Avskogning i Amazonas är både ett globalt miljöproblem och ett hot mot lokala indiankulturer. Bill Thernström färdades upp längs Rio Arapiuns och träffade borarifolket.

Välkommen till paradiset.

Miltal av vita stränder, klädda av ett täcke grön regnskog, sträcker sig så långt ögat kan nå. Vi befinner oss i Amazonas, i den östra delen av Pará, Brasiliens näst största delstat. Just den här floden heter Rio Arapiuns och är en av tusentals bifloder till Amazonasfloden.

Här har indiankulturer levt i samspel med regnskogen i tusentals år. När portugiserna och andra kolonialmakter började utforska Amazonas i jakten på rikedomar för lite mer än femhundra år sedan, var den anonyma Arapiunsfloden ett gömställe dit många indianfolk flydde. Till sist hittade portugiserna ändå floden och tvingade de flesta indianstammarna att konvertera till katolicismen och lära sig portugisiska. Med åren beblandades indianstammarna med andra invandrande etniciteter och bildade det folkslag som idag kallas för caboclos.

Ändå finns här fortfarande indianstammar som hållit sig isolerade och mer än någonsin tidigare måste de kämpa för sina rättigheter, för sitt språk, sin kultur och sin mark. Boraristammen är ett av dessa folk. De bor vid Rio Maró, en av de två floder som bildar Rio Arapiuns, och deras kultur hotas av industriella intressen. Sedan år 2002 har ett kooperativ bestående av flera skogsbolag arbetat tätt intill deras reservat och genom avskogning orsakat dystra miljökonsekvenser. Boraristammen och flera andra byar i området är idag mer organiserade än tidigare och deras kamp har aldrig varit viktigare än nu. Den handlar om liv och död.

Gummits ekonomi

Amazonasgummit blev under 1800-talet en högt eftertraktad råvara på världsmarknaden och drömmen om en helt naturlig industri började växa i norra Brasilien. Regnskogen och dess ursprungsbefolkning, som lärt immigranterna att utvinna latex från seringueira-trädet, romantiseras. Ur latex kunde sedan gummi utvinnas.

På 1800-talet är Amazonas världens enda latexproducent och har monopol på världsmarknaden. Ryktet sprids och rika investerare från hela världen kommer till regnskogen. I Amazonas huvudstad Manaus, en av dåtidens rikaste städer, byggs ett teaterhus helt och hållet av det finaste och bästa material som kunde importeras från Europa – ett projekt som kostar otroliga summor. Med sin natur, sin lyx och sitt överflöd anses Amazonas vara ett Utopia.

Men i början av 1900-talet planterar engelsmän seringueira-trädet i Sydostasien och börjar producera bättre och billigare latex. Som över en dag kollapsar industrin och hela brasilianska Amazonas går in i en svår ekonomisk kris. Samhället återgår till vad det var innan gummiboomen: fattigt, enkelt och ursprungligt. Här lever nu caboclos huvudsakligen av jakt, fiske och enkelt jordbruk. Tiden står stilla i djungeln fram till sjuttiotalet då Brasiliens jordbruk expanderar och Amazonas oändliga arealer hamnar på kartan. Det är nu som en stark ranchkultur får fäste i Amazonas. Så kallade ”fazendas” från södra Brasilien välkomnas, till och med uppmanas, att flytta till regnskogen. Här finns det mark så det räcker och blir över. Att slå sig ner är inget problem. Det är bara att välja en plats och börja arbeta.

Amazonas lokalbefolkning får ingenting under den här tiden. Det är inte åt eller tack vare dem som marken skall göra pengar. Lokalbefolkningens ”naturliga” kultur är inte längre romantisk – den är i vägen. Skogen skall säljas dyrt på världsmarknaden och kalhyggen skall användas för boskapsuppfödsel.

Där tiden stått stilla i hundra år händer nu allt på en gång. Regionen går in i en kulturell kris och lokalbefolkningen engagerar sig för att stoppa den nya utvecklingen. Men försök att skydda landområden resulterar i mördade politiker och borgmästare. Samtidigt kan dokument som ger rätt till stora landarealer köpas billigt. De stämplas och skrivs under av de tjänstemän som har ett gott öga till skogsindustrin. Bor det redan folk på marken står lagen på kapitalets sida. Motstånd, där det uppstår, slutar med utpressningar, förföljelser och mord. Det är en maffiakultur som flyttat in i regnskogen. Och det är här vi befinner oss idag.

Borarifolket

– Det här är vårt land. Här har vårt folk levt sedan urminnes tider. Familjer, föräldrar och deras barn. Vi har skapat vår kultur i samspel med regnskogen. För oss som alltid levt av naturen är vi som dess barn och vår kultur har aldrig skadat den. Idag kommer de med stora maskiner och vill hugga ner vår skog, smutsa ner vårt vatten, döda vår natur, döda vår kultur och döda vårt folk.

