Sipiläs snömos

av Janne Wass

Janne Wass

Vill man hitta något positivt i Centerstatsminister Juha Sipiläs ”tal till folket” i går kväll, skulle det i så fall vara hans inledande ord om flyktingkrisen och vikten av en mänsklig inställning till dem som flytt krig och elände. Sipilä har, trots sina övriga brister, ändå varit den ledande regeringspolitiker som kanske starkast tagit ställning för att Finland ska öppna sina dörrar för de nödställda.

Men resten av talet var sedan samma snömos som statsministern vevat sedan våren: Finlands pengar är slut, vår arbetskraft kostar för mycket, vår offentliga sektor är för stor och vår export drar inte. Vi måste alltså skapa fler jobb och höja vår internationella konkurrenskraft. Detta ska enligt Sipilä göras genom att nedskärningar i arbetsgivarnas utgifter.

Som Svenska Yles Anne Suominen konstaterade i sin kommentar efter talet: ”I Sipiläs tal saknades arbetsgivarsidan emellertid så gott som helt. Han efterlyste visserligen mera fosterländskhet med investeringar och arbetsplatser här hemma men sådana vädjanden brukar inte väga mycket då pengarna styr.”

För att nu en gång för alla reda ut vad regeringens åtgärdsprogram innebär: det är en resursöverföring från löntagarna till arbetsgivarna.

Filosofin bakom detta är samma filosofi som regeringen tutat ut sedan valet: Finlands arbetskraftskostnader ska sänkas, vilket enligt regeringen kommer att skapa nya jobb, framför allt inom exportsektorn. Samtidigt, menar Sipilä & Co, kommer den offentliga sektorns löneutgifter att minska, och således kan man minska på den finländska statsskulden.

Det beklämmande är att vi hört den här retoriken så många gånger förut. Matti Vanhanens regering avskaffade arbetsgivarnas FPA-avgift, med motiveringen att det skulle skapa tiotusentals nya jobb. Det gjorde det inte. Jyrki Katainens regering sänkte företagsskatten, med motiveringen att det skulle skapa tiotusentals nya jobb. Det gjorde det inte. Vart gick pengarna? Jo, till aktieägarnas dividender.

Europas ekonomi står stilla, vår största handelspartner är belagd med handelssanktioner, och vi har haft flera på varandra följande regeringar som med sin politik skurit ner i de finländska konsumenternas köpkraft. Om det inte finns efterfrågan på produkter och tjänster, varför skulle då något som helst bolag med ens en gnutta affärssinne plötsligt göra massvis av nyanställningar? Naturligtvis gör de inte det. Också investeringar görs i hopp om att de ökar ett företags lönsamhet eller produktion. I en recession finns små förhoppningar för dylikt, varför den privata sektorns iver för investeringar också är liten. Den privata sektorn kan inte förväntas lyfta ett land ur en recession, utan för det krävs offentliga investeringar.

Vidare har vi frågan om konkurrenskraft och export. Ramsan är så bekant att vi köper den som sanning: vår arbetskraft kostar för mycket och vår export växer inte. Men tänk om inget av dessa påståenden stämmer?

Vår arbetskraft inom industrisektorn kostar visserligen mycket om man jämför med länder som Bulgarien och Rumänien. En arbetstimme inom industrin kostade 2014 i Finland 35,9 euro, i Bulgarien 3,7. Men i jämförelse med de länder vi gillar att jämföra oss med, såg det ut så här: Tyskland 37,1 och Sverige 41,8. Sveriges kostnader var 2014 högre i alla sektorer. Under 2015 har Tysklands arbetskraftskostnader dessutom stigit snabbare än Finlands. Finlands ”konkurrenskraft” kan mätas på en rad olika sätt, och för tillfället finns det både siffror som visar att Finland faller i statistiken och siffror som visar att Finland stiger i statistiken. Ser man på arbetskraftens kostnader, ligger Finland ganska tryggt i mitten av tabellen då det gäller Väst- och Nordeuropa.

Exporten då? Jo, Finlands export är i dag cirka 13 procentenheter lägre än vad den varit som bäst – mätt i euro. Men beror det på vår konkurrenskraft eller något annat? Ekonomijournalisten Olli HarmaTalouselämä påpekade 4.9 att exporten i själva verket växer inom 75 procent av alla exportsektorer. Det som drar ner siffrorna är egentligen en enda sektor: oljebaserade produkter. Och vad beror det på? Jo, oljans låga pris, sanktionerna mot Ryssland – och Nestes två månader långa produktionsstopp i Borgå i våras. Dessa är inte faktorer man kan påverka genom att dra in söndagsersättningar. Inom skogsindustrin och metallindustrin växer exporten så det knakar (12 respektive 5 procent i fjol).

Exporten är alltså långsamt på väg uppåt, den finländska arbetskraften är inte för dyr, och på det stora hela verkar det alltså som om ekonomin skulle vara på väg åt det bättre hållet. I en sådan situation borde regeringen nu satsa på att också få igång den inhemska ekonomin med offentliga investeringar och trygga konsumenternas köpkraft. I stället gör regeringen Sipilä tvärtom: förvärrar arbetslösheten genom att skära ner i den offentliga sektorns arbetsplatser och försämrar köpkraften genom minskningar i sociala stöd och bidrag samt lönesänkningar. Den största bromsklossen i den finländska ekonomin är just nu regeringen själv.

Sedan har vi förstås frågan om formatet: att Sipilä av Yle gavs en direktsändning för ett tal på bästa prime time. Detta hade varit motiverat om Sipilä verkligen hade haft något av vikt att säga, men då han endast upprepade samma snömos som han sagt under de senaste fem månaderna, är det obegripligt varför Yle på detta sätt gav en politiker ensamrätt till monolog, låt vara att hans uttalande efteråt debatterades, men då hade ganska många stängt av tv:n. Förhoppningsvis lär sig Yle av detta, och låter inte Sipilä få fler tillfällen att kritiklöst framföra sin verklighetsfrämmande propaganda.

Janne Wass
Foto: Santeri Viinamäki

1 kommentar

Christer 17 september, 2015 - 18:15

Tack Janne Wass. Hur i världen kan en statsminister i Finland preseatera sådan mossa, som dom flesta borde känna till? Men läsandet går bakåt?

Reply

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.