Persisk teater i förändring

av Johannes Jauhiainen

En ny entusiastisk generation teaterarbetare och en ung publik har gjort Teherans teaterfält till ett av de mest dynamiska just nu. Ny Tid träffade mångsysslaren Mohsen Abolhassani för en pratstund om de nya utmaningar som teatern står inför.

Mohsen Abolhassani är en skådespelare, översättare och kulturproducent i Teheran. Han är också internationell koordinaator för föreställningen Natten sjunger sin sång, som visas på konstnärernas hus i Teheran. Pjäsen handlar om en bedrövlig författare som aldrig fått någonting publicerat. Han har försummat sitt äktenskap och blivit dekadent, vilket lett till att hans fru varit tvungen att söka närhet på annat håll. På scen står bland annat den persiska filmstjärnan Baran Kosari, vars ansikte är välbekant också i Teherans tunnelbana, där det pryder affischer som marknadsför en långfilm med henne i huvudrollen.

När jag träffar Mohsen Abolhassani kommer han emot mig med ett brett leende på läpparna. Jag överväger att hälsa på honom med en kram, eller kanske med kindpussar? Men slutligen nöjer jag mig med en nordisk handskakning. Abolhassani säger att jag inte är den första finländare han träffar. Han har nämligen besökt Finland, badat bastu och översatt Sofi Oksanen till persiska. Men före vi går in på det ska vi tala teater, ett kulturfält som i Teheran är mitt uppe i en övergångsperiod där allt verkar kunna hända.

Abolhassani hittade till teatern via Teherans universitet där han studerade dramaturgi, översättning och skådespelarkonst. Trots att han fortsättningsvis översätter så är det teatern som är hans stora passion. När han talar om stunderna på scenen lyser hans blick upp och hela hans kroppspråk förändras.

– För den som vill bli skådespelare skiljer sig Teheran inte så mycket från andra ställen i världen. De högskolor som lär ut skådespelarkonst tar in en liten del av alla sökande, och blir man inte antagen så finns det även privata skolor.

Ung publik

Förutom för skådespelarkonst finns det också ett stort intresse för regi, dramaturgi, dockteater och scenografi. Dessvärre har teaterfältet i Teheran inte på långt när möjlighet att sysselsätta alla som  utexamineras.

Finns det några särskilda problem för persiska skådespelarstuderande?

– Det kan vara utmanande att ta sig ur de persiska normerna och könsrollerna eftersom de påverkar en både fysiskt och känslomässigt. Till exempel har kvinnliga skådelare till en början svårt att slappna av i axlarna och lugnt vrida på huvudet när de ska flytta blicken. Killar tenderar i sin tur att avsluta sina repliker i en fallande intonation, säger Abolhassani.

I Teheran finns det omkring tjugo teaterscener som ägs eller stöds av antingen kommunen eller staten. Produktionerna har därmed inga egna scener utan hyr de utrymmen de spelar i. Detta har lett till ett överflöd av föreställningar som bara väntar på att få visas. Viljan att grunda privata teaterinstitutioner har skapat en het debatt, vilket i sin tur har lett till att teatern nått ut till en allt större publik.

– Något som gläder mig är att den persiska teaterpubliken är klart yngre än den europeiska. I Teheran blir teater ett nöje redan i unga år, senast under studietiden, berättar Abolhassani.

Det är inte så överraskande. Trots att Teheran är en miljonstad så är den fullständigt död om kvällarna. På sin höjd kan man hitta en enstaka pizzeria som är öppen till klockan tio eller elva. Vad som sker i folks hem är sedan en annan sak. Men trots den unga publiken och den stora efterfrågan medför tanken på privata teaterscener vissa utmaningar.

– Önskan om ekonomisk självständighet har fört med sig en del beklagliga men inte helt oförväntade följder. Regissörerna vill till exempel ofta anlita skådespelare som är kända från filmduken, vilket inte i sig behöver vara en dålig sak. Men ofta känns det som om motivet då främst är att locka publik, istället för att hitta den bästa skådespelaren för rollen, säger Abolhassani.