Så säger Dadá och tittar sorgset ut över vattnet från den flodbåt vi sitter i, på väg mot hans hemby Novo Lugar. Där bor hans familj och ett hundratal andra representanter för boraristammen. Dadá är 29 år gammal och har sedan sin ungdom arbetat för att skydda regnskogen och stärka sitt folks kultur, han är sin stams vice kasiki, andrehövding, och har en därför ledande position.

På grund av sitt engagemang har han och hans familj hotats, förföljts och misshandlats. Boraristammen är en av få kvarvarande indianstammar i regionen. Resan till Dadás hemby tar ett drygt dygn från regionens huvudstad Santarém. Vi trängs på en liten flodbåt med ett femtiotal personer som alla är på väg till sina hembyar längs Rio Arapiuns och Rio Maró. Arapiuns bildas i sin tur av floderna Maró och Aruã. Den här delen av Amazonas är känd som brasilianska Karibien. Miltal av perfekta men öde sandstränder och ännu välbevarad djungel breder ut sig, vyer som tagna ur någon resereklam. För blotta ögat är regionen helt obefolkad, men längs hela floden, bakom djungeln vid strandkanten, bor människor.

Båten stannar till då och då för att släppa av och på folk. Vid varje by kommer vänner och familj för att välkomna de anländande. Glädjen är stor, det är strax innan jul och många som bor inne i Santarém har inte sett sina familjer och vänner på flera månader.

– Här är inte som inne i stan, här känner alla varandra och gör sitt bästa för att hjälpa till, i varje by och längs med hela floden. Här finns verklig frihet, våra barn kan leka fritt och växa upp till glada och fria ungdomar och vuxna. Men många drömmer om ett annat liv, folk influeras av populärkulturen som de lär känna via teve och vill flytta in till stan. Den lycka de söker där är ofta svår att uppnå, säger Dadá.

Trots att livet i regnskogen är enkelt och inte visar några tecken på större materiell rikedom, är glädjen stor och livskvalitén hög. Byarna är självförsörjande och maten räcker fortfarande gott och väl till alla. Strax innan solnedgången fylls de idylliska vita sandstränderna med familjer från byarna som kommer för att njuta av den milda kvällstemperaturen vid stranden. Mörkret faller och ljuset från byarna klär stränderna. Floden är det här folkets väg. Här har de färdats i urminnes tider. Motorljudet och de lätta flodvågorna vaggar båtens resenärer till sömns.

Sent erkännande

Vi anländer till Novo Lugar efter en timmes resa med en motordriven eka längs Rio Maró, en smal flod som inte mäter mer än 20 meter från den ena sidan till den andra och som med sin täta skog liknar en tunnel av grönska. Vattnet är kristallklart och temperaturen är mild. Det är det kalla vattnet och den täta regnskogen som gör klimatet behagligt.

Då vi anländer till byn står hela Dadás familj och väntar vid strandkanten. Hans mor, syskon, fru och barn – drygt trettio personer. Här tycker människorna om att ha stora familjer. Livet är spartanskt och den största glädjen för borarifolket är just familjen, berättar Dadá upprepade gånger. Vanligtvis bor borarifamiljerna i enkla trähus som består av ett enda rum. De arbetar i huvudsak med jakt, fiske och odling av maniok, en potatisliknande rotfrukt med många användningsområden.

Förutom jakt och fiske försörjer skogen befolkningen med flera typer av frukter, nötter och annat ätbart. Arbetet är hårt och tidskrävande. All fritid går oavkortat till att umgås och familjebanden är starka. Men Dadá berättar att det också finns problem. Som i många andra kulturer är ungdomarna i byn trötta på sin vardag och vill inte höra mycket på vad de äldre har att säga och lära. Stadskultur, populärmusik och häftiga kläder lockar mer än gamla värderingar. Dagens svåra situation har dock stärkt den traditionella kulturen och många förstår hur viktig den är för den plats de bor på.

Vi spenderar dagen med att lära känna byn och de människor som bor här. Det är sällan det kommer gäster utifrån, men när det kommer blir alla väldigt glada och vill berätta långa historier om byn och borarifolket. Albino, en äldre man vi besöker i hans hus, berättar om boraristammens historia.

