Efter hennes första album sade experterna att hon inte kunde teckna. I dag är serietecknaren Liv Strömquist hyllad av kultureliten och hennes feministiska serier är stilbildande för en hel generation unga tecknare. Ändå känner hon sig lika maktlös som tidigare.
Vegetarianen Liv Strömquist sväljer en stor tugga kebab. Vi sitter på en thailändsk restaurang vid Möllevångstorget i Malmö, ett stenkast från hennes ateljé.
Men du äter väl inte kött?
– Nja, jag har lite gått ifrån det vegetariska och börjat äta kött ibland. Fast på min Wikipediasida står det väl fortfarande att jag är vegetarian. Men jag har inte skrivit det.
Vem har skrivit din Wikipediasida?
– Ingen aning.
Är inte det lite skrämmande?
– Jo … men det vore ännu mer skrämmande om jag själv tvingats skriva den.
Det är bråda dagar för Sveriges mest eftertraktade serietecknare. Uppståndelsen efter hennes senaste album Kunskapens frukt – en kartläggning av det kvinnliga könsorganets historia – har ännu inte lagt sig, och Strömquists vardag kantas av intervjuer och föreläsningar.
– Jag får säga nej till jättemycket grejer. Det är okej att ge intervjuer men föreläsandet börjar faktiskt bli ganska jobbigt. Helst vill jag bara teckna.
Ville bli författare
Att det var just tecknandet som skulle bli hennes liv var inget som Strömquist förutspådde under uppväxten på Österlen i sydvästra Skåne. I tonåren sysslade hon med film, teatergrupper och skrivande. Planen var att bli författare – tecknandet var bara ett intresse i mängden.
– Jag var väl fånigt gymnasieintellektuell, en sådan som poserar med sitt intellekt genom att sitta på gräset och läsa Kafka. Ett tag hade jag till och med en pipa, men den slutade jag snabbt med. Det är svårt att röka pipa.
Det var när Strömquist i början av 2000-talet flyttade till Malmö som serietecknandet tog fart på allvar. Efter att hennes rumskompis Ingrid gjort ett seriefanzine började hon göra detsamma, och sedan hade duon releasefester för vännerna i sin lägenhet. Det var här, liggande på golvet med en persisk matta som underlag, som Strömquist skapade serierna som något år senare skulle utgöra hennes bejublade debutalbum Hundra procent fett.
– Orsaken till att jag blev kvar i seriemediet var väl främst att jag märkte att det fanns efterfrågan på mina serier. Jag tänkte aldrig att de skulle spridas särskilt långt från mitt kvarter, men plötsligt hörde Dagens Nyheter av sig och frågade om jag ville teckna åt dem.
Vänsterpolitiskt språkrör
Vid den här tiden fanns det en stark självbiografisk trend bland serietecknarna i Sverige. Men Strömquist kände inte att hon inte ville öppna sig själv på det sättet. I stället lät hon sina serier bli ett språkrör för hennes vänsterpolitiska aktivism.
– Det kändes så akut och viktigt att berätta om olika saker som jag tyckte att var fel i samhället, som konstruktionen av sexualiteten och könsrollerna. Jag inspirerades mycket av den amerikanska Riot grrrl-rörelsen och den typen av gör-det-själv feminism.
När Strömquist slog igenom hade politiska serier fortfarande låg status bland Sveriges serietecknare. Det ansågs vara ofin plakataktivism, och dessutom var det många i branschen som tyckte att hennes serier var fult tecknade. Därför tror hon inte att hon kommit någon vart om hon valt att utbilda sig.
– På serieskolor tenderar det bli så att man lätt knuffas i en viss riktning, typ ”dessa har lyckats och därför ska du göra på samma sätt”. Det var skönt att röra sig i ett medium där jag inte kände till några regler, säger hon och tar en bit kyckling.
Tio år, sju album, flera hyllade radio- och podcastprogram och en kritikerrosad Dramaten-pjäs senare har Strömquist gett sina kritiker svar på tal. I dag är hon den självklara trendsättaren för en ny generation av feministiska serietecknare som tar allt större plats i det svenska kulturlivet.
– Det är klart att det är smickrande när någon blir inspirerad av det man gjort, och det är kul att det i dag finns stort intresse för feministiska serier och feminism överlag.
Vad är feminism för dig?
– För mig är feminism något mer än jämlikhet mellan kvinnor och män. Feminism är en vilja att förändra världen i en riktning där vi går mot mindre makthierarkier. Därför känner jag inte solidaritet med liberala feminister som lämnar bort klassperspektivet. Feminism är så mycket mera än att få in kvinnor i bolagsstyrelser, det handlar om antirasism, ekologisk hållbarhet, ekonomiskt jämlikhet, antimilitarism.
