Det är vinter i Wanaka!

av Tina Nyfors

Tina Nyfors.

Brev från Nya Zeeland

Jag befinner mig nu på Sydön i Nya Zeeland, i Sydalperna. Jag som trodde att det alltid var surf- och sommarväder i det här landet på andra sidan jordklotet, så fel jag hade! Efter nästan ett halvt år här känns det som att Nya Zeeland har lite av det mesta: subtropiska skogar, palmer och subtropisk värme; alper och glaciärer; fyra årstider; vulkaner, jordbävningar och varma källor; en massa arter som inte finns någon annanstans; men en stöter också på bekantingar som björkar här. Björkar har något skirt över sig, slår an en sträng hos en som vuxit upp i på nordliga breddgrader. I kombination med att det nu är vinter här känns det ibland för bråkdels sekunder som att vara hemma i Finland, när träden med de vita stammarna kantar vägen, eller då en hänger tvätt i klar och kylig luft under grenarna av en ståtlig björk.

Vinter, ja. Jag har gått omkring smått klentrogen och mållös över … vinter i Nya Zeeland. Medan jag smakat på orden och låtit innebörden sjunka in har jag fått byta trekvartsbyxor och toppar mot vinterrock, utebyxor och rejäla handskar. Och den stora solhatten gör en ju inte något med på några månader framöver!

Sedan det senaste brevet har jag rest runt med en kompis från Holland som var här på semester. Vi reste söderut från Auckland, tillbringade några dagar i vackra huvudstaden Wellington och tog sedan färjan över sundet till Sydön som är kargare, bergigare, svalare än Nordön. Vi tog turisttåget längs Stilla havskusten till Christchurch, där återuppbyggnadsarbete fortfarande pågår efter de stora jordbävningarna år 2010 och 2011. Och sedan fortsatte resan sydväst in i landet, med en sväng ner till den sydligaste delen av Sydön.

Sammantaget har jag nu rest från Cape Reinga i nordligaste delen av Nya Zeeland ner till Invercargill i söder vilket omspänner 2 000 kilometer. Under timmarna i buss har landskapen avbytt varandra, och något som har överraskat mig i det här landet med så mycket mäktig natur, är hur mycket av omgivningarna som de facto är … inte är natursköna, utan präglade av mänskor. Kullar efter kullar och slätter av betande kor och får; torrt kort gräs, nästan inga träd. Och rutor av ekonomiskog på sluttningarna, planterade tallar, för övrigt en introducerad trädart i Nya Zeeland. Faktum är att mer än 80 procent av Nya Zeeland var täckt av skog innan de första människorna kom i slutet av 1200-talet. Idag är 23 procent av ytan i Nya Zeeland täckt av ursprunglig skog. Det gör mig beklämd, tänker på vad den västerländska livsstilen förorsakar runtom i världen.

För övrigt har ett nytt kapitel för vistelsen i Nya Zeeland börjat. Efter tre månaders volontärjobbande på ekogårdar är det dags för en paus. I skrivande stund befinner jag mig i underbart vackra Wanaka, i Sydalperna (se bilden). Här ska jag stanna över vintern, slå ner bopålarna för några månader och jobba på hostell.

Och i Finland går det (i skrivande stund) mot midsommar, allting grönskar och ni ser fram emot sommarvärme och sol. Här börjar skidsäsongen snart. Vi hörs igen på våren … hösten … äh, efter mitten av augusti nångång!

Tina Nyfors

är miljö- och hållbarhetsvetare och journalist som har mellanår och volontärjobbar på ekogårdar i Nya Zeeland. Hon skriver brev till Ny Tid om sina erfarenheter. Tidigare brev har publicerats den 11 mars och 13 maj 2016.

Lämna en kommentar