Ingen estetisk skola är för tillfället dominant, men den finska poesin lever och mår bra. Claes Andersson presenterar tolv nyskapande finska poeter.
Nyss återkommen från ett besök på Tammerfors lyrikvecka, med tiotals diktuppläsningar, poetryslams, föredrag och andra poetiska jippon kan jag bekräfta att den finska poesin befinner sig i en stigande trend och ingalunda är på utdöende, som vissa olyckskorpar prägar kraxa. I den poesidiskussion där jag själv deltog trängdes 250 personer in i biblioteket Metsos stora sal, ändå fick många helt enkelt inte plats! Samma dag läste jag dikter tillsammans med bland andra Arja Tiainen, Tommi Parkko, Heikki Niska och Tiina Lehikoinen, också då inför en fullsatt kaféaula.
Dagens finska lyrik präglas av ett generöst utbud av nya och ofta unga diktare. De flesta som får sina diktsamlingar utgivna har gått på skrivarkurser, jobbat med tidskrifter och recensioner och publicerat sig på nätet eller i antologier. Man har jämfört diktens renässans med 1950-talets poetiska guldålder då de stora finska modernisterna äntrade parnassen, med Eeva-Liisa Manner, Paavo Haavikko och Tuomas Anhava i spetsen. Under 2000-talet har diktböcker publicerats som aldrig förr. Talrika medelstora, små och alternativa förlag tävlar framgångsrikt med de stora drakarna WSOY, Tammi och Otava. Nya poesigrupper bildas runt om i landet och nya poesitidskrifter, som den vitala Tuli&Savu eller årsboken MotMot, håller igång en glad debatt om diktens funktion och betydelse, dess former och traditioner och alla de nya sätten att nå mottagarna, från traditionella uppläsningar till rap, poesikaruseller, sånger, rock- och popmusik och så vidare.
Många yngre poeter föredrar också att publicera sina alster på nätet, på hemsidor eller i bloggar, där en livlig diskussion ständigt pågår. På www.rakkausrunot.fi hittar ni över en halv miljon finska kärleksdikter!
Det tycks inte finnas någon enskild estetisk skola eller hegemoni som dominerar den nya finska dikten. Det mesta kan ändå inrangeras i en postmodernistisk tradition, där äldre modernistiska förebilder kan anas hos många av de nya. Men den formbundna och rimmade lyriken, ofta mytologisk eller Kalevalainspirerad, har gjort comeback, liksom också narrativ prosadikt, den ekologiska natur- och miljödikten, den av Pentti Saarikoski introducerade dialektiska collagedikten samt den samhällstillvända, politiska dikten. En del poeter söker också nya uttrycksformer via den digitala tekniken eller i samarbete med bildkonst och ljudkonst eller musik.
Gemensamt för många av de yngre poeterna är att de inte accepterar formella eller estetiska begränsningar för sitt skrivande. Någon ”språkmaterialistisk” debatt liknande den som grasserat i Sverige har ännu inte nått Finland, även om några av de unga väl kunde kallas språkmaterialister i sin ofta anarkistiska experimentlust och sitt sätt att undvika metaforer, narrativa element och modernistiska efterklanger.
En tydlig trend är dock, att den dialogiska och ”talade” lyriken, lämpad för uppläsning, har ett starkt fotfäste bland de unga. Humor, ironi, rim och sarkasmer finner man i en befriande utsträckning. Poesin har definitivt kravlat sig ut ur finrummen. Jag har valt ut några yngre poeter som dels hör till de intressantaste, dels kan illustrera den nya poesins mångfald och bredd. Urvalet är ingalunda representativt eller ens systematiskt, utan grundar sig på en del av de recensioner jag skrivit om finsk poesi i olika tidningar.
