Med fickorna fulla av ord som doftar mossa

av Katarina Gäddnäs

Carina Karlsson säger att hennes poetpersonlighet är en ganska ömtålig och ljusskygg figur som talar grötigt ur mörkret. Hon är mindre rädd i skogen än bland människor.

Carina Karlsson känner sig inte bekväm i intervjusituationer. Det finns en hel del sammanhang där Carina inte känner sig bekväm, inte i flygplan, inte på en scen, men vi skall återkomma till det senare. Hon vill att vi träffas på en för henne neutral plats: Mariehamns stadsbibliotek. Här i ålänningarnas gemensamma vardagsrum är det liv och rörelse. Vi drar oss till barnavdelningens röda soffor där det är lugnast idag. – Jag hittade aldrig lyriken. Den har alltid funnits. Jag har hittat lappar från det jag var sex år där jag skrivit dikt.Carinas familj var ”normalt läsintresserad”. Det fanns böcker hemma, men inte så mycket lyrik. När Carina gick tvåan i grundskolan var hennes skola med i ett radioprojekt där en reporter från rundradion gjorde reportage med poesi från skolor i Svenskfinland.– I samband med det läste och skrev vi poesi en längre tid. Det var då jag på ett mer medvetet plan fick lust för poesin och förstod vad allt man kan göra med den. Det fanns så många utgångar och ingångar till den.
Hon har alltid vetat att hon skulle bli poet. När hon var elva år skickade hon in en bunt dikter till lokaltidningens kulturredaktör.
– Av henne fick jag en del goda råd. Bland annat att jag skulle skicka dikterna till Johannes Salminen på Söderströms.
Det gjorde hon och fick tillbaka ett långt brev med uppmuntran och konkreta råd.
Efter det skickade Carina Karlsson vartannat år en bunt dikter till Johannes Salminen.
­­­ – När Johannes slutade tog Tua Forsström vid. Det var väldigt viktigt för mig. Hon är en av mina husgudar, en av dem som hjälpt mig på vägen. Hon är så klok, ödmjuk och generös.

Om en häxprocess

När Carina Karlsson debuterade år 1996 hade hon redan haft många texter publicerade bland annat i Bonniers litterära magasin. Första diktsamlingen Lisbeta Per Skarps hustru, är en samling dikter baserade på historiska uppgifter om en häxprocess i Sund 1666.
– Jag hade ett starkt personligt band till Lisbeta. Söderströms ville inte ha med de autentiska domstolsprotokollen mellan dikterna och det kunde jag inte kompromissa med.
Så Carina gav ut boken själv och upplagan på 400 exemplar sålde slut.
På Åland uppmärksammades den, men inte just utanför.
– Fast jag blev vansinnigt glad då jag hörde att Maria Antas hade föreslagit den i någon prisnämnd.
Idag är det många som önskar att den kunde komma ut i nytryck.
Efter Lisbeta kom boken Blått avlägset nära, i den samarbetade hon med konstnären Kjell Ekström.
– Det var på Kjells initiativ. Han ville ha texter till sina akvareller.
Carina har aldrig haft problem med att skriva beställningsarbeten eller överhuvudtaget med att skriva.
– Jag har varit förskonad från skrivkramp.
Hon har gjort en hel del andra samarbetsprojekt.
– Det är häftigt när man hittar gemensamma nämnare som kanske inte syns i förstone, utan finns på ett undermedvetet plan och sedan kommer i dagen. När man samarbetar blir aldrig ett plus ett två, utan snarare tre, fyra eller sju. Summan av enheterna blir alltid större. Det är vad konst handlar om, att lösa upp storheterna, enheterna.

