Anna Rotkirch
Första minnet är av Steven lutad mot väggen i en trång pub i London under ytterligare en sen och hetsig diskussion om Mubaraks fall. Där fanns många nordafrikaner som minut för minut följde med nyheterna från Tahrirtorget och vad som hänt med släkt och vänner. De flesta var euforiska, optimistiska, jag själv bland dem. Tänk att diktaturen fallit utan desto mera blodspillan. Tänk på den erfarenhet en hel generation fått, av att gemensamma fredliga protester kan lyckas.
Det andra läget var förstås pessimisterna.
– Visst blir det bra med fria val men gissa vem de kommer att rösta på? Fundamentalisterna. Vi får se extrema muslimer vid makten. Det blir snabbt värre för kvinnorna. De har ingen tradition av demokrati, aldrig går det väl.
– Men någon gång måste den ju kunna börja, den egna demokratiska traditionen, invände optimisterna.
– Alla nationer har väl rätt att göra sina egna misstag.
Steven står så tyst att jag frågar vad han tycker. Jag visste att han vuxit upp i Mellanöstern. Det ryktades att han vid sidan av sitt officiella jobb har ett annat, hemligt, och konsulterar politiker på hög nivå.
Han säger bara:
–Tror vi verkligen att Mubarak hade fallit om inte armén hade velat det?
Vilket ju låter så självklart nu, med facit på handen. Nu vet vi alla att den egyptiska armén och säkerhetspolisen inte glatt kapitulerade tillsammans med sin general. Men jag minns att jag då, våren 2011, tyckte att Steven sade något överraskande, och lite bisarrt.
Jag tror ingen av oss hade kunnat förutspå händelserna i Egypten. Att Mubarak skulle släppas ur fängelset inom två års tid, efter att militären avsatt en folkvald president som misskötte sig. Att flera hundratals skjutits till döds. Att gatorna igen fylls av protester och att man som västerlänning har väldigt svårt att heja på någondera sidan.
Ingen visste hur virrigt det kunde bli, men bara Steven identifierade den centrala aktören. Den maktfaktor som vi andra var korkade eller förhoppningsfulla nog att önska bort. Ändå var det i Egypten den mest hoppfulla revolutionen genomfördes. Annanstans kvävdes de arabiska vårarna ännu tidigare i sina lindor. Och så Syrien, från första början en levande mardröm. Om vi vetat att över hundratusen skulle mista livet under och efter den arabiska våren, vad hade vi sagt?
Den andra minnesbilden är från samma vår tillsammans med två ryska vänner. De är litteraturvetare som flyttat till väst och de samtalade om huruvida de levt utomlands för länge. Hade de förlorat känslan för vad som hände därhemma? Eller hade de flesta av deras bekanta i Moskva och Petersburg dragits med av protestvågen och förlorat sin förmåga till politisk analys? För inne i Ryssland var de intellektuella mer optimistiska än på länge. De hade protesterat mot oegentligheterna i samband med omvalet av Putin och de tyckte sig ha segrat.
– Våra vänner är stolta över att Putin blivit skrämd, sade mina vänner.
– Men hur reagerar en skrämd person som har mycket – allt – att förlora? Blir han medgörligare?
De förutspådde en snabb och effektiv hämnd mot upprorsmakarna. Inte stora stalinistiska blodbad, men så mycket hot och skrämsel att oppositionen skulle försvagas. Och de skämdes för att vara så pessimistiska.
Igen är det löjligt enkelt att i dag, 2013, se hur rätt de hade. På bara några år har de mänskliga rättigheterna i Ryssland försämrats drastiskt. Ledande forskare och politiker fängslas eller skräms så mycket att de väljer att lämna landet. Rättegångar förs mot avlidna. Etniska och sexuella minoriteter förföljs med makthavarnas tysta samtycke. Omhändertagande av barn används som politiskt hot.
Ja, Putin blev skrämd. I synnerhet lär han ha blivit äcklad av Gadaffis brutala död. Så den ryska eliten skred till åtgärder och är minst lika stark i dag som 2011.
(Samma logik kan få en att ställa frågor i andra, mindre blodiga sammanhang. Exempelvis gällande EU:s framtid: Har ett stort imperium någonsin utvecklats i mindre byråkratisk riktning?)
Hur färgar de här minnesbilderna mina tankar? I mycket har jag börjat tänka att det överlag vore bättre att sköta sin trädgård och sitt jobb, inte alls gå på massdemonstrationer som tar massor av tid och försvagar omdömet. Kanske stabilitet är att föredra eftersom den nya ledaren efter en Mubarak och en Putin – eller till och med en al-Assad – antagligen blir ännu värre. Kanske det mesta är att föredra inför hundratals ihjälgasade barn. Att frihet i så fall som bäst uppnås, med Brodskys ord, då man glömmer tyrannens namn? Men då håller man ju med värstingarna, i Kina, Ryssland, Syrien och annanstans, som försvarar sitt förtryck med att all förändring är av ondo och med att folket inte är att lita på.
Ofta tänker jag på anarkisten Emma Goldman som reste till det nya Sovjetryssland och blev besviken. Man måste, sade hennes värdar, krossa ägg för att laga omeletten. Jag har sett era krossade ägg, svarade Goldman, men var är maträtten? Också om det blir en omelett, i något skede, vem bestämmer hur många ägg som får offras?
I skrivande stund planeras ett västligt anfall mot Syrien, och de ryska och arabiska autokraterna gör enad motfront. Inte ens The Economist, som älskar att rekommendera konkreta åtgärder, har något tydligt råd inför den syriska tragedin. Utom att man antagligen borde göra något. Eller så inte.
Kanske det bara lönar sig att minnas att logiken är en bättre spåman än känslorna, både hoppets och pessimismens. Hemläxa till mig själv: skriva tio gånger ”dom med mycket makt brukar inte plötsligt ge ifrån sig den bara för att man snällt ber dem.”
Anna Rotkirch