* * *
Harry Salmenniemi (f. 1983) hör till de mest uppmärksammade yngre poeterna som radikalt ifrågasätter modernismens estetiska ideal och den metaforiska diktens principer. I sin nya diktbok Runojä (ungefär: Diktör) har han samlat olika sjok eller ansamlingar av språk, slumpmässigt och kaotiskt kombinerade utsagor utan synbarligt samband, ungefär som när Burroughs klippte ihop strimlor av språk till sin bok Den nakna lunchen. Texter från vitt skilda ämnesområden bildar, då de slumpmässigt fogas ihop, ett ibland suggestivt och garanterat obegripligt mönster av utsagor. Såhär kan det se ut:
… sanningen gör underverk och underverken gör sanningar; manspersonen vårdar sina minnen utan att veta varför, kvinnan köper nya gardiner och gör miner framför spegeln; keliaki och tandställningar, narkolepsi och fennomani; underbarnet som känner en medfödd lust att borsta tänderna i babyåldern; verkligheten visar sig vara en kaotisk betydelsedjungel där ursprungsfolken äter avfall och andra civilisationens nådegåvor; ändlösa kalhyggen, ögon som stirrar på en geysir; förmågan till simultanitet visar sig vara den viktigaste konkurrensfördelen …
Salmenniemi ifrågasätter språket som medel för dialog och kommunikation. Han gör det genom att bryta sönder språket som vore det smittat av ett uppspjälkande och nedbrytande virus. ”Vi är i språket som i ett nät, vi kommer inte loss från det” skriver han, i en kommentar till den finska klassikern Uuno Kailas som skev: ”Jag är fisken i nätets öga/jag kommer inte loss”. Precis som i vissa psykiska sjukdomar, som gör att patienten förmår kommunicera enbart genom att formulera obegripliga nya ord – neologismer – i sin skräck för att bli förstådd, försöker Salmenniemi ifrågasätta det meningsfulla i vårt vedertagna sätt att meddela oss med varandra. Idén bakom hans försök är intressant, men läsupplevelsen blir inte lätt, som att läsa en text på ett okänt språk.
* * *
Timo Hännikäinen (f. 1979) skriver en avklarnad och ironisk dikt med tydliga influenser från bland andra Paavo Haavikko. Här ett smakprov ur hans samling Kilpailevan lajin muistomerkki (ungefär: Minnesmärke över en konkurrerande art):
Rör sig upprätt, förökar sig liggande. Bygger stora lådor att ha avföring och sova i. Bor numera huvudsakligen på stora asfaltplattor som har små hål för trädgårdar och icke odlingsbara marker. Flygoduglig, men de övre extremiteterna lämpar sig för strid och bön. Använder tungan också till annat än att portionera maten: talar i klara meningar om ”mig” som vore det någon man känner rätt bra.
* * *
Sanna Karlström (f.1975) hör till de nya stjärnskotten med sina uppmärksammade samlingar, av vilka Harry Harlown rakkauselämä (Harry Harlows kärleksliv, 2009) belönades med radions lyrikpris Den dansande björnen. Hon beskriver mästerligt de mänskliga gränszonernas processer, den för- och undermedvetna världen, gränslandet där förändringarna och sprickorna blir tydliga.
Harlow var en känd djurpsykolog som utförde experiment med levande apor – genom att isolera dem fick han belägg för hur livsviktig moderns och hela flockens inverkan är för en normal social utveckling. Karlströms dikt blir också en manifestation (och en protest) mot vårt sätt att utnyttja och manipulera djur och mänskor i vår förmenta homosapienska överhöghet. I sina exakta men ändå undflyende formuleringar kan hon påminna om Eeva-Liisa Manner, i sin pendling mellan dröm och verklighet, realitet och illusion, längtan och resignation:
I min dröm sjunger jag som en apunge./Högt och djupt, det är alldeles vackert./Jag sjunger för att jag smulas sönder och det slutar inte./För att något annat ljud inte längre kommer ur mig,/för att jag inget annat har,/för att någon vred nacken av min mor/och jag inte längre ser ansiktet, skallen av trä som jag tuggade på är borta,/hennes blick ligger slängd på golvet som en rem eller orm,/och jag är enbart skräck och fallande och i buren/som hon lämnat och där jag blivit kvar,/jag sjunger att detta kommer att upprepas med dig,/att jag gör mig själv illa, med armarna slingrade om sig själv/en i sorg vaggande apunge,/som gång på gång tillfrågas om hon har känslor,/eller är den lika hjärtlös som du.
