Feel the Bern!

av Hanna Sistek

Är USA redo för en socialist i Vita huset? Det är det många som frågar sig då den demokratiska president-kandidaten Bernie Sanders ångar på och håller jämna steg med Hillary Clinton. Många ser fröet till 74-åringens otippade popularitet i finanskrisen och Occupy-rörelsen. Ny Tid har följt med Sanders kampanj i USA. 

Lafayette, Indiana, hösten 2011

De har fått nog. ”Vi är de 99 procenten”. ”Jobb, rättvisa och utbildning”. Plakaten sticker upp ur folkhavet i den lilla betongparken i södra Manhattans finanskvarter, med sitt lapptäcke av presenningar, tält och liggunderlag. I ett hörn tillreds veganlunch på portabelt gaskök och en bit därifrån erbjuds litteratur för den som vill förkovra sig. I genusvetenskap, i ekonomi. ”Donera till folkets bibliotek” uppmanar skylten vid den eklektiska boksamlingen i genomskinliga plastboxar. På ett plakat står dagens schema, med tider för demonstrationståg genom finanskvarteren och dagens föreläsningsämnen. Ljudnivån vid parktrappan är stundtals hög. Här samsas ett brokigt gäng med slagverk och plakat för att dra uppmärksamhet till de brännande frågorna som uppstod i finanskrisens efterspel. Hur kunde staten rädda bankerna när så många saknar tillgång till sjukvård, utbildning och en lön att leva på? Hur kan vi kalla oss en demokrati när kandidaterna är köpta? Hur kommer det sig att vi har världens största fängelsebefolkning och varför gör vi inget åt klimatkrisen?

Kara Rochelle

Kara Rochelle

Kara Rochelle var 27 och brann av engagemang. Hon brukade komma till demonstrationerna direkt efter jobbet och var medlem i Occupys planeringskommitté. Lärdomarna från småstadsuppväxten i Connecticut, där hon tidigt engagerade sig i matinsamlingar och välgörenhetskonserter, kom väl till pass. Hon var uppfostrad på arbetarklassvärderingar och John Lennon. I Occupy blev hon assistent till bloggaren Jesse LaGreca, som tidigt fick rollen som språkrör för rörelsen. Hon drillade honom i alla tänkbara frågor inför mediaintervjuer, och de var många. Protesterna i Zucotti Park spreds som en löpeld till hundratals städer. När polisen till slut demolerade tälten, hade redan ekot klingat långt bortom Manhattan.

– Vi förändrade debatten. Vi uppmärksammade att Wall street höll på att ta över vår regering, säger Rochelle.

Arvet efter Occupy blev ett nytt språkbruk. De 99 procenten hade kommit för att stanna, även efter att demonstranterna gått hem.

Eisenhower Park, 1 november 2015

På en gräsplan utanför småstaden Milford vid Connecticuts kust har snabbmatsförsäljarna radat upp sina mobila gatukök mot fonden av gulröda träd. Höstsöndagen värmer och besökarna till stans matfestival mumsar på hamburgare och chocolate chip cookies.

Kara Rochelle har flyttat hem, fått jobb på Yale och börjat beta av på studielånet.

Sedan maj har småstadslunken dock skruvats upp. Då utlyste Bernie Sanders sin kandidatur till presidentposten och Rochelle började åter jobba dubbelt. Just idag står hon i ett Bernie-tält och delar ut informationsbroschyrer. En strid ström av besökare har anmält sitt intresse för nyhetsbrevet, både traditionella vänstersympatisörer och republikanska libertarianer som funderar på att byta läger.

Rochelle berättar hur Occupy-aktivisterna spreds vind för våg efter att protesterna dog ut.

– Vi var många som lämnade New York, säger hon.

Folk engagerade sig på annat håll. I Black Lives Matter, i miljörörelsen. Det var svårt att organisera en ledarlös grupp, ingen ville trampa på någon annans tår.

– Men nu har vi Sanders! Det är fantastiskt, det känns som att kalla samman det gamla gänget igen!

Rochelle är bara en av många gamla occupiers som nu volontärarbetar för Bernie. Och hon är övertygad om rörelsens betydelse för sossen från Vermont. Enligt en studie från Rensselaers Polytekniska Institut ligger brytpunkten för när en idé börjar spridas bland en befolkning på tio procent. När var tionde person är övertygad om någonting så  växer idén exponentiellt och antas av  majoriteten. Utan Occupy hade Sanders haft en bra mycket brantare uppförsbacke än nu, menar Rochelle, och drar ett mexikanskt ordstäv.

– De försökte begrava oss men visste inte att vi var frön.

