Sisu är de ensammas förbannelse

av Ny Tid

Ninni Perko är dansaren, koreografen och regissören som tar sig an samhälleliga teman och visar hur de ter sig ur den enskildes perspektiv. Hon drivs av en vilja att påverka de missförhållanden hon ser och hennes utgångspunkt är ideologisk: saker och ting går att förändra till det bättre.

Jag träffar Ninni Perko dagen efter premiären för hennes senaste verk Vieraskirja (Gästboken). Dansteaterföreställningen visades i en sal i det numera farligt illamående före detta psykiatriska sjukhuset i Lappviken. Föreställningens tema är ensamhet och platsen gav premiären en extra symbolisk dimension: en ensam och övergiven byggnad som behöver hjälp.

Ninni Perko berättar att incitamentet till att ta sig an det tunga temat ensamhet, ett så stort problem i vårt tysta land, fick hon av slutscenen i sin senaste föreställning där en anhörigvårdare plötsligt har all tid att göra vad han vill när personen han tagit hand om dör.

– Då såg jag hans situation, hur ensam han blev.

Hon beskriver det som vyn över havet på vintern: isen och himlen är samma vita tomhet, det enda som finns är en ödslig ändlös yta.

När Perko började tränga in i temat ensamhet upptäckte hon egna skuldkänslor över att inte ha funnits där för personer som hade behövt hennes vänskap och tid. Hon tänker fortfarande på en äldre dam i hennes studiestad som alltid vinkade från sitt fönster när Perko gick förbi.

– Jag tänkte alltid att imorgon går jag upp och säger hej. Men jag gick aldrig. Det vi alla borde göra är att se människorna omkring oss. Vi har ett kollektivt ansvar att ingripa om någon är ensam. Vi kan alla lyfta blicken, hälsa, le mot dem vi möter.

Bakom det som blev föreställningen Vieraskirja är ett samarbete mellan Perkos konstnärskollektiv Sivuun Ensemble, Röda korset i Nyland, Centralförbundet för de gamlas väl och Nationalteaterns turnéscen. Både Ninni Perko och turnéscenen, under ledning av Jussi Lehtonen, arbetar i cirklar. De börjar där ute, med människorna, och slutar också där. För Vieraskirjas del började arbetet tillsammans med en grupp kvinnor som upplevde ensamhet eller som arbetade inom vängruppsverksamheten för äldre.

– Vi träffades varje vecka i ett par månader och arbetade med olika konstformer. Alla fann sitt sätt att uttrycka vad ensamhet betyder, berättar Perko.

Av det materialet skapade hon entimmesföreställningen som nu är ute på turné i serviceboenden och fängelser runtom i landet.

– Det jag upplevde starkt under workshoparna var att varje människa är en skatt. Och den skatten tynar bort om ingen lyfter upp en spegel mot den.

Känsliga män

För kvinnorna i gruppen – ja, inga män ville delta – var processen betydelsefull: de fick ett sammanhang, en uppgift, någon behövde dem.

– Ensamhet åtföljs av djup skam. Det är förnedrande att medge att man är ensam, att ingen behöver en. Man beskyller sig själv för sin situation, säger Perko.

– Sisu är vår förbannelse! Tanken att vi ska vara starka och inte klaga utan härda ut vänder sig mot oss. 

I Vieraskirja möter vi tre personer med tre olika sorters ensamhet. En änka (Leena Gustavson) som strövar runt i sin mans mausoleum, hennes högpresterande dotter (Kati Kallio) som fyller ensamheten med jobb och den osynliga, känsliga unga mannen (Mikko Niemistö). Ensamheten gestaltas via rörelse och musik, och symbolerna är enkla men starka: änkan bär på ett stort, grått tyg, så stort att hon stundvis nästan drunknar i det. Sorgen och ensamheten är överallt och hon sitter fast i den.

Den unga mannen som försöker klä på sig muskler för att våga stå upp mot dem som förminskar honom är ändå föreställningens mest berörande gestalt, en vi ser porträtterad mer sällan. Han provar olika roller, poser – hur ska han vara för att passa in?

– Jag har länge viljat göra något om den känslige mannen. Det kan vara en dödsstöt för en man att vara känslig, säger Perko.

När vi träffas igen några dagar senare för att ta bilden till denna artikel har Perko just kommit tillbaka från Uleåborg, där gruppen besökte ett serviceboende. Hon är märkbart upplyft och tagen av besöket och berättar om de fina diskussioner som uppstod efter föreställningen och om de äldres skarpa iakttagelser.

Lite mindre ensamhet, lite mera gemenskap i detta land.

Sonja Mäkelä

1 kommentar

Vieraskirja | Sivuun Ensemble 25 november, 2014 - 09:23

[…] Perkon haastattelut Kansan Uutisten viikkolehdessä 18.10. ja Ny Tid -lehdessä 7.11. Jussi Lehtosen haastattelu ja pätkiä Vieraskirjan ohjauksesta Ylen Stradassa 10.10. Oulun […]

Reply

Lämna ett svar till Vieraskirja | Sivuun Ensemble

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.