* * *
Ville Hytönen (f. 1982) har gett ut tre diktsamlingar, kuolema euroopassa (döden i europa), Idän musta joutsen (Österns svarta svan) och Karsikkopuu (Minnesträdet) Hans tematik är vittomfattande med referenser till europeisk historia, krigen och folkmorden, evolutionen och (mar)drömmen om vår framtid. Han skriver krasst, osentimental och illusionslöst med spår av den tidiga Pentti Saarikoski och 60-talets beatpoesi och roadmovie. Debutbokens kanske starkaste dikt, ”10 000 000 000 kilo hud, hår och tänder”, blir till en modern version av Paul Celans ”Dödsfuga”:
Spikar slås in mellan världens ryggkotor,/kroppsöppningar fylls igen,/och staden som växer på jorden spräcks med en het nål/ty den är en sjukdom, ett svepskäl att börja om allt/från början, små barn/gråter bakom en förbi passerande taunus plåtdörrar,/dörrarna smälter/och barnen släpper taget om sina kroppsdelar, armar och ben/samlas i en het massa, vi återvänder till stadens porer/återstår bara avloppet dit hud och hår rinner/som ångande lava, smultet människokött/in i jordens inre, blir kvar till eviga tider – – – – –
* * *
Saila Susiluoto (f. 1971) hör till mina favoriter bland diktarna i den så kallade mellangenerationen. Hon skriver arkaiskt, hämtar sina motiv och bilder från mytens, drömmen och Kalevalas värld som hon införlivar med en högst egen drömsk och surrealistisk verklighet. I hennes genombrottsbok Huoneiden kirja (Rummens bok, 2003) är världen (och diktsviten) formad som ett hus med många rum, där varje rum är sin egen historia och verklighet, och där rummen tillsammans blir en bild och vision av världen. I sin senaste bok Auringonkierto (Solvändan, 2008) fortsätter hon utveckla sitt språkliga universum. Samlingen beskriver en sorts Genesis, en historia om mänskans och världens tillblivelse, en urmetamorfos och ett mikrokosmos, litet och osynligt som livets och själens innersta rörelser och beståndsdelar, men också ett makrokosmos där himlarna, vattnen, luften och stjärnorna får ett besjälat liv. Hennes grepp genererar ett rikt och levande poetiskt språk, som i samlingens titeldikt ”auringonkierto”:
Flickan säger: jag hade en älskare, till träd fortrollad, jag bröt det i tu, byggde en båt, gröpte ur en sittbrunn, nu har jag två plantor i magen, fåglar på grenarna, en svart och en vit. Jag drömde att man sade på himmelsängen: tag båten, res till landet du inte finner på kartan, bortom nio hav, eller minst sju, vattnet är silverglittrande, där vägs hjärtat, det får inte vara för mycket salt, för mycket gråt, för mycket spunnet socker, luftens porösa socker. Drömmen sade: vi förlåter allt, med tiden också själva tiden. Den sade: den starka viljan räds inte att gå mot de grå stenarna, bergen skyndar till dig, kärleken blir hemmets golvmatta, den flyger över alla stenar.
* * *
Också Jouni Inkala (f. 1966) hör till den mellangeneration av poeter som nu börjat dominera den nya postmoderna finska dikten. Kemoterapia är hans nionde samling sedan debuten med Tässä sen reuna (Här dess kant) år 1992. Både hans tematik och formspråk gör honom till en representant för den poetiska frihet eller obundenhet som gör den nya poesin intressant och oförutsägbar. Hans dikter är historiserande, anekdotiska, berättande och – bäst av allt – de har en underfundig stillsam humor, någonting man inte är bortskämd med hos många unga poeter. Inkala är inte heller rädd för att visa sin förtrogenhet med klassisk kultur, verskonst, bildkonst och musik. Ett exempel på hans poetiska metod är dikten ”Sukutiedosto” (Släktregistret) ur samlingen Sarveisaikoja (Horntider):
Längs min haka löper mina förfäders plogfåra
och i min ögongrop hugger min farmor ved.
Jag finns, men bara därför, att inte
farfars föräldrar gav upp ens då
när frosten tog säden i hela mellersta Österbotten
som passionen tog det Rom som somnat i lågorna.
De röda blodkropparna i mina ådror står i djup
skuld till seklerna, som bar oss liksom
stödfoten det ljudlösa familjefotografiet
i sin ram. Jag lyfter tyngder med mina biceps
för att inte ett enda bröd blev kvarlämnat
i farmors ugn då i rättan tid.
För att inte ett enda barn på spartanskt maner
lämnades att dö i bergen. Med nöjda steg går jag
mot servicestationen för att farfars farfar
en gång lyckades rädda husets enda ko
undan juverinflammationen. Allt hos mig är verklig
skuld och mitt hjärta har ingenting att betala med
ty slagens ekon förmår inte komma tillbaka.