Men gjorde ni inte just det när ni anlitade filmstjärnan Baran Kosari för att spela med i er egen pjäs?

– Ja, det var precis det vi gjorde, och i början förhöll jag mig skeptiskt till det hela. Under repetitionerna frågade Baran flera gånger ifall hennes agerande var för cinematografiskt för teaterscenen, men i slutändan klarade hon sig galant, säger Abolhassani.

Experimentellt kaos

Teaterfältet i Iran har genomgått flera olika trender. Under åren 1997–2005, då –Mohammed Khatami var landets president, upplevde teaterfältet en högkonjunktur. Konstnärerna fick arbeta självständigare och i pjäsens centrum stod manuskriptet och handlingen, kanske för att det gick att säga sådant som det tidigare varit omöjligt att uttrycka. I dag, drygt tio år senare, har läget än en gång förändrats. Nu frossar regissörerna och publiken i stället i föreställningens estetik – det vill säga i bilder, metaforer och scenografi. Därtill har det skett ett generationsskifte bland regissörerna i Teheran: det gamla gardet har fått ge vika för en yngre generation.

Ifråga om de pjäser som sätts upp finner man en hel del översättningar av klassiker som Bertold Brecht, Samuel Beckett, William Shakespeare och August Strindberg.

– Det är ett lustigt fenomen. De versioner eller dramatiska tolkningar av Shakespeare som visas i Teheran har väldigt lite att göra med den ursprungliga pjäsen. Ju traditionellare pjäsen är, desto mer kastas den omkull och förändras. I den tolkning av Macbeth, där jag spelade huvudrollen, fanns det få likheter med originalet, säger Abolhassani.

Därmed är teaterfältet i Teheran kanske mera experimentellt än i till exempel London eller Tallinn, vilket inte är helt problemfritt.

– Självfallet skall man utvidga gränserna för vad teater kan och skall vara. Men just nu är det för mycket av det goda och jag är rädd att publiken kommer att förlora intresset. Att göra teatern alltför experimentell gör den högtidlig. Jag hoppas att produktionerna i framtiden får en mer apollinisk betoning för att balansera upp det dionysiska kaos som många unga konstnärer i dag eftersträvar, säger Abolhassani.

Från Hafez till Oksanen

Det sägs att den persiska poesin är bland den vackraste i världen. Att den är full av mystik och är djupt berörande i sina beskrivningar av kärleken. Perserna själva säger att deras modersmål verkligen blomstrar i dikter av Hafez och Ferdousi.

– Trots vår rika litteraturhistoria är majoriteten av de pjäser som sätts upp i Teheran översättningar. Dockteatern är en av de få konstformer som låtit sig inspireras av persisk poesi. Där utöver har det iranska nationaleposet Konungarnas bok gett underlag för hjältar och antihjältar i en del moderna pjäser, säger Abolhassani.

Så återvänder vi till ett av Abolhassanis favoritämnen, Finland.

– Jag har ett väldigt starkt förhållande till Finland. För mycket av det kan jag tacka Finlands ambassadör i Persien, Harri Kämäräinen. Ända sedan han kom hit har vi utbytt litteratur och konst av alla de slag – han har en otrolig kunskap inom många områden. Det finns något väldigt anspråkslöst hos Harri, till exempel påstår han sig vara lat i sina studier i persiska, trots att hans persiska är på en mycket god nivå. Han fick mig att bli intresserad av Finland och nu håller jag faktsiskt på och översätter en av Sofi Oksanens pjäser till persiska. Jag har till och med fått träffa Sofi en gång. Hon är alldeles fenomenal, som du säkert vet. N

Text: Johannes Jauhiainen
Foto: Elaheh Abolhassani

Lämna en kommentar