Under 2015 var teatern på tapeten i den finlandssvenska kulturdebatten på ett sätt som den sällan brukar vara. På vårvintern snackades det om Svenska Teaterns Nicken-scen och det fria fältets verksamhetsmöjligheter, och på senhösten konvergerade två olika, eldfängda diskussioner: den om Projekt Reko och nya finlandssvenska manus och den om den finlandssvenska teaterkritiken.
Ioffentligheten var det mest diskussionen om kritiken som syntes. Mest uppmärksamhet fick grälet om den finlandssvenska teaterkritikens kvalitet. Regissören och skådespelaren Chris af Enehielm antydde i en kolumn för Svenska Yle att de finlandssvenska kritikerna drivs av makthunger och illvilja, och i ett brev till Hufvudstadsbladets kulturchef Fredrik Sonck beklagade sig en grupp teaterarbetare över tidningens recensioner. Speciellt var det kritikern Isabella Rothberg som anklagades för att se alla pjäser genom genusglasögon, och således missa den tematik som de olika föreställningarna försökte lyfta fram, men kritiken mot kritiken slog nog ut över hela kritikerkåren.
En annan diskussion, som inte syntes lika mycket i medierna, men som rasade på desto hetsigare över barbord och på sociala medier, var den som gällde podden Taxen och Terrien, gjord av bakgrundskrafterna i den feministiska teatergruppen Blaue Frau. Podden framförde på ett raljerande sätt genuskritik mot en av Teater Viirus pjäser, vilket fick den gruppens anställda att se rött.
Angående Projekt Reko har fasaden utåt varit positiv, och lovorden har haglat över det Kulturfonden-stödda projektet för ny finlandssvensk dramatik. Bakom kulisserna har det ändå klagats, då vissa av manusförfattarna ansett sig ha blivit överkörda av regissörerna som tagit sig, i deras tycke, för stora friheter med texterna. En annan diskussion, som kanske i första hand förts på Ny Tids sidor, har varit om storsatsningen på finlandssvenska manuskript är det som teatern behöver, eller om energin och resurserna borde sättas på något annat. Detta är något som den svenska teaterpåverkaren Rickard Borgström tar upp i detta nummer på sid 48–50.
Och naturligtvis finns också i bakgrunden den eviga diskussionen om Svenska Teaterns musikaler, även om det verkar som om den enda som orkar lyfta upp den numera är teaterchefen Johan Storgård.
Alla dessa diskussioner, missnöjesyttringar och oenigheter vittnar om ett fält – om inte i kris, så åtminstone i ett brytningsskede. Men lika mycket vittnar de om en djup hängivenhet och angelägenhet. Intresset, viljan och passionen finns där, och egentligen är inte heller resurserna ett överhängande problem. Som Lasse Garoff skriver på sid 44–47 har teatern tillsammans med litteraturen en särställning inom den finlandssvenska kulturen, och det finns en ärlig strävan att upprätthålla ett vitalt finlandssvenskt teaterfält.
När man skalar bort personer och detaljer från diskussionen, konvergerar frågeställningarna i den till synes enkla undran: varför behöver vi teater i dag?
Detta gäller inte enbart Svenskfinland, där teatern de facto har en ovanligt stark ställning i internationell jämförelse, utan är relevant på ett bredare plan. Teatern som det stora folkliga nöjet är för länge sedan passé: film, TV, videospel och internet är i dag de huvudsakliga källorna vi öser ur för underhållning. Ungdomen går allt mindre på teater, och hur man bäst lockar dem är också en fråga som Garoff söker ett svar på i sin text. Det är många frågor som måste besvaras, och man avundas inte dagens teaterchefer som ska försöka sätta ihop program som både håller kvar sin trogna, men åldrande publik och säkrar återväxten. Är rätt strategi att helt enkelt tvångsutsätta de unga för mer traditionell teater i hopp om att de börjar gilla den? Eller bör man i stället eftersträva en hipp videospelsestetik och dra mer influenser från filmens värld?
Är det överhuvudtaget längre möjligt att locka besökare till klassisk tittlåde-teater, där publiken sitter på raka bänkrader och följer med skeendena genom en osynlig fjärde vägg? Eller är det så att den nya teatern ska följa den postdramatiska estetiken och tanken, överge alla gamla konventioner och bli mer som en ”as-cool brunch”? Bland annat detta funderar teater- och danskritikern Carita Backström på i sin essä på sid 51–55. På något sätt måste man kanske komma på vad det är som teatern kan erbjuda som inga andra konstformer och medier kan.
Det är klart att teatern står inför ett vägskäl, och att vi just nu behöver mer och inte mindre debatt om teaterns, teaterkritikens och teaterdiskussionens roll och framtid. Förhoppningsvis kan detta temanummer väcka åtminstone några tankar.
Text: Janne Wass
Foto: Kevin Dooley/Flickr