Trotsa sina rädslor

Så var det det där med rädslorna. Carina lider av socialfobi, som består av många olika sorters rädslor. Hon tror att det har att göra med prestationsångest, att hon inte skall räcka till, eller klara av situationer.
– Jag är inte rädd för människor i sig. Det är situationer som kan bli jobbiga. Men jag lever trots allt ett bra liv och är en lycklig människa.
Idag mår hon mycket bättre än för tio år sedan. För femton år sedan kunde hon inte ens berätta om den sociala fobin åt någon. Nu klarar hon allt fler sociala situationer.
– Det allra jobbigaste med panik-ångesten är mamma-situationer, tänk om jag skulle göra bort mig på ett klassmöte …
Fast visst är det också ett handikapp att inte kunna resa runt på diktuppläsningar.
– Jag skulle hemskt gärna kunna stå på scen och läsa mina texter.
Hon tröstar sig med författaren Janet Frame.
– Hon var väldigt, väldigt folkskygg, gav aldrig några intervjuer, men skriver underbara texter. Det finns med i i texterna, att hon gömmer sig själv.
I dag har de författare som gillar att stå på scenen en stor fördel.
– Min poetpersonlighet är en ganska ömtålig och ljusskygg figur som talar så här lite grötigt ur mörkret.
Ändå sitter hon med i Ålands litteraturförening och arrangerar Poetry Slam. Det stortrivs hon med. I år var hon till och med uppe på scenen och tackade Sanna Tahvanainen som fungerade som Master of Ceremony.
– Jag försöker pressa mig att göra fler såna saker. Det är det hårdaste jobbet, att inte nöja sig utan försöka tänja på gränserna hela tiden.
Just nu brottas hon med sig själv om att resa. En resa med maken och dottern är bokad till Lanzarote, men hon vet inte om hon klarar av det och funderar fram och tillbaka vad som är bäst också med hänsyn till de två andra.
– Jag får ångest om jag inte enkelt och obemärkt kan ta mig ut.
Hon tror själv att det kan ha att göra med att hon låg ett år gipsad i en säng när hon var sju år gammal.
– Jag hade en höftledsförskjutning, en sådan som man numera korrigerar direkt på spädbarn. Jag gick omkring och hade ont i benen och gick inåt med fötterna. Sen fick vi remiss till Invalidstiftelsen i Helsingfors.
Operationen misslyckades och måste göras om.
– I sjuårsåldern är det viktigt att man får röra på sig. Det är då man lär sig använda sin kropp. Jag kände mig grymt lurad där jag låg i Helsingfors och blev liggande ett helt år, fast det var lovat att gå mycket snabbare.
Hon berättar om sin personliga mytbildning, vet inte längre vad som är sant av det.
– Jag minns att när man kom in gick man ner i källaren. Där kläddes jag av och kläderna låstes in i ett plåtskåp där de sen skulle hänga i ett år. Hårdhänta, bastanta baderskor skurade mig ren.
Språket ställde också till problem. Många i personalen kunde visserligen svenska, men många kunde inte.
– Mycket av det jag har med mig, både gott och ont, har jag därifrån.
Det fanns förstås ingen teve, inga datorspel, men Carina hade tidigt lärt sig att läsa.
– Jag läste, läste och läste.
Protesverkstaden fanns i våningen ovanför och hon låg och fantiserade om krigsinvaliderna som satt där i ring med bara en arm eller ett ben och gjorde nya armar och ben åt varandra.
– För mig är litteraturen mycket en tröst. Det är många gånger skrämmande att vara människa, för att hållas hel och se framåt behövs tröst. I litteraturen finns igenkännande, goda förebilder och avskräckande exempel.
De senaste diktsamlingarna Kase och Svarta klasar är ganska mörka.
– Jag brukar säga att Kase är frukten av mitt livs samlade förluster, och Svarta klasar är min lek med sådant som gjort mej illa. Sammantaget är de här två böckerna ett uttryck för min vilja att göra mej fri från sådant som tynger, och komma vidare i livet.
Carina är en aktiv människa.
– Jag gillar att var aktiv, att arrangera för andra. Jag har svårt att stå ut med människor som gnäller, men inte gör något. Man får en speciell sorts gemenskap när man jobbar praktiskt.
Hon har just blivit färdig med en omfattande historik för Ålands hästavelsförening som hon gjort tillsammans med vännen och grafikern Mari Stefansdotter. De har tidigare gjort dikt- och grafikboken Åren ligger i drivor tillsammans. Tre år har arbetet med historiken tagit.
Hästintresset har länge funnits. I familjen finns travhästar.
– Nu har jag äntligen fått dyka tillbaka i min älskade roman.
Hon har alltid skrivit i alla genrer.
– Jag kommer aldrig att skriva riktigt långa romaner. Jag tycker att folk gott kan tänka lite själva också. Jag skall väl inte göra allt jobb åt dem.
Hon gillar den svenska författaren Alexandra Coelho Ahndoril.
– Jag har tänkt att jag skall skriva tills jag kan skriva som hon. Hon gör oväntade saker, hittar alldeles egna spår, vågar gå ett steg till in i människan.
Andra husgudar förutom nämnda Tua Forsström är Tomas Tranströmer och Werner Aspenström.
– Jag försöker läsa mycket och många olika sorters poesi, sådant jag läser om i pressen eller sådant jag stöter på och aldrig hört talas om.

