1,2K

Det började med Liza Marklund och Stieg Larsson. Nu har också finlandssvensk litteratur fått en plats i kroatiska bokälskares hjärtan, skriver översättaren Zeljka Cernok.

Vad visste man om svensk litteratur i Kroatien för tjugo år sedan? Många klassiker hade översatts, naturligtvis, och kanske några fiktion/faktaböcker som till exempel Ingmar Bergmans Laterna magica. Men i princip, när man tänkte på svensk kultur trodde man att August Strindberg och Astrid Lindgren fortfarande var de viktigaste författarna, att Bergman var  den enda regissören, ABBA de enda som gjorde musik, och att alla, mer eller mindre, sysslade med att designa IKEA-möbler. Allt det där borde ha gett en entusiastisk ung översättare en bra chans att övertala förläggare att ge ut intressanta nya svenska böcker som ingen hade hört om. Tyvärr, förläggarna visade sig vara mer intresserade av bra försäljning än av bra böcker. Då började översättaren få en lite mer realistisk bild av läget och fattade att man uppenbarligen borde börja med deckare.

Deckaren får
egen hylla

Året är 2001 och Liza Marklunds Sprängaren kommer ut i Kroatien. Tre Liza Marklund-böcker senare börjar översättaren tänka att det är på tiden att hitta några mindre förlag som är intresserade av goda berättelser (Zinaida Lindens I väntan på en jordbävning sålde jag med orden: ”Jag är inte alls intresserad av ryska tyngdlyftare eller sumobrottning, men den här kunde jag inte sluta läsa”) och intressanta karaktärer. ”De två bara måste man gilla”, sa jag till förläggaren som senare gav ut Robert Åsbackas Fallstudie. Ibland gäller det att vänta på rätt tidpunkt. När alla i Kroatien började prata om barnens rättigheter och mobbning, började jag prata om Jonas Gardells romaner. När jag träffade en euroskeptisk förläggare, passade jag på att berätta att jag har en perfekt bok för honom och ett år senare kom den ut – den dystopiska romanen Fly av Cilla Naumann. (Som man kunde läsa som kritik mot EU. Eller inte. Vad spelar det för roll, den är en bra roman, helt enkelt.) Med Stieg Larssons trilogi kom det verkliga genombrottet för deckare – en genre som tidigare ansågs trivial. (Henning Mankells böcker kom ut några år tidigare men väckte inte ett så stort intresse.) Det var inte bara Larssons spännande story och karaktärer som fick människor att köpa böckerna utan även hans sociala kritik. Vi som alla trott att allt i Sverige var perfekt. Nu började politiska kommentatörer prata om Millennium och vips var sådana böcker inte längre triviala,  nu finns det även särskilda deckarhyllor i boklådorna. Detta genombrott genererade också intresse för kvalitetsfiktion och nu kan man alltid hitta svenska romaner på listor av ”böcker man måste läsa”. P.O. Enquists Livläkarens besök fick fantastiska recensioner, Agneta Pleijels En vinter i Stockholm var mycket populär bland kvinnliga läsare och första feedbacken jag fick för Torgny Lindgrens Pölsan var ”konstigt, men kul”.

Nyförälskad
i litteratur

Men jag ville läsa och översätta nånting nytt, nånting roligt. Så, för några år sedan, tänkte jag att jag kanske skulle kolla in finlandssvenska böcker och se om de är likadana som de rikssvenska. Jag fick tips från olika författare och översättare, massor med uppmuntran från underbara Maria Antas på FILI, och högar av böcker från hjälpsamma förlag. Jag började läsa och blev på nytt hejdlöst förälskad i litteratur. Här fanns romaner som handlade om människor eller historiska händelser som jag just inte haft någon aning om, men jag kunde inte sluta läsa, så intressanta var dom (Kjell Westö, Erik Wahlström). Här fanns helt förtjusande drömmande landskap av inre liv (Monika Fagerholm, Malin Kivelä). Här fanns författare av sån kaliber att det var svårt att tro att de inte översatts (Robert Åsbacka, Susanne Ringell). Här fanns de som kan skriva med så sant bubblande glädje att jag kunde läsa en traktorhandbok om de skrev den (Mikaela Strömberg). Och allt var skrivet utan kommersiella begränsningar och med mycket mörk humor, värme och förståelse för alla livets absurditeter. Yes! Precis vad jag saknade.

Va? – en novell
om blottare

Och sen fanns här poesi. Mycket poesi. Så jag började med poesi, och år efter år gav mina förslag till organisatören av International poetry festival Brutal i Zagreb resultat. Och allt gick väl, diktsamlingarna gick åt, publiken var nöjd och varje år var jag tvungen att ringa organisatören bara för att påminna honom om att det skulle stå Finland och inte Sverige efter Catharina Gripenbergs, Sanna Tahvanainens och Matilda Södergrans namn på plakaten. (”Åh, nu översätter du från finska också. Coolt.”) Om bilden av Sverige inte riktigt är tydlig så är bilden av Finland ännu suddigare. Det är inte många som vet att Finland är tvåspråkigt, så man förstår inte riktigt vad som avses med finlandssvensk litteratur. (Okej, Mumin som tecknad serie har alla sett, men ingen vet riktigt varifrån i Norden dom kommer. Förhoppningsvis ska Tove Jansson få den status hon är värd, nu när Sommarboken kommit ut.) Jag är en av organisatörerna för den populära Festival of the European Short Story och i fjol hade vi äran att ha Susanne Ringell på festivalen. Efter den första shocken – läser den rara damen verkligen en novell om blottare? – fick hon en stor skrattsalva och ovationer och blev oväntat festivalens stjärna. Hennes noveller publicerades senare både i kroatiska kultur- och veckotidningar.

Just nu gör jag ett urval av finlandssvenska noveller som ska komma ut i den inflytelserika litterära journalen Quorum. Kroatiska läsare tycker om humor och värme, starka karaktärer och intressanta historier och allt detta kan man hitta i finlandssvensk litteratur. De kommer kanske fortfarande inte att veta vad finlandssvensk betyder, men de kommer säkert att upptäcka flera nya böcker att förälska sig i.

 

Željka Cernok