Ingen satiriker
Det var i en källare i Stockholm som det feministiska medvetandet väcktes hos då 17-åriga Strömquist. Hon var i staden för att besöka sin syster och beslöt att gå och lyssna på ett föredrag med sociologen Carin Holmberg.
– Det var hon som fick mig att förstå hur feministisk teori kunde anpassas på samhället. Efter det gick jag och lånade alla böcker om feminism som jag hittade hemma på biblioteket. Alla fyra.
Strömquist minns att feminist på den tiden närmast var ett skällsord. I dag har det blivit ett mainstreambegrepp som allt fler ser som en självklar del av sin identitet. Jag frågar henne om hon ser en risk med att kampen för att faktiskt förändra världen riskerar att bli underordnad en ”livstilism” som mest handlar om att dela rätt artiklar på Facebook eller bära feministiska symboler.
– Jag ser inga bekymmer med att man poserar med en åsikt för att man tycker att den är cool, så länge som även mindre ”sexiga” frågor kommer till tals. Det ska ju inte bara handla om att analysera Kim Kardashians senaste utvik.
Vintern 2015 debatteras den politiska satiren som aldrig tidigare. Under veckorna som följt attentatet på Charlie Hebdo har Liv på löpande band fått svara på samtal från journalister som vill att hon som satiriker ska kommentera tragedin.
– Alltså, jag förstår ju att de ringer. Samtidigt vet jag inte riktigt vad de förväntar sig att jag ska säga. Det är klart att jag som människa säger att det är fruktansvärt, men jag har ju aldrig läst Charlie Hebdo och kan väl egentligen bara uttala mig om satir i Sverige. Det vore väl bättre om de ringde någon svensk tecknare som själv sysslat med Muhammedkarikatyrer. Typ Lars Vilks.
Faktum är att tecknaren som Martin Wicklin på Sveriges Radio nyligen utnämnde till ”Sveriges satirdrottning” inte ens definierar sig själv som satiriker.
– Mitt senaste album är ju mera en feministisk sociologiundersökning. Visst finns det satiriska drag i flera av mina serier men det är ingenting jag aktivt gått in för. Jag har ritat det jag tycker är kul och viktigt.
Trött på poddar
Under vårt samtal återkommer Strömquist flera gånger till begreppet ”åsiktssamhället” när hon beskriver vår samtid.
– I dag ska alla ha en blogg och en podd och sedan ska man tycka till en jävla massa om alla andras bloggar och poddar. Vissa har ju det i sig att yttra sig och säga något vettigt, men majoriteten har det ju inte. Jag börjar bli ganska trött på det, säger Strömquist som själv har två podcastprogram.
Däremot ser hon åsiktsmaskinernas tid som en övergående fas. Hon gör en jämförelse med 1970-talets extravaganta trend som sedan mynnade ut i ett 1980-tal där alla var trötta på folk som uttryckte sig.
– Kanske vi får snart se en mera individualistisk, psykologisk trend. Innan vi tröttnar på det också.
Offentlighet är för nollor
Efter att medierna klassat in Strömquist i kultureliten händer det att hon får frågan hur det känns att ha inflytande i samhället. Hon tycker det är en absurd fråga.
– Kulturradikala människor målas upp som en elit med mycket makt, men i själva verket så bryr sig ingen jävel om vad de säger oberoende av hur mycket de hörs.
– Fast det gått bra för min satir så har det ju till exempel inte hänt så mycket angående vinsten i välfärden, och jag vet inte hur jävla många serier jag gjort om det.
För första gången under intervjun går Strömquist på högvarv.
– Det som karaktäriserar personerna med riktigt mycket makt är ju att ingen vet vilka de är. Det är så de vill ha det, Sverker Martin-Löf och alla de som sitter där på Caymanöarna och fifflar bakom ryggen på oss. Har man riktigt mycket makt behöver man ju inte manifestera det i tidningar, att uttrycka sina åsikter offentligt är ju bara för nollor.
Suckande konstaterar Strömquist att samtidigt som feminismen går framåt så fortsätter samhället att gå till höger. De rika blir rikare och de fattiga fattigare. Då läser jag upp ett av hennes citat från Hundra procent fett: ”Man ska aldrig lyssna på människor som säger att man måste acceptera verkligheten som den är. Det finns alltid en annan väg att gå.”
Hon skrattar.
– Ja, det där tror jag än i dag. Det var ju högern som myntade tanken om den enda vägen på 1980-talet: en påhittad evolutionär utveckling. Nej, jag vill gå en annan väg.
På kvällen går jag in på Strömquists Wikipediasida. Mycket riktigt står där ”Liv Strömquist är vegetarian sedan barndomen”.
Jag lägger till meningen ”Fast ibland äter hon kött ändå”.
En del av verkligheten måste man trots allt acceptera som den är.
Axel Vikström
