Alexandra Pascalidous grekiska krislexikon pendlar mellan att omyndigförklara det grekiska samhället och skildra konsekvenserna av trojkans åtstramningspolitik, skriver Fredrik Sonck.
Få andra torde ha en så utmärkt utgångspunkt för att gestalta den grekiska eurokrisen och dess tragik för en svenskspråkig publik som Alexandra Pascalidou. Eurokrisen har i mångt och mycket präglats av en nord-sydlig klyfta och i Pascalidou finns uppenbarligen en journalist med en sorts dubbelt seende: hon är uppvuxen i ett ordnat svenskt välfärdssamhälle, hör till en grekisk diaspora, har en klassresa i backfickan (både mormodern och farmodern var analfabeter och själv var Pascalidou först i släkten med att sätta sin fot på ett universitet). Pascalidous karriär som journalist har vid det här laget renderat ett antal böcker och programledaruppdrag i både svensk och grekisk tv. Det senare har också gett henne kontakter med den grekiska överklassen och eliten samt med mediefolk och politiker.
Därtill är upplägget i Pascalidous krisbok smått genialt: anekdot, anomi, anorexi, apokalyps, asyl, barbari… I Kaos: Ett grekiskt krislexikon skärskådas den grekiska skuldkrisen genom de kulturella fordringar Grekland har på Europa i egenskap av vår världsdels vagga. De värdepapper som det antika Hellas emitterade i form av ord borde väl göra att dagens greker har en viss ränta att kräva in? Detta är på något sätt den underliggande huvudidén med Pascalidous projekt.
Trädgårdsmästare
Redaktören i mig tänker att lexikonupplägget dessutom är ett mycket smart och effektivt sätt att strukturera materialet: det får någon sorts dramaturgi, men olika kapitel kan samtidigt läsas fristående, som en serie insiktsfulla kolumner eller minireportage. Samtidigt ställer upplägget heller inga krav på författaren att komma med alternativ, eller att göra någon större djupdykning i eurokrisens nationalekonomiska aspekter. Någon samlad förståelse av krisen får man just inte heller men väl en god inblick i hur den artar sig i olika segment av det grekiska samhället, såväl på botten, som på toppen. Texterna bildar en sorts mosaik. Det är inspirerande läsning.
Inspirerande, men också något motsägelsefull. Med sin stadiga förankring i det grekiska samhället har Pascalidou stark trovärdighet i sin kritik av den grekiska nepotismen, med allt vad den innebär av inrotade mutor, korruption och roffarmentalitet. Hon skjuter skarpt mot hur systemets makthavare länge belönade varandra genom att dela ut offentliga tjänster till varandras inkompetenta släktingar. Det finns revisorer som inte kan räkna och ett sjukhus som har 40 heltidsanställda trädgårdsmästare på lönelistan: ”Trädgårdsmästare som aldrig sänkte sina gröna fingrar i sjukhusområdets torra jord. Det var förtroendevalda som belönat sin politiska kundkrets med trisslottsliknande livstidsinkomster utan krav på motprestation”. Här går Pascalidou bitvis en skör balansgång mot den kollektiva skuldbeläggning som i synnerhet för något år sedan riktades mot grekerna, men jag uppfattar det som att hon vill vara rättvis och inte förneka att det faktiskt förekommit ett systematiskt, och med nordiska ögon sett fullständigt orimligt, missbruk av offentliga medel. Den nyliberala myten om ”de lata grekerna” massakreras däremot med hjälp av statistik senare i boken, under rubriken mytologi.
Också vad gäller makropolitiken säger Pascalidou både bu och bä. Hon är visserligen kritisk mot trojkans extrema åtstramningar – i synnerhet Internationella valutafonden får på trynet – men tillstår ändå att Grekland inte haft förmåga att göra något åt olika flagranta fall av bästabroderpolitik och korruption. Om trojkan är omänsklig så har de etablerade grekiska partierna och politikerna agerat ytterligt ansvarslöst i under hela landets självständighet – inte minst genom det kund-försäljare-förhållande som fått prägla relationen mellan grekiska partier och olika väljarsegment – där hade det verkligen behövts strama tyglar. Även vanligt folk och medier får flera slängar, inte bara för de goda årens konsumtionshysteri utan också för att aldrig ta problemen, med till exempel korruption, på allvar. Vissa partier av boken är kort och gott ett fullständigt omyndigförklarande av det grekiska samhället: ett halvt konstaterande om att det behövs förmyndare, ett halvt om att den grekiska demokratin satts ur spel på ett otillbörligt sätt.
Nordeuropas roll
Detaljkartan för hur Grekland ska orientera sig ur krisen är lite vag i konturerna, men den väg Pascalidou ändå pekar ut leder mot skuldavskrivning. Förutom att mycket tyder på att åtstramningarna i kombination med den gigantiska statsskulden hämmar Greklands utveckling, så vore en skuldavskrivning också det mest humanitära. För även om ”alla” greker spelat en roll i den ekonomiska tragedin, precis som ”alla” människor spelar en roll i den ekologiska tragedin, så går det inte att tillmäta alla ett lika stort ansvar (speciellt inte när många banker hittills inte behövt ta just något ansvar alls).
Det tragiska i tragedin är att de som var förlorare i samhället före kraschen verkar vara de som får lida mest också efter kraschen, även om krisen i första hand fått ett ansikte genom medelklassens och (den gamla) arbetarklassens prekära situation. Jag tänker på de rättslösa immigranterna, gästarbetarna från Afrika och Asien, som gör dagsverken för några euro i oförsäkrade och farliga jobb. Jag tänker på de unga kvinnorna och flickorna som säljer, eller tvingas sälja, sex på Atens bakgator. Jag tänker på den cp-skadade pojken Hristos som tillbringat hela sitt 13-åriga liv på cementgolvet i ett romskt läger utanför Aten. När Alexandra Pascalidou träffar honom har han fått en rullstol via en svensk frivilligorganisation – och en plats på ett EU-finansierat rehabiliteringscenter som emellertid varken har råd med läkare eller värme.
Många av bokens allra starkaste partier skildrar scener från samhällets mest utsatta skikt där fattigdomen och desperationen ibland gror sida vid sida av nynazismen och xenofobin.
Hit hittar allt för lite av de nordeuropeiska lånepengar som trots allt rullar ner i den grekiska statskassan. Naturligtvis används pengarna till en del nyttigt också, men en stor del går tillbaka till långivarna i form av räntor och det grekiska kaoset har därmed inte alls varit någon dålig affär för en del franska och tyska banker. En annan stor del av lånepengarna rullar ner i den överstora grekiska arméns fickor (visserligen har också armén fått banta men enligt den senaste tillgängliga statistiken från 2012 är de grekiska militärutgifterna fortfarande procentuellt sett större än i något annat EU-land). Och vad använder den grekiska armén pengar till? Grekland är – bland mycket annat – världens största importör av tyska vapen. Och världens näststörsta av franska.
Fredrik Sonck
Alexandra Pascalidou:
Kaos: Ett grekiskt krislexikon.
Atlas, 2013.