Boston, Massachusetts, 3 oktober 2015.

Kön från Boston Convention and Exhibition Center ringlar sig flera hundra meter längs Summer Street i riktning mot tågstationen. Upprymdheten lättar upp den molntunga eftermiddagen. När dörrarna äntligen öppnas drar ett glädjerop genom de unga massorna. Feel the Bern!

Kön till Bernie Sanders valtillställning i Boston.

Kön till Bernie Sanders valtillställning i Boston.

26 000 anhängare med plakat väller in ända tills det är stopp och de sista 6 000 personerna snällt får lov att vända. Fackrepresentanter och miljöorganisationer värmer upp publiken tills Bernie Sanders äntrar podiet ett par minuter efter det utsatta 18-slaget. Han är lätt hopsjunken och hes från sitt tidigare tal för 6 000 personer i Springfield ett par timmar bort. Energin är dock intakt. Publiken jublar.

– Idag står vårt land inför större problem än kanske någonsin i modern tid, utan att vi pratar om dem, inleder Bernie.

– Är vi nöjda med inkomst- och välfärdsklyftan? frågar han retoriskt.

– Nej! dånar publiken.

– Vi har större skillnader i inkomster och förmögenhet än något annat stort land i världen, förklarar han, och fortsätter:

– Det är värre idag än någonsin sedan 1928. Det betyder att de rikaste i detta land blir allt rikare medan de fattiga blir allt fattigare. Den rikaste 0,1 procenten äger lika mycket som den fattigaste 90 procenten. Vad tycker ni om det?

Bernie går på, likt en predikant, likt en politiker, likt en domare som väl vet hur domen i denna rättegång kommer att falla.

Inspirerad av Marx och King

Den vithårige Bernie Sanders växte upp i en hyresreglerad 3,5-rummare i den fattiga Brooklynstadsdelen Flatbush i New York. Pappan var polsk jude som invandrat som 17-åring. Han försörjde familjen genom att sälja målarfärg. Mamman dog när Sanders var 18 och stora delar av släkten omkom i koncentrationsläger. Storebroder Larry (i dag progressiv politiker i Storbritannien) introducerade tidigt Bernie till Karl Marx och Sigmund Freud. Bröderna gick i statliga skolor och i gymnasiet försökte Bernie bli vald till klassrepresentant i skolrådet genom att kampanjera för stipendier till koreanska immigranter. Han förlorade, men hade hittat en politisk riktning.

Under universitetstiden i Chicago engagerade sig Sanders i kampen mot rassegregation och tog inte pol. mag-studierna på alltför stort allvar. När det avslöjades att svarta studerande diskriminerades av universitetets studentboenden organiserade han en sittdemonstration utanför rektorns kontor. Det var 60-tal och revolt i luften. Sanders hörde Martin Luther King drömma i Washington DC. Han arresterades vid en protest utanför en segregerad skola. Han skrev ett manifest för sexuell frihet till studenttidningen, där han i långa ordalag argumenterade emot könssegregerade korridorboenden. Den efterföljande debatten blev så het att den fick riksvingar.

Sanders gick med i studentorganisationen för unga socialister. Han hängde med pacifister. Efter examen och jobb på israelisk kibbutz gjorde han som så många andra idealister: han flyttade till Vermont.

Den lilla delstaten, vars namn minner om dess grönskande berg, ligger i USA:s nordöstra hörn och har varit ett epicentrum för alternativa livsstilar sedan 1800-talet. Ryktet cementerades ytterligare med paret Scott och Helen Nearings bok Living the Good Life: How to Live Simply and Sanely in a Troubled World, utgiven 1954. Paret Nearing levde på en gård i Winhall, Vermont under 1930- och 1940-talen, som i stort sett var självförsörjande. Deras hem blev en inspirationskälla för likasinnade pionjärer som vallfärdade dit för att lära sig livsstilen. När Bernie Sanders flower power-generation sökte sig bort från mainstreamsamhället var Vermont därför en naturlig tillflyktsort.

