Diktens politiska klarspråk

av Bengt Berg
Bengt Berg

Bengt Berg

Jag har under mitt politiskt verksamma liv haft anledning att fundera kring hur vi använder språket i samhället i stort och i det politiska livet i synnerhet. Det är ju språket som är det viktigaste verktyget när vi inom de samhälleliga ramarna försöker praktisera det vackra begreppet demokrati. ”All makt utgår från folket” heter det i den svenska riksdagens fundamentala deviser och det borde också innebära att beslut, debatter, skrivelser, utredningar och övriga handlingar är författade på ett språk som kan förstås av medborgarna.

Att jag kom på denna programpunkt bottnar i en upplevelse från en riksdagsdebatt om folkbildning i plenisalen. Vid sådana tillfällen har man ett visst antal minuter till sitt förfogande och inom den tidsramen hade jag lagt in uppläsning av Bert Brechts dikt ”En läsande arbetares frågor”, den som börjar

Vem byggde de sju portarna i Thebe?

I böckerna står namn på kungar.

Bar kungarna dit stenblocken?

När jag avslutat min plädering, inklusive dikten som illustration på den selektiva kunskapstraditionen undrade den kvinnliga, folkpartistiska talmannen vad dikten hade med debatten om folkbildning att göra.

För mig har politik och poesi gått hand i hand i hela mitt vuxna, medvetna liv. Dikten kan på några få rader uttrycka såväl mänskliga känslor som idémässiga resonemang. Dikten är i sig ett frihetens språk som inte kräver några stora åthävor för att komma till. En pennstump och en papperslapp, allt är möjligt!

Kanske är poesin ett uttryck för den värnlösa makten? Den stora friheten som finns mellan handen och papperet, det vita arket som tycks erbjuda en exil för just din egen drift att låta orden sippra ut ur hjärnvindlingarna, och med hjälp av alfabetets byggstenar resa en katedral av ljus, oåtkomlig för den som strävar efter makt, möjlig att skapa endast av den som inte saknar den.

”Tillsammans har vi makt att upphäva makten”, skrev Göran Sonnevi i samband med gruvstrejken i Malmfälten för drygt 40 år sedan. Enade vi stå, söndrade vi falla, heter det i den hoppfulla retoriken. Ordet ”makt” härstammar från tyskans mögen, att kunna. Kan vi, vill vi, törs vi – ja, vi kan, vi vill, vi törs! sjöng kvinnokampens röster.

Märkesåret 1968 kom den danske poeten Ivan Malinowski ut med en diktsamling med titeln Leva som fanns det en framtid och ett hopp. Det är ett vackert namn på en bok, utgiven i en hoppfull, omvälvande tid. Men Ivan Malinowski var ingen rödkindad optimist utan en ifrågasättande marxist som med hjälp av sin skarpa blick och sitt spegelblanka språk ger uttryck för sin syn på världen, och den vrå av världen som finns utanför köksfönstret.

Tidigt i mars vänder vintern tillbaka

och trädgårdens nybeskurna äppelträd

svävar som pälsklädda spöken

i sträng frost och fullmåne. Härinne

blommar en gren.

Tillsammans med sin fru, textilkonstnären Ruth Malinowski, dubbelbodde Ivan växelvis i Köpenhamn och i det inre av Småland. En vinterdag i början av 1980-talet hade jag glädjen att besöka dem för en intervju för tidskriften Rallarros temanummer om Danmark. Den gänglige skalden mötte upp vid stationen i Reftele med de karakteristiska golfbyxorna, den böjda pipan, pälsmössa och en Renault 2CV med blankslitna sommardäck. Inramningen passade bra till hans senast utgivna bok, Vinterns hjärta, men just då var Malinowskis tankar fyllda med intryck från en nyss avverkad resa till Latinamerika. Han berättar inlevelsefullt om indianernas sätt att organisera sitt samhälle kollektivt och om fackföreningarnas kamp för människovärde i de bolivianska gruvorna.

I gryningen bär

de barfota bergsindianerna

sitt arbete till staden

 

De stora städerna

åldras och dör i mitten

Från de omtöcknade ruinerna

genom kontorspalatsens och industriernas zoner

är det en timmes resa

till träden stjärnorna gräset

Jag minns också hur Ivan Malinowski beskrev Quito, Bolivias huvudstad, som ligger nedsänkt som i en gryta på nästan 3000 meters höjd. Hur staden när mörkret fallit och ljusen tänts också utmed bergsluttningens kåkstäder blev som en spegelbild av stjärnhimlen ovanför.

Agosto Boal, den brasilianske teaterpedagogen, genomförde ett projekt i Peru som gick ut på att de involverade skulle ge sin bild av ”förtryck”. Det var ett alfabetiseringsprojekt bland de fattiga och deltagarna hade till sitt förfogande en enkel Instamatic-kamera, med vars hjälp man alltså skulle fånga förtrycket på bild.

Vid redovisningen räcker en ung grabb fram en bild föreställande en grov spik inslagen i väggen. Vad ville han med den? Jo, bakom bilden finns berättelsen som ger spiken dess betydelse. Pojken bidrog till sin och familjens försörjning genom att putsa skor inne i Limas centrum. För detta ändamål hade han en tung och otymplig låda för skokräm, borstar och trasor. Eftersom han själv bodde i kåkstaden långt bort så fick han hyra en spik i en restaurang där han om kvällen kunde hänga sin arbetsutrustning. Han hyrde alltså spiken mot en viss procent av dagens skoputsarintäkter, och detta var hans bild av förtryck.

Tillbaka till Småland och Malinowski. Vi pratade ett par dygn, för första gången i mitt då drygt 30-åriga liv kände jag att jag kommit till en vishetslärare, en som hade något att förmedla och förtälja. Vi kom in på ”Paris -68” och alla vackra slagord, banderoller och paroller som då svävade som fjärilar eller fantasins gatstenar över ett samhällssystem på väg att bytas ut. Och jag frågade mästaren vilket slagord han tyckte var det bästa. Det var inte det vackra om att det finns en strand under asfalten utan: TALA MED DINA GRANNAR! I samtalet mellan människa och människa, där har all samhällsförändring sin grund, menade Malinowski. När jag frågar Ivan Malinowski om vad som är värt att kämpa för, vill jag gärna ha ett hoppfullt svar, men han säger:

Det som framkallar de viktiga förändringarna är inte teorierna utan otillfredsställelsen, känslan av att något som påstås vara riktigt i verkligheten är fullständigt fel. Det var inte de marxistiska teorierna som ledde till upproret i Ryssland, det var matrosernas upptäckt att det var maskar i köttet. Och så fanns verktyget där, marxismen.

En annan dansk diktare, Carl Scharnberg, har skrivit en dikt som kunde vara klippt ur Jan Björklunds högstadium:

Läraren berättar

om arbetsgivarna.

En elev frågar:

Vad ger de?

 

Läraren berättar

att klasskampen är över.

En elev frågar:

Vem vann?

 

Läraren skriker:

Vill ni lära er något om demokrati

så sitt still

och håll tyst!

Bengt Berg

är svensk poet och politiker


Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.