* * *
En poet av helt annat slag är Kristiina Wallin (f. 1971) som efter några hörspel debuterade med diktsamlingen Kengitetyn eläimen jäljet (Spår av det skodda djuret) Hon skriver en häftig, sensuell, grym och närmast surrealistisk poesi som rör sig mellan mardröm och vaka, mellan vardagstristess och äckelerotiska fantasier. Avdelningarna heter Drömmen om kikaren och hästen, Prinsessboken, Om jordens dragningskraft och Av med huvudet. En uppfattning om hennes språkliga metod får man redan i den inledande prosadikten:
Middagen serveras i salen. Jag försöker tala till
människorna med vilka jag inget gemensamt språk
har. Felet är inte deras. Felet är mitt för att
jag inte förstår, ty jag har inget minne, ingen
glömska. Jag känner igen en del bokstäver men när
jag försöker gripa efter dem flyr de som sländor.
Djävulshästar! Gallopperar kristallkronan i kras,
gallopperar benen i kras. Det är översvämning
bakom tänderna när jag pressar glassplittret
genom de sammanpressade läpparna. Glassplitter
med båda händerna och kinderna fulla med ord, som
jag inte känner.
* * *
Risto Oikarinen (f. 1978) är en ung poet som för prosadiktsamlingen Puupuhaltaja (Träblåsaren) fick Kalevi Jäntti-priset. Han skriver associativa och apokalyptiskt alltomfattande texter, där naturen, evolutionen och mänskan som en del av livets kretslopp kopplas ihop med vardagens upplevelser och iakttagelser. Han påminner om Saila Susiluoto i sin vitalism och Spinozainspirerade allnärvaro. Han är definitivt ordbegåvad och rätt hejdlös i sin uppfinningsrikedom. Såhär skildrar han kärleksleken:
Vi reser masten och brer ut lakanet, spänner repen, slår upp tältet, festtältet, bygger läktaren och klär av oss kläderna, sätter igång trumslagaren, anställer en trollkarl och mjölkar tigern, fyller clownens pistol med mjölk. Morgon, på morgonen städar vi, vädrar lakanet och tar ner trapetsen, byter ut luften och direktören, rullar ihop ormen, låser buren och mördar trollkarlen. Tvättar händerna, klär på kläderna, kammar håret och bygger
* * *
Anja Erämaja (f.1963) debuterade för fyra år sedan med den rosade diktsamlingen Laulajan paperit (Sångarens papper) – en bok med mycket humor, galla och feminism. Hennes andra opus heter Kuuluko tämä teille? (Tillhör det här er?) Boken består av prosadikter och beskriver invånare i en trappa i ett höghus i en förstad. I bokens inledning flyttar någon in i sin nya tvårummare, acklimatiserar sig, inreder, bekantar sig med grannarna, lär sig närområdets snabbköp och pubar. Sedan kommer B-trappans invånare till tals med alla de egenheter och problem som ett liv i höghus kan innebära. Konstruktionen är fyndig och ger boken en arkitektur och en sorts Spoon River-karaktär.
Helhetsintrycket blir dystert och desperat men är troligen ganska realistiskt. Mänskorna är ensamma trots alla grannar, drömmarna förblir drömmar. De äldre lever på sina minnen eller lever ut sina fantasier. Här finns mycket främlingskap och desperation men också positiva möten, lojalitet och en lite bisarr humor, en överlevnadsstrategi för höghusmänskan. I B-trappan står det Kokko Suomaa på en dörr, och brevbäraren reflekterar:
Vad skulle jag bli, präst eller klockare? Skjortan har sju knappar. I maxibrevet strumpor, trosor, smink, garnändor. De nya redan på väg, posten tar inte slut av att delas ut. Jag åker upp med hissen, kommer springande ner. Av gårdagen minns jag ingenting, vilken färg himlen hade. Det är torsdag, uppenbarelsedagen, anna- och pirkkadagen. De väntar bakom dörren, de har beställt en babytidning. Vårnumren kommer, pärmarna byter färg, det gröna fyller staden. Varje år är ett mellanår, för vissa timmar får man betalt. Vad var det nu jag skulle bli? Rik, älskad?
* * *
En av Vilja-Tuulia Huotarinens (f. 1977) diktsamlingar heter Iloisen lehmän runot (Den glada kons dikter). Det är en ömsint bok full av glada och lyckliga kor och mänskor som lever tillsammans, med och av varandra – Rebekka, Isolde, Rosamunda, Allison, Eulailia, Eufrosyne. Ibland är det kon som talar och idisslar om sina planer, minnen och drömmar, ibland är det mänskan som för ordet och beskriver och tolkar kornas och sitt eget liv och beteende.
