpalats. Jag vill stanna och fotografera allt liv på gatorna men märker snabbt att min intuition hade rätt, att stiga ur en lyxig minibuss och trycka upp kameran i ansiktet på en lagom exotisk Addisbo fungerar varken för mig eller Addisbon, så jag knäpper suddiga bilder genom fönstret.

I Addis Abeba bor allt mellan fyra och åtta miljoner människor beroende på vem man frågar, de flesta i de enorma slumområdena. Och invånarna blir flera hela tiden. I Etiopien bor största delen av den 80 miljoner stora befolkningen på landsbygden men eftersom många områden lider av en enorm brist på mat, så söker sig allt fler in till städerna. I Addis finns det mat men eftersom matpriserna har gått upp så mycket under det senaste året, är det många som svälter också här. Vi håller tummarna för att regnet ska ta slut, inte för att vi tycker det är jobbigt att traska i leran, men för att den här oväntade fortsättningen på regnperioden förstör skördarna och följderna är katastrofala.

Efter ett par timmars sightseeing börjar vi se skillnader på plåt och plåt, vissa områden är verkligen fattiga, folk ligger på gatorna t.o.m. mellan bilfilerna och allt är smutsigt och nedstämt, men så finns det också något slags medelklassplåthusområden där det bor också tjänstemän med sina stora familjer i små kyffen. Härifrån åker de till jobbet i vita nystrukna skjortor. Jag börjar känna mig som kusinen från landet bland alla prydliga människor.

Måndag förmiddag går åt till att leta efter en blixt, eftersom jag har glömt min hemma, och det är väldigt mörkt inomhus här. Till min enorma förvåning hittar vi i butik nummer fem, bland plastklockor och kopieringsmaskiner, en exakt likadan modell som jag har hemma. Det står mig dyrt.

Vi har blivit hämtade på hotellet av Zemi Yunus, grundare av The Joy Center och en av de mest fantastiska kvinnor jag träffat. Hon bodde länge i LA, där hon jobbade på en skönhetssalong för kändisar, men flyttade tillbaka till Etiopien med sin autistiska son. Här grundade hon centret för autistiska barn år 1995, som nu har tio anställda och sextiofyra barn, Hon har skolat upp sina anställda själv efter att ha tagit reda på allt hon kunde om autism. Ingenting liknande The Joy Center fanns då i Etiopien – autistiska barn befinner sig längst nere i hierarkin bland handikappade och behandlas som paria.
Hon finansierar till en del centret själv med inkomster från sin Beauty School-business. Dessutom hjälper hon unga prostituerade kvinnor genom att erbjuda dem gratis utbildning i sin skola i nio månader så att deras självförtroende förstärks, de får jobb och slipper gå på gatan.

När vi kommer till The Joy Center går det livligt till på gården, Zemi hälsar på alla nyfikna barn och visar oss runt. Undervisningen går ut på att barnen i små grupper rör sig mellan olika aktivitetsrum, en halv timme per rum. Det finns ett rum för koncentrationsövningar, ett för läsning och skrivning, ett för att utveckla sinnesförnimmelser, ett för dans etc. Stämningen är otroligt positiv. I dörröppningen till ett av rummen sitter en liten flicka som vi senare får höra att var fastbunden i sitt hem i 8 timmar per dag medan hennes mamma var på jobb, grannarna gav henne mat, men annars var hon ensam. Vi träffar hennes mamma Abera Damesa som berättar sin historia. Hon hade försökt göra lilla Fekerte frisk genom att åka runt till olika heliga platser och kyrkor, men ingenting hjälpte, sedan dog maken och hon måste börja jobba. Att lämna flickan bunden var det enda hon kunde göra, eftersom ingen ville hjälpa henne, t.o.m. kyrkan vände henne ryggen.

När hon hittade The Joy Center förändrades både hennes och flickans liv, Abera fick träffa andra föräldrar i samma situation och hennes dotter fick äntligen den hjälp hon behövde, Fekerte kan nu äta själv, ler och ser andra människor i ögonen för första gången i sitt 10-åriga liv. Mamma Abera strålar också: ”titta på mig”, säger hon, ”så vacker jag har blivit!”

Trafiken i Addis Abeba är trög och långsam och många av föräldrarna till barnen använder flera timmar om dagen för att ta sig till centret. Zemi drömmer om att kunna köpa en minibuss som kunde hämta barnen hemma, men bilar är väldigt dyra i Etiopien, till och med med våra mått mätt.

Tisdag morgon: mera regn, vi åker till kvinnocentret där vi får höra om deras aktiviteter. Det viktigaste är kanske deras stödgruppsverksamhet, en gång i veckan ordnas möten där handikappade kvinnor får träffa varandra, dela med sig av sina erfarenheter och känna att dom inte är ensamma. Handikappade i Etiopien behandlas inte värdigt, handikappade kvinnor är definitivt inte mycket värda, våldtäkter är väldigt vanliga. Officiellt har 10 procent av befolkningen något slags handikapp, men siffrorna kan ljuga, eftersom många bara lämnas åt sitt öde i mörka rum och aldrig syns till.

