Aktualiteter I-II

av Claes Andersson

Profilbild

Claes Andersson

Som bäst är jag sysselsatt med att korrekturläsa min nya samtidsroman Ottos liv. Att skriva en prosatext, sända den till förlaget, få den godkänd och att därefter bearbeta och omarbeta texten i flera repriser avslöjar åtminstone en sak: hur många fel och misstag man lyckas göra i en text på ett par hundra sidor. När korrekturläsaren påpekat ett hundratal fel och misstag som man pliktskyldigt och skuldmedvetet rättar till, följer den sista ekluten: språkgranskarens omdöme. Språkgranskaren läser genom texten med förstoringsglas och mikroskop. Antalet ”finlandismer” är häpnadsväckande stort!

 

Jag börjar misstänka att jag egentligen inte har något eget modersmål, eller att jag inte känner mitt eget språk särskilt väl. Språkgranskaren har givetvis rätt i nästan alla fall. Problemen som inställer sig handlar om hur jag kan ge en autentisk beskrivning av någonting som inträffat i min barndom, på det språk som då talades, utan att det ”rätta” språket tappar kontakten till den verklighet jag vill återge.

Några exempel. Jag har försökt beskriva hur det, i Ottos barndom, luktade efter det att Ottos far varit ”på tuppen” – nämligen hemtrevligt av ”tarm och North State”. Nu vill språkgranskaren, mycket förståeligt, inte veta av ordet ”tuppen”, som givetvis är en förfärlig finlandism. Men att säga att pappan gick ”på toa”? Fanns det något sådant ställe i efterkrigstidens Helsingfors? Inte i min eller Ottos värld. Vad gör jag? Jag ändrar ”tuppen” till ”toan”. Samtidigt försvinner doften av tarm och North State.

På ett annat ställe beskriver jag Otto på en fotbollsmatch, ursinnig på en partisk och oduglig domare. Otto ropar ”stick din visselpipa i hajdaren!” Naturligtvis fel igen, och finlandism så att det ilar i öronen. Hur blir det på på riktig svenska? Stick visselpipan i ”dragspelet”? Det betyder väl ingenting!

 

Språkgranskaren, lärd och samvetsgrann, hävdar med bestämdhet att semikolon (;) är ett skiljetecken som inte längre får användas. Just semikolon hör till mina favorittecken, en inandning och liten paus i språket och samtidigt en ansats framåt. Av det trettiotal semikolon som pryder min text vågar jag hålla kvar hälften. Resten kan väl ersättas med kommatecken (,) eller kolon (:). Men upp till kamp! Jag är beredd att grunda en ny intresseförening ”Semikolonets vänner”. Kom med alla semikolonister!

En liten triumf tröstade mig efter semikolonbrottningen. Jag hade skrivit om ”den laskivt röda färgen”, varvid granskaren ritat ett frågetecken efter orden, som om det inte fanns ett sådant ord. Jag slår upp Svenska Akademiens ordlista och finner: ”lasciv – lättfärdig, slipprig, lascivitet – lättfärdighet, slipprighet”. Bingo.

Nu tänker någon kanske att det rör sig om trivialiteter, kuriositeter, bagateller. Men om man, som jag, sänt manuskript till förlag i Sverige och fått dem returnerade blodiga av röda frågetecken i snart sagt varje stycke börjar jag fatta att vi talar och skriver olika språk, svenskarna och vi finlandssvenskar. Den svenska jag talar och skriver är någon slags museal reminiscens av den moderna Sverigesvenskan. En vacker medeltida dialekt, ett psalmspråk.

I Sverige är de ”snäppet” före oss med att använda ”typ” svengelska uttryck. I Sverige blir man inte ”sparkad” utan ”friställd” från sitt jobb. Man bor inte ”i barack” utan ”på paviljong”. Man mördar inte skogen med ”kalhyggen” utan med ”föryngringsytor”. Språket genomsyras av vänlighet och positivitet. På ett kafé på Söder såg jag en skylt där det stod ”Här är det tillåtet att låta bli att röka”.

 

Min avsikt var egentligen att skriva om regeringsförhandlingarna och Vänsterförbundet. Risken att min text vid publiceringen skulle vara helt inaktuell är ju överhängande. När jag skriver det här sitter sex partier och försöker samsas om regeringsprogrammet i Ständerhuset. Utgången är således i skrivande stund oviss.

Jag anser att det var lyckligt att Sannfinländarna manövrerade sig ut ur regeringen. Givetvis måste valresultatet respekteras och Sannfinländarna gratuleras till sin stora framgång. Att förhålla sig ironiskt eller överlägset till dem är helt oacceptabelt. Men samtidigt är det ett tecken på förakt och snobberi att inte på allvar bemöta och argumentera mot Sannfinländarnas program och åsikter. Att gå in i en sakdiskussion är i själva verket det sätt på vilket man visar dem respekt.

I sina strävanden att minska klassklyftorna mellan mänskorna och de olika regionerna i landet ligger Sannfinländarna nära vänstern. I sin syn på världens problem företräder de en inkrökt och nationalistisk syn som inte har någon relevans i dagens värld. Föraktet för främlingar, minoriteter och andra kulturer bäddar för xenofoba och ibland rasistiska tongångar. Deras kultursyn är en blandning av missförstådd traditionalism och unken provinsialism. Om den förverkligades (vilket kunde ha varit fallet om Sannfinländarna suttit i regeringen) hade vårt kultur- och konstliv snabbt utarmats, vår konstutbildning hade äventyrats och unga konstnärer hade berövats möjligheten att utveckla sig.

 

Möjligheterna för de sex partier som nu försöker finna en gemensam ram för sin verksamhet är långtifrån goda, men inte omöjliga. Vänsterförbundet skall självklart sträva efter att vara med! Att i den här situationen lägga sig i opposition tillsammans med Sannfinländarna och Centern skulle innebära en fyra års ökenvandring, utan egentliga möjligheter att påverka utvecklingen eller förverkliga några av de egna ambitionerna och målsättningarna.

Vänsterförbundets knäckfrågor låter sig väl skrivas in i programmet. Höjning av minimibidragen till 750 euro i månaden. Nej till Nato. Rättvis beskattning också av kapitalinkomster. Nolltolerans gentemot xenofobi och rasism. Tryggandet av de offentliga tjänsterna inom sjukvården, äldreomsorgen och en rimlig ekonomisk ersättning åt våra 300 000 närvårdare. Tryggandet av biblioteken.

Sådana rimliga och rättvisa krav kan inte avvisas med sakargument. Jag håller tummarna för Vänsterförbundets regeringsmedverkan. I vår parlamentarism körs oppositionen skoningslöst över i alla frågor som regeringen vill driva igenom. Förtroendeomröstningarna har blivit ren rutin. För oppositionen återstår bara att förbereda sig för nästa val och att förlita sig på munlädret och munvädret. Till den verkan det hava kan. I praktiken föga.

Claes Andersson
är författare
Illustration: Christian Aarnio

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.