Ursprungligen bodde hela boraristammen i byn Alter do Chão som numera är turistort, välkänd för sina idylliska stränder bara en halvtimme från Santarém. För drygt tvåhundra år sen skedde en stor förändring i byn då portugisiska bosättare från staden Santarém började inkräkta mer och mer på borarifolkets mark. Jesuiterorden skickades in för att konvertera ursprungsbefolkningen till katolicism. På grund av yttre och inre konflikter valde ett stort antal familjer till sist att flytta till det isolerade och undangömda Rio Maró. Här bodde de länge utspridda längs med floden, familj för familj, men valde senare att flytta till den plats som idag kallas Novo Lugar, vilket betyder ny plats. Det skulle bli en ny by för borarifolket och här är har de bott i över åttio år. Dadá berättar att det dröjde ända till i slutet av 2009 innan de erkändes som ett indianfolk och Novo Lugar började räknas som indianreservat. Idag är folket och området de bebor skyddade av brasiliansk lag.

Reservatet är ett stort framsteg för borarifolket, men än finns det hotbilder runt hörnet. Landområdet som reservatet ligger i kallas Gleba Nova Olinda, och ligger visserligen inträngt bland flera stora skyddsreservat, men är i sig oskyddat territorium, öppet för exploatering.

Skogsbolag

På kvällen träffas vi hemma hos Floriano, en av byns äldre invånare, engagerad i arbetet och motståndet mot skogsbolagen. Här väntar även Albino och Dadás farbror Higino, borari-stammens hövding. Vittnesmål och dokument bekräftar det de berättar.

I februari år 2001 köpte företaget Rondonbel ett område på 46 800 hektar av Santaréms kommun. Företaget som kommer från södra Brasilien arbetade på den tiden i södra Pará, men tvingades att flytta då kayapostammen erkändes som en indianstam och deras mark, där Rondonbel arbetade, blev ett reservat. I det skedet hade bolaget hunnit relativt långt i förhandlingarna med kommunen Santarém och så fort de slängdes ut från reservatet i södra Pará hade de en ny plats att fortsätta sitt arbete på, Rio Arapiuns.

– År 2002 kom anställda från företaget för att mäta upp det område de köpt. En två kilometer bred remsa vid floden fick tillhöra byarna, resten var företagets. I takt med att arbetet började och gav resultat kom fler intressenter. En man från grannbyn Fé em Deus mätte upp stora områden som tillhörde byn, sålde dessa till företaget, och tillhör idag Santaréms elit. Inte ett öre av vinsten gick till byn. Andra företag från södra Brasilien har anslutit sig till Rondonbel och bildar nu ett kooperativ, Cooepa, berättar Dadá.

För att få tillgång till nya skogsområden här är skogsbolagen enligt lag tvungna att presentera en metod som inte tömmer skogen på trä, utan fungerar på ett hållbart sätt genom att fälla färre träd och låta själva skogen stå kvar. Den ”hållbara metoden” finns dock bara som en strategi på pappret. Enligt byns ledning går arbetet i praktiken ut på att hugga ner all skog. Det har de sett själva när de i smyg övervakat Cooepas arbete.

Som ägare och ansvarig för en miljardindustri är det lätt att betala sig ur problem med myndigheterna. Vi befinner oss i en av Brasiliens mest korrupta delstater, även kallad “Terra sem lei” – ett laglöst land.

– Cooepas arbete är värt miljarder real per år (brasiliansk valuta, 1 real = 0,43 euro, red.anm.). De skeppar cirka fyra transportskepp i veckan med virke värt en miljon real per skepp. Ingenting av vinsten stannar kvar i regionen. Skogen utarmas och vi, lokalbefolkningen, får allt svårare att leva våra traditionella liv, säger Floriano.

Kulturkrock och klimathot

Den nya kultur som flyttat in i regnskogen är en ranchkultur som sedan de europeiska immigrantströmmarna i början av 1900-talet varit vanlig i södra Brasilien. Det är också företrädare för den ranchkulturen som står för avskogningen i Amazonas och det finns inga tecken på förändring. Idag finns ingen bättre nationell strategi för hur skogen skall ge inkomster och arbetet är värt mycket pengar. På lång sikt gör dock dagens lönsamma skogsbolag troligen Brasilien en björntjänst, eftersom Amazonas är ett livsviktigt ekosystem för hela planeten.

Delstaten Mato Grosso är ett praktexempel skogsbolagens effektivitet. Tidigare bestod den till stor del av Amazonas regnskog men är idag nästan helt avskogad. Regnskogen har ersatts av sojafält. Soja har sedan 90-talet varit högt eftertraktat på världsmarknaden och går huvudsakligen till i-ländernas boskapsindustri.

– En sån här exploatering av skogen hör inte till vår kultur, och vi accepterar den inte på något sätt och vis. Här odlar vi maniok, vissa odlar bönor, andra ris, mangoträd finns överallt, frukt och nötter i skogen. Vi har levt på samma sätt så länge vi kan minnas, men sedan skogsbolagen kom hit har allt förändrats. Fisket och jakten har minskat drastiskt. Skogen producerar inte längre lika bra. Vattnet har blivit smutsigt. Vi vill att skogsbolagen avlägsnar sig från vår mark, att de slutar hugga ner vår skog och smutsa ner vårt vatten, så att vi kan fortsätta våra liv utan att dag och natt behöva oroa oss för morgondagen, säger Flaviano.