Vi åker för att träffa en kvinna som fått hjälp med att starta ett eget företag. Hon har en kiosk där man kan köpa läsk, spela biljard och ringa telefonsamtal. Den har blivit en knutpunkt för invånarna i området, och hon ser märkbart stolt ut.

Nästa anhalt är hos en blind kvinna i hennes åtta kvadratmeter stora hem. Jag tror jag ska börja gråta när jag går in, det är mörkt, smutsigt och fuktigt, men när Amarech berättar sin historia förstår jag att det här hemmet är fullt av framtidshopp. Hennes man är också blind och de har två barn och knappt om mat för dagen. Men de går alla fyra i skolan och hon säger att hon är säker på, att när hon och hennes man studerat färdigt, så får de jobb och kan flytta bort från slummen. Hon blev våldtagen i sin hemby av sin lärare, och eftersom det här anses vara en stor skam gav hennes mamma pengar åt henne för att hon skulle kunna fly till Addis Abeba. Hon blev gravid, men förlorade barnet. Hennes man känner till hennes historia men hennes pappa fick aldrig veta vad som hände. Hon ler och säger att hon inte skäms längre, nu kan hon berätta allt.
Paradoxalt nog så väntar oss nu en enorm lunch på ett fint hotell med en viktig man från arbets- och socialministeriet. Jag har lite svårt att få ner maten trots att den är väldigt god. Men människan glömmer snabbt.

Nästa möte är med Layela, den vackraste cigarettförsäljerskan i stan. Hon sitter i sin rullstol under ett plasttak och ler så att solen börjar skina på oss. Men när hon berättar om sitt liv för oss gråter vi alla och jag skäms. Skäms över att kliva tillbaka in i den fina bilen med min dyra kamera och lämna henne där i skiten, utan att ha gett henne någonting annat än tio minuters uppmärksamhet och lite finsk choklad. Hon är bara lite äldre än min egen dotter och ensam. Övergiven av sin mamma och pappa bor hon hos pappans andra fru på nåder, men får ingen mat och blir utslängd med jämna mellanrum. Innan hon fick sin rullstol var hon bara hemma, släpade sig fram. Nu har hon kontakt med kvinnocentret som hjälpt henne att komma igång med sin försäljning och på kvällarna går hon i skolan. Nu förstår jag Madonna och alla andra kvinnor som mer eller mindre stjäl barn från u-länder, det är precis vad jag själv också skulle vilja göra.

Tillbaka på kvinnocentret får vi se en fantastisk show, kvinnorna visar oss traditionella etiopiska danser, läser dikter, sjunger och har modevisning. Alla är blinda, döva eller på något annat sätt fysiskt handikappade, vi njuter och applåderar vilt medan regnet smattrar mot tälttaket.

För att inte tala om stämningen nästa morgon!! Obama vann! En otrolig känsla, idel leende ansikten vid frukosten, alla gratulerar varandra och samlas framför TV:n för att se Obamas tal, vilken härlig början på dagen.

Men reality hits. På centret för utvecklingsstörda träffar vi ännu en våldtagen ung flicka, den här gången är det pojken i familjen hon jobbade hos som våldtagit henne. När hennes graviditet blev synlig kastade familjen ut henne, hennes syskon vill inte ha med henne att göra, den enda som hjälper henne är en prostituerad kvinna som hon får bo hos på nätterna. Hon hoppas att barnet ska bli en pojke, flickor har det alldeles för svårt … Men också hon har nu ett nätverk i och med centret, hon är inte helt ensam.
Utanför är det dags för dans för hela gänget som har paus i sitt vävande, alla vill bli fotograferade och skrattar högt när dom ser sina bilder.

Vart vi än kommer tas vi emot med blommor och kaffeceremonier, underbart starkt kaffe gjort på bönor som rostats på en liten kolgrill. Ato Kale (Mr Kalle) behandlas som den kung han är, och avskeden tar lång tid, alla vill ta i hand och säga ännu några ord om hur de uppskattar vad Kynnys gör. Och trots att det känns som en droppe i havet i en befolkningsmängd på 80 miljoner, så är varje enskild människas hopp om en bättre framtid en stor sak.
Men jag gråter ändå.

Lunchen äter vi på ett café som fått hjälp av ABILIS, det är grundat av spetälskesjuka och ligger intill sjukhuset. Hela området är bebott av spätelskesjuka och deras familjer, men jag ser ingen som ser speciellt sjuk ut, numera finns det mediciner som kan bromsa sjukdomen fort, om man upptäcker den i tid.

Lunchen är underbar men överdimensionerad, trugandet tar över, våra värdar tycker vi äter alldeles för lite fast vi sitter och spricker, kaffe får vi utomhus där solen äntligen skiner! Och så iväg igen, det känns lite oartigt att ha så lite tid för alla som ansträngt sig inför vårt besök, men vi måste ju hinna med alla och bilresorna här kan ta överraskande lång tid på de guppiga vägarna. Chauffören vänder sig till Kalle när vägen blir extra gropig: ”Is everything allright?”och får till svar av Kalle som sitter och gungar av och an: ”Sometimes left, sometimes right!”