Pragmatisk idealist

Första gången Sanders och hans dåvarande fru bilade upp till delstaten spontanköpte de en marklott stor som 3,5 fotbollsplaner. Tomtens enda byggnad var ett träskjul, som Sanders sedermera snickrade om till stuga. Till en början pendlade han från New York, där han jobbade på ett psykiatriskt sjukhus och studerade vid New School of Social Research. Han skiljde sig tidigt och fick 1969 en son med flickvännen Susan Campbell Mott. Pojken fick följa med på Sanders första besök till det lokala Liberty Union-partiet 1971. Det hade grundats året innan, med målet att bryta upp tvåpartisystemet och få slut på Vietnamkriget. När dagordningen på mötet nådde fram till valet av senatorskandidat, anmälde sig Sanders på ren impuls. Det blev början på hans politiska karriär. De kommande fem åren skulle han dock förlora vartenda val han deltog i med enorm marginal. Han steg i graderna till partiordförande, men såväl han som partiet drabbades av existentiell kris när den sista amerikanska soldaten lämnade Saigon 1975. Sanders var rädd att partiet aldrig skulle komma någonvart och utträdde ur det 1977.

Det var tuffa år rent ekonomiskt. Sanders hankade sig fram som snickare, frilansjournalist och med att göra billiga utbildningsfilmer, samtidigt som han hade ett barn att försörja. När pengarna inte räckte till hyran blev han vräkt och fick flytta in hos en kompis. Den politiska glöden falnade ändå inte, och 1981 föreslog vännen att han skulle ställa upp i valet till borgmästare i Burlington, som trots sina ynka 40 000 invånare är delstatens största stad. Sanders kandiderade som obunden kandidat och vann med tio röster. Att välja en socialist under Ronald Reagans era var att gå emot strömmen, till och med i Vermont. Sanders blev trots det en populär borgmästare. Under hans styre utvecklades Burlington ekonomiskt utan att för den skull gentrifieras. Sanders bevarade bostäder för låginkomsttagare och motsatte sig en plan på att bygga höghus längs Lake Champlains strand. Idag stoltserar området istället med en park, cykelbanor, ett vetenskapscentrum och ett båthus för allmänheten. Trots att kritiker klagade på hans auktoritära ledarstil, omvaldes Sanders tre gånger. Han träffade sin nuvarande fru Jane O’Meara Driscoll, en frånskild trebarnsmamma som jobbade med att organisera lokala välgörenhetsevenemang. 1988 bar smekmånaden av till Sovjetunionen, vilket till och med Sanders i tidningen The New Yorker erkände att var ”udda”.

Även efter att ha stigit i graderna förblev Sanders trogen sina ideal, vilka sedermera förde honom till representanthuset (1990) och senaten (2006). Han rasade mot kapitalet och pratade öppet om korruptionen i Washington. Men vid behov lät han pragmatism gå före ideologi. Trots sin pacifistbakgrund gjorde han Burlingtons internationella flygplats till ny bas för Lockheed Martins struliga F-35 stridsflygplan. Han är medvetet vag rörande vapenkontroll för att blidka sin väljarbas (som trots hippiestämpeln är ovanligt skjutglad). Och beslutet att kandidera som demokrat trots decennier av partiobundenhet är i högsta grad praktiskt.

Trots Bernie Sanders socialiststämpel börjar hans tankar ligga allt mer i tiden, som motståndet mot frihandelsavtalet TIPP, eller kravet på en 15 dollars minimilön. Till och med republikanerna börjar känna sig nödgade att tala om ojämlikheten i landet.

Sanders andra programpunkter är mer radikala, som att bryta upp de stora bankerna, införa allmän sjukvårdsförsäkring och gratis universitet. För att leva som han lär har Bernie vägrat ta emot kampanjbidrag från näringslivet och har istället mestadels förlitat sig på småsummor från privatpersoner, vilket visat sig otippat potent.

Bernie Sanders kampanjarbetare.

Bernie Sanders kampanjarbetare.

West Lafayette, Indiana, 22 oktober 2015

Det är tisdag kväll och ljudnivån i den irländska baren stiger. I mitten av puben har ett pratglatt gäng bänkat sig på barstolar vid ett långbord. Det är ölkväll för Sanders i studentstaden Lafayette. Hans lilla avlönade stab fokuserar på de tidiga primärvalsstaterna som New Hampshire och Ohio, men har skapat en infrastruktur för att tillkännage spontana tillställningar i resten av landet. Resten är upp till folk själva. Och responsen har varit entusiastisk.

– Jag brukar inte engagera mig politiskt, säger doktoranden Ashley Watson, som tagit initiativet till kvällens sammankomst.

Hon har alltid känt sig för liberal för de demokratiska kandidaterna, men tycker att Sanders rörelse är så allmängiltig att den passar majoriteten.

– Snittdonationen ligger på 33 dollar. Vi som stöder honom är vanliga medelklasspersoner som är trötta på regeringen. Det är första gången min röst har betytt något, även om det bara är på en liten skala, säger hon.

Watson gillar att någon äntligen talar om ojämlikheten. Någon som är autentisk och okorrumperad.

