Livet på asylmottagningen

av Henry Clay Eriksson

Mycket har skrivits, sagt och spekulerats om förhållandena på asylmottagningscentralerma i Finland, men det är mer sällan man får ta del av förstahandsupplevelser från desamma. Språkläraren Henry Clay Eriksson delar med sig av tio observationer från två förläggningar i Västra Nyland.

1. Ordning och reda. Röda Korset är en effektiv administratör. Full koll på vem som finns i byggnaden: alla checkar in och checkar ut, nyckelkort kvitteras. FRK:s egen heltidsanställda personal sköter ruljansen, kompletterad av frivilliga i röda västar. De jobbar i skift enligt ett precist schema. Receptionen sköts av säkerhetspersonal från privata vaktfirmor. Dessa patrullerar även i terrängen kring husen. Lakanklädda sabotörer med Molotovcocktails skulle genast gripas på dessa förläggningar.

2. Inget fel på husrum och mat. De inhyrda förläggningarna är stora och rymliga. För att rymma fler boende har FRK:s ”ingenjörstrupper” satt in mellanväggar, skåp, madrasser och sängar, inom de gränser som brandverket tillåtit. I de funktionella köken tillreds mat tre gånger dagligen, ofta med invånarnas aktiva hjälp och kryddiga touch. Veterligen har ingen klagat på maten, den verkar god och fräsch.

3. Det är svårt att stiga upp. Att det är mörkt ute på morgonen, och dessutom minusgrader, verkar inte befrämja entusiasmen att kliva upp ur bädden. Att vänta på sitt asylbesked i sex månader eller mer sätter inte heller sprutt på den interna väckarklockan. Har man dessutom tittat på Al-Jazira och skajpat med släkten under natten, blir lunchen lätt dagens första mål, och middagen blir lunch. Förmiddagens språklektioner kan bli klent besökta, medan det är bättre deltagande på kvällslektionerna.

4. Många nationaliteter, få syrier. När bussarna väl anlänt från Torneå och asylanterna prickats av, visade det sig att merparten kom från Irak (inklusive Kurdistan). Mindre grupper härstammade från Afghanistan, Albanien, Etiopien, Gambia, Somalia, Syrien, Uganda och Vitryssland. I ljuset av detta verkar ”Syrienkrisen” inte vara den centrala orsaken för dagens massinvandring.

5. Somliga pluggar språk, andra inte. I början var det rusning till finskakurserna. Med tiden har deltagandet minskat. Å ena sidan för att finskan visade sig vara ett svårt och helt annorlunda språk, ”som japanska eller kinesiska”, som några tyckte. Å andra sidan för att finskan inte är till någon större nytta för den som inte får stanna i Finland. Vänta och se, resonerar säkert en del. Men en av de aktivare eleverna uttryckte det så här: ”Jag tänker bosätta mig i Finland, och då vill jag kunna det språk som mina barn kommer att tala.” Väl uttryckt!

Språkmässigt är förläggningen ett Babels torn av arabiska (den största gruppen), albanska, farsi, dari, sorani och amhari.  Mellan 10 och 30 procent av invånarna klarar sig hyfsat på engelska. Några av dessa ställer gärna upp som tolkar för sina landsmän då gemensamma ärenden skall förklaras åt alla.

Några av kursisterna har börjat inse att det svenska språket liknar den engelska de redan kan. Det har börjat komma frågor om man kan välja att bosätta sig på ett svenskspråkigt område som till exempel Närpes. Det finns en beredskap bland lärarna att skapa svenska kurser när tiden är mogen för det.

6. Många är väl utbildade. Det finns ingenjörer, statistiker, programmerare, läkare, sjukskötare och idrottsinstruktörer. De vill alla skapa en ny karriär i Finland. ”Jag vill kunna finska för att kommunicera på jobbet”, säger en sjukvårdare. Det gäller nu för vårt griniga land att ta väl vara på denna mångfacetterade kunskapsreserv. Snabba på med besluten om uppehållstillstånd. Bygg upp kapaciteten för språkkurser och yrkesorientering. Heja, Arbis och FIKA!

7. Det kryllar av smarttelefoner. Det blänker och klickar i aulan då femtiotalet eleganta telefoner är i gång. Med dem skriver man arabiska tecken och översätter både text och tal. Smartluren är dagens centrala instrument för att hålla kontakt med omvärlden. Med släkt, vänner och bekanta, med dem som redan anlänt, och med dem som står i startgroparna för den långa resan genom Europa. Ett prepaid-kort för en månad har de flesta råd med. Wi-fi-systemen i byggnaderna är däremot tröga, kanske avsiktligt för att hålla infiltratörer borta?

8. Många har familj som väntar i hemlandet. Vid språkövningar modell ”Minä olen…” kommer det förvånansvärt ofta fram svaret ”…isä”. Även rätt unga killar tycks ha lämnat hustru och barn efter sig, för att finna en bättre framtid i ett fjärran land. Precis som vi skandinaver gjorde kring förra sekelskiftet för att söka vår lycka i ”Amerikat”. Att våra gnetiga myndigheter håller på att skärpa kraven på återförening är männen på förläggningen lyckligt omedvetna om – än så länge.

9. Traumatiska upplevelser vill man inte tala om. Med risk för att göra läsaren besviken måste jag erkänna att jag inte fått höra en enda redogörelse av upprivande upplevelser, som förföljelse på hemmaplan eller livshotande episoder i gummibåt. Inte ens runt köksbordet vid avslappnade besök i mitt hem. Vad det beror på kan jag bara spekulera om. Kanske att jag mest haft att göra med den 10 procent som talar engelska och har haft läget under kontroll. Eller att man inte vill skrämma vettet ur den här vänliga gamla lärargubben…

10. Integration är en lång process. För både invandrarna och de frivilliga. Det har tagit minst 6 månader att få ett beslut om asyl. Med dagens rusning kan det dröja ännu längre. Blir det avslag, får man ta sig hemåt. Blir det ett ja, hamnar man ner i kommunens ”inbox”, för att börja köa till bostad, kursbiljett av NMT-centralen och kursplats på Työvis eller Arbis. Kanske sedan mentoring på FIKA, praktikplats och så småningom det första riktiga jobbet – som städare, vårdbiträde, kanske busschaufför. Vägen till ett kvalificerat jobb är lång och törnbeströdd, även om man tagit en kompletterande examen i Finland. Måste det vara så svårt? Är detta nationalekonomiskt vettigt? Det frågtes blott, det gavs ej svar.

text och foto: Henry Clay Eriksson

I enlighet med min tystnadsplikt som FRKs frivillig har jag bemödat mig om att inte nämna några specifika namn eller platser. Mina 10 observationer är inte nödvändigtvis representativa för landets närmare hundratalet asylmottagningar. Detta är alltså mina personliga synpunkter, sedda med en pensionerad högskolelärares traditionsbundna glasögon.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.