Den traditionella befolkningen i Amazonas har använt skogen för självförsörjning. Idag arbetar man i byarna med att producera ett visst överskott som säljs i Santarém. Det tjänar byarna pengar på och arbetet hotar inte regnskogen. Tvärtom skyddas den, då de bara utvinner den mängd skogen tillåter. En ekonomisk kultur som är ekologiskt hållbar.

Motstånd
och alternativ

Större delen av Gleba Nova Olinda är helt oskyddad och det är upp till varje by att avgöra om man vill arbeta med skogsbolagen eller inte. Nästan hela befolkningen i Arapiuns, Maró och Aruã motsätter sig skogsskövlingen, men det finns byar som accepterar arbetet och stödjer det. Det har förstört den gamla harmonin i regionen och människor litar inte längre på varandra. Folk från vissa byar får inte besöka andra byar, där det kanske finns vänner och släkt.

Befolkningen från de byar som är emot företagens arbete, framförallt ursprungsbefolkningen, har gått ihop och startat det som kallas Movimento Arapiuns – Arapiunsrörelsen. Det är en folkrörelse som organiserar lokalbefolkningen och undervisar om skogsbolagens arbete. I november år 2009 tände medlemmar från rörelsen eld på två transportskepp med virke, så kallade ”balsas”. Bilder från händelsen visades på regional teve och Movimento Arapiuns blev direkt utpekad som en gerillarörelse. Medierna undviker dock att nämna själva grunden till problematiken: att Arapiuns är en region som hotas av föregens arbete. Befolkningen i Santarém minns händelsen och ser den som en skam för regionen även om allmänna opinionen i Santarém inte är för avskogningen.

Enligt Dadá innebär den nya ohållbara utvecklingen i regionen att lokalbefolkningen måste organisera sig bättre. Den närmaste tiden måste användas för att lägga grunden till en regional, solidarisk och hållbar ekonomi, där vinsten för det som produceras och konsumeras stannar kvar i Arapiuns. Det kommer ledning i byarna längs Arapiuns att kämpa för. Idag väljer många att spendera sina pengar i Santarém, där det finns en fungerande marknad. Förhoppningarna är att Arapiuns i framtiden skall kunna erbjuda det som lokalbefolkningen nu söker i Santarém. Då mycket pengar går till läkemedel skall motsvarigheter till de mediciner som köps i Santarém finnas på ett eget indianskt apotek, där läkemedlena tillverkas av plantor med medicinska egenskaper.

Enligt Dadá kan läkemedel mot det flesta vanliga åkommor tillverkas av plantor i skogen och de används också om de råkar finnas tillhands. Men på grund av att folk vant sig vid att köpa sina produkter i Santarém har den lokala produktionen minskat.

En klimatfråga

Borarifolkets kamp är en av många i Amazonas som egentligen är en otroligt rik region med hela världens ögon riktade mot sig. Trä, soja och kött är några av de produkter som på grund av hög efterfrågan på världsmarknaden och ohållbar produktion, hotar Amazonas. Kanske är det bara tiden som kan visa vad utvecklingen i Amazonas leder till?

I slutet av år 2010 ordnades en kongress, Forum Social Pan-Amazônico, Det Panamazonska sociala forumet, som svar på den fortsatta skogsskövlingen. Under det fyra dagar långa mötet diskuterade fyratusen deltagare från alla Amazonasländer alternativ till den ohållbara utvecklingen i regionen. De flesta deltagarna tycktes vara överens om att lokalbefolkningen i Amazonas är bortglömd. På nationell nivå är det bara vinst som är intressant.

– Troligtvis hade situationen sett annorlunda ut om Amazonasregionen varit en egen stat, eftersom det inte är ursprungsbefolkningen som står för förstörelsen utan projekten som styrs med stöd från vår huvudstad, säger Luciana Martins från Santarém, som deltog i konferensen.

Klimatfrågan är idag viktigare än någonsin och avskogningen i Amazonas sker på hela vår planets bekostnad. Dagens exploatering är ohållbar och ändå görs knappt någonting på hög politisk nivå för att ändra den utvecklingen. Enligt en vetenskaplig rapport gjord av världsbanken kan regnskogen vara helt borta år 2075, vilket kan komma att orsaka katastrofala konsekvenser för det globala klimatet.

Bill Thernström

 

2 kommentarer

Tuire Toivanen 14 mars, 2011 - 07:52

Bra artikel! Mera sådant! Vi måste vidga vyerna och se de vikiga miljö- och människorättsfrågorna utanför EU och vårt lilla land! Tack.

Reply

Lämna ett svar till Skogens dag bara idag? | iniskogen

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.