– Jag vill ha en kandidat som inte bryr sig om vad någon viskar i deras öra, säger hon, med hänvisning till Hillary Clinton, som just ändrat åsikt om Keystone Pipeline-projektet.

Clinton leder opinionssiffrorna och de flesta som är här ikväll skulle rösta på henne i presidentvalet om alternativet vore en republikan. Dock utan någon entusiasm.

Tjugofyraårige laboratorieassistenten Stephen Mugel som föddes under George Bush den äldres presidentperiod har fått nog av dynastierna.

– Jag pallar inte att landet styrs av ett par familjer, säger han.

Lärarvikarien Suzan Wilson uppskattar Sanders ärlighet och är främst bekymrad över de växande konglomeraten.

– Jag tror det är väldigt viktigt att reglera stora industrier, förklarar hon.

Svag bland svarta

En av Bernie Sanders utmaningar är att bredda väljarstödet bortom kärntruppen av unga studenter. Vermonts befolkning är till 94 procent vit och Clintons stöd bland afroamerikaner är mycket starkare än Sanders. Lafayette-aktivisten Sheila Rosenthal, med honungsbruna ögon i ett ansikte som sett mycket, drar sitt strå till stacken för att bredda väljarbasen. Varje månad organiserar hon ett informationsmöte på biblioteket. Hon samlar också underskrifter för Sanders nominering (det krävs 500 för varje av delstatens nio distrikt). Vi träffas på Starbucks i en korsning med stora stadsjeepar utanför. Det här är Amerikas bibelbälte. Sextiofyraåriga Rosenthal, till vardags sjuksköterska, är luttrad i de lokala aktivistkretsarna. Hon var med redan på John Kerrys tid och firade när Barack Obama vann primärvalsomröstningen 2008 – det var första gången en demokrat vunnit nomineringen sedan 1964 i den klassiskt röda delstaten Indiana, ett par timmar söder om Chicago. Rosenthal menar att det är för tidigt att jämföra Obamas och Sanders gräsrotsstöd, men var imponerad över Obamas strategi att satsa i samtliga delstater istället för på förhand överge de starka republikanska fästena.

– Han öppnade kontor över hela Indiana och skickade avlönade organisatörer till många städer, minns Rosenthal.

Problemet var att Obama tog emot kampanjdonationer från näringslivet, menar hon.

– Han redovisade visserligen pengarna, men det är omöjligt att veta vem som skriver checkarna. Och det hade definitivt en inverkan på honom, säger hon.

Den gången vann Obama trots att många demokratiska politiker av partiet ombads att stödja Hillary Clinton. Bernie Sanders kommer att trampa i samma uppförsbacke, förklarar Rosenthal. Hittills har han dock fått in mer i donationer än Obama vid samma tidpunkt i valrörelsen. Och Sanders talar om flera av hennes hjärtefrågor än vad Obama gjorde, som inkomstskillnader och kampanjfinansiering. Så hon hoppas på det bästa.

Old Lyme, Connecticut, 21 september 2015

charlotte scot foto mattias lundblad

Charlotte Scot

Någon som varit med länge nog för att inte avfärda en underdog som Sanders är Charlotte Scot. Den 68-åriga konstnären och Occupy-aktivisten var kommunikationschef för Jimmy Carters kampanj 1975 när ingen trodde att han hade en chans.

– Han var en jordnötsbonde från Georgia, ingen hade hört om honom, minns Scot. Vissa demokrater kampanjerade till och med mot nomineringen.

Carter var visserligen inte socialist, men väl från sydstaterna och uppfattades som alltför trångsynt för partiets smak. Men man ska aldrig säga aldrig.

– Vi vann, det var helt otroligt, säger Scot som ser många likheter mellan Carters och Sanders kampanj.

– Carter hade heller inga pengar, men på den tiden fanns varken internet, mobiler eller fax. Bernie har tillgång till sociala medier och kan nå folk utan att spendera en massa pengar, säger hon.

Så vad kan någon som Bernie Sanders de facto åstadkomma om han mot all förmodan skulle bli president? Kara Rochelle i Connecticut har sin syn klar.

– Mycket.

Hon menar att Obamas största misstag efter valsegern var att tacka folket för förtroendet och säga ”jag tar över nu”.

– Sanders förstår att vi behöver fortsatt engagemang för att få saker och ting gjorda. Visst, han kan använda sitt veto men han kan inte tvinga politikerna att sköta sig.

För det, menar hon, krävs en folksamling framför Kongresshuset.

Eller som Bernie skulle säga: en revolution.

Text: Hanna Sistek
Foto: Mattias Lundblad

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.