Platsens betydelse

Naturen är viktig för Carina Karlsson. Det doftar mossa, skog och havsvik om hennes texter. Hon säger sig ha ett odramatiskt förhållande till naturen.
– Jag känner mig mycket tryggare i skogen än bland människor. Naturen bjuder på sig själv, men vill mig ingenting, kräver inget av mig.
– Det finns speciella platser jag har behov av att besöka ofta. Platser jag får styrka ur.
På Charlotta Bouchts foto i poetkalendern poserar Carina Karlsson som en stolt slottsfru. En rolig och lite kaxig bild.
– På morgonen när bilden skulle tas satt jag i arbetsrummet med min vän Mari Stefansdotter. Hon sminkade och fixade mig, sen följde hon med till fotograferingen och flaxade omkring längs stranden vid slottet och ropade: Tänk att det är ditt slott! Tänk att det är ditt slott!
Carina trivs i miljön kring Kastelholms slott. Hon har bott granne med slottet och har starka upplevelser av att vistas där vintertid, då det inte är så mycket folk i farten.
– Jag älskar de tjocka murarna och vattnet som är så strömt att det aldrig fryser. Platsen är som ett slags passage. En plats där tiden upphör och man får en frihet.
Hon säger sig inte ha några stora ouppfyllda drömmar.
– Jag vill vara mindre rädd och mindre begränsad. Jag har en dotter jag vill få följa i livet. Så hoppas jag att jag till den dag jag dör får fortsätta skriva. Rent fysiskt så gör skrivandet mig lycklig.
Det finns mycket som gör henne lycklig; att hitta de rätta formuleringarna när hon skriver, att gå i skogen och hitta ett helt fält av gula kantareller, kvällar när familjen sitter tillsammans och ser en film, när hon rider.
– När man kan få det stora djuret att förstå en och man knappt behöver göra något, nästan bara tänka. Den samhörigheten gör mig lycklig.


Carina Karlsson

Född: 1966 i Sund på Åland
Studier: Grundskola, Handelsinstitut, diverse litterära kurser och workshops

Bibliografi:

Lisbeta, Per Skarps hustru,
lyrik, 1996, eget förlag
Blått avlägset nära, diktsvit, 2000, tillsammans med konstnären Kjell Ekström på hans förlag
Åren ligger i drivor, dikter,
tillsammans med grafikern
Mari Stefansdotter, pqr, 2002
Kase, lyrik, Schildts, 2002
Stjärnorna har stuckit hål på himlen, betraktelser, pqr, 2005
Svarta klasar, lyrik, Schildts, 2006
Hundra år i hästväg, fakta, Ålands Hästavelsförening, 2009

Text: Katarina Gäddnäs
Foto: Charlotta Boucht

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.