Men trots fysiska vedermödor rullar Kalle på, och när vi träffar handikappade studeranden på universitetet får de ett inspirerande och uppmuntrande tal, men också en reprimand för att de inte inkluderat tillräckligt många kvinnliga studeranden i sina aktiviteter.

Vi promenerar över campuset och det blir som en liten minidemonstration. Vid Kennedybiblioteket beundrar vi den nya rampen, den är lite brant men annars fin.
Senare håller Niina Kilpelä en föreläsning på universitetet för arkitektstuderanden, hon visar exempel på hur man i Finland planerar handikappvänliga hus. Intresset är stort och frågorna haglar efteråt. Addis Abeba ser ut som en enda stor byggarbetsplats, så det finns helt säkert behov av mera information av det här slaget. På vårt hotell är t.ex. dörrarna till badrummen alldeles för smala för en rullstol.

Nästa dag när vi bara turistar ser vi en naken kvinna på gatan, ”she’s a madwoman”, säger vår guide, ”det finns bara ett mentalsjukhus här, så de flesta bor på gatan”.
”Ett mentalsjukhus på fem miljoner människor?” säger jag förvånat. ”Nej, på 80 miljoner”, säger han med ett bistert leende.

Sen träffar vi Lucy, allas vår anmoder. Hon är väldigt kort men ganska charmig, där hon ligger i National Museum. Annars är museets utbud inte så väldigt givande, Haile Selassies kläder och många kejsarkronor finns att beskåda, men avdelningen för konst medför nog mest rysningar – etiopisk konst i sovjetisk anda är inte min favoritkombination.

Men Mariakyrkan uppe i bergen ovanför staden, är helt andlöst vacker, eller så är det utsikten – vi ser hela staden med mörka moln hängande lågt över taken, och här upp­ifrån ser landskapet lika bördigt och vackert ut som i södra Frankrike.

Vi får inte gå in i kyrkan, vår guide tycker att människorna därinne ska få be ifred och han har helt rätt, vi känns fel igen bland alla som tagit sig upp till kyrkan för att be Maria bota dem från hiv, handikapp och galenskap.

På den slingrande vägen ner är det fullt av kvinnor med trädgrenar fastbundna på ryggen, de ska sälja dem nere på torget, det måste ta flera timmar för dem att ta sig fram och tillbaka. Eucalyptusträden har planterats för att förhindra den vackra röda jorden att rinna bort under regnperioderna.

Vi bjuder vår taxichaufför och guiden på lunch – den kostar mera än deras månadslöner.

Guiden berättar att han bor hos sina föräldrar för att ha råd att studera, fyra års studier kostar ungefär 12 000 birr, ca 1 100 euro. Det är enorma summor pengar här, där en chaufför tjänar ca 50 euro i månaden.

På lördagen innan vi ska ge oss iväg till flygplatsen, ligger vi alla helt utmattade huller om buller i Kalles rum, men redan nu planerar vi nästa resa. Det här var min första korta insyn i ett u-land, och jag har varje dag undrat vad fan jag gör här, men tillbaka ska jag.

(När jag kommer hem åker jag rakt från flyget till en catering-gig, diskar och serverar och blir snabbt av med min roll som den rika vita kvinnan, det gör gott.)


Faktaruta:

°    Kynnys ry / Tröskeln rf , handikapporganisation grundad av studerande vid Helsingfors Universitet 1973, nu 1 600 medlemmar. www.kynnys.fi

°    Tröskeln rf arbetar för handikappades medborgerliga och mänskliga rättigheter, både i Finland och internationellt. Organisationens utvecklingsprojekt får understöd av Utrikesministeriet.

°    Tröskeln rf:s samarbetsorganisationer i Etiopien:

°    EFNAPD, Ethiopian Federation of National Associations of Persons with Disabilities. Takorganisation för sex underorganisationer.
–    EWDNA, Ethiopian Women with Disabilities.
–    ECDD, Ethiopian Center for Disability and Development.
–    VISA, Visually Impaired Students’ Association.
–    PISA, Physically Impaired Students’ Association.
–    ABILIS Foundation delar ut engångsunderstöd för projekt startade av handikappade i utvecklingsländer, i styrelsen sitter experter på handikappfrågor, de flesta själva handikappade. www.abilis.fi. Utrikesministeriet står för största delen av finansieringen.

°    NIA-Foundation. En non-profit organisation som står bakom The Joy Center, ett center för autistiska barn, grundat av Zemi Yunus 2005.

°    Med på resan var Kalle Könkkölä, Niina Kilpelä och Marjo Heinonen från Tröskeln rf och Heini Saraste (journalist), Petteri Lappalainen (Kalles assistent) och jag själv, Charlotta Boucht (fotograf).

Charlotta Boucht

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.