Boken sprudlar av lust. Ordet ”ilo” – glädje – är högfrekvent, men som motvikt eller komplement finns här också stråk av förgänglighet, sorg och vilsenhet. Det märkliga är att Huotarinen lyckas förmedla både sensualitet, närhet och erotik i sina ko(miska) bilder. Såhär kan det låta:
Bara vi skulle komma iväg nångång! En dag händer det, korna lägger sig ner på bryggan för att vila med Clark Gable som sällskap. En fri sommardag, ett underverk, breda hattar bland näckrosorna. Korna vill ha sugrör och saft, Clark en cigarr. För en stund blir vi förskonade. Klockan blir halv två, den blir halv tre, klockan fyra är stranden tom, trasiga förkläden fladdrar i vinden. Scarlet och Melanie, de konstiga systrarna, den ena förstår ingenting och den andra för mycket, båda står inför sin undergång men tänker på det först i morgon.
* * *
Satu Manninens (f. 1978) debutsamling Sateeseen unohdettu saari (Ön glömd i regnet) tyckte jag var en fullträff, en av de senaste årens finaste debutböcker, med en språkfantasi och verbal träffsäkerhet som avslöjade en talang utöver det vanliga. Hennes andra diktsamling Sydänfilmi (Hjärtfilm) överraskar sedan med helt andra tonfall: det är en grym och dyster bok som beskriver lamslagna och förvirrade patienter på ett sjukhus, kroppens förfall och deformering, främlingskapet i en familj och barndomens övergivenhet. Allt detta skrivet med stor precision, originella och överraskande bilder och med ett starkt sinne för det grymma och groteska.
Tysta smärtan, den disharmoniska orkestern./Instrumenten tränger sig in för att döda havets/stigande och sjunkande rörelse. Det hav jag fruktade som barn/är nu i mig/fartygets dunkande hjärta./Läkaren ser på mig, ett tomt lastrum, vart kunde man komma härifrån./En gång försökte jag dö, men blev bara stående i öppningen/när tiden stuvades in, dörren syddes fast,
* * *
Naamakirja heter Markus Leikolas (1960) nyutkomna diktsamling, hans tredje på två år. Att en av de senaste årtiondenas främsta grävande journalister, belönad med en rad pris för sina tv-program och reportageböcker, nu väljer dikten, eller prosadikten, som sitt uttrycksmedel är både oväntat och spännande.
I korta och lakoniska bloggartade meddelanden lyckas Leikola fånga vanliga cyberinvånares vardag och ofta ensamma tillvaro, samtidigt inneslutna och utestängda av hundratals eller tusentals vänner på Facebook. Naamakirja är en sorts aktuell Spoon River-rapport, trivial och subtil, avslöjande och döljande, trotsig och undergiven och, framför allt, mycket rolig.
Här tecknas övergivna och förrådda mäns hopplösa längtan och köttsliga kåthet och deras drömmar om att i nätets mänskovaruhus finna den enda och utvalda. Här kommer de storslagna drömmarna om ekonomisk, konstnärlig eller annan framgång till tals i det som ryms mellan raderna i försiktiga och skygga bloggmeddelanden. Illusionen av att befinna sig bland ett stort antal vänner skildras i följande dikt:
Om 10 000 kommer med i den här gruppen
så återvänder jag hem
slutar med det här mållösa irrandet
och ölpimplandet
jag betalar mina underhåll
rakar av mig skägget, byter kalsingar
slutar att åka gratis på spåran
och går varje dag med rena strumpor
jag börjar jobba
deltar i husbolagets krattningstalko
köper i min tur kaffepaketet till jobbets vilorum
och plockar vitsippor med barnen på morsdag
men ni kan omöjligt
vara så många
så i den meningen kan jag lugnt lova
i själva verket skulle en enda vara tillräcklig
och den har nog mitt mobilnummer.
* * *
Som säkert framgår av mina exempel är de nya finska poeterna belästa, fantasifulla och formellt drivna. De poeter jag presenterat här utgör ett slumpmässigt urval. Jag kunde likaså väl ha skrivit om Helena Sinervos underbart sinnliga och kåta kärleksdikter, Jyrki Kiiskinens sensuella och genomtänkta tidsdikter eller Anni Sinnenmäkis märkligt nakna och berörande dikter i Helsingfors- eller Brysselmiljö. Eller Kaj Westerbergs lågmälda akvareller. Eller Kai Nieminens underfundiga zen-paradoxer. För att inte tala om den oöverträffbara och helt underbara Ilpo Tiihonen!
Ni poesiälskare har bara att ta för er, njuta, förargas och beröras.
Claes Andersson
Diktöversättningarna i artikeln är skribentens egna.
Illustration: Ika Österblad
