Naturligtvis blev det Trump

av Janne Wass

Denna vecka pågår det republikanska partiets partikongress i USA – kongressen som stadfäster Donald Trump som partiets presidentkandidat. Det är omöjligt att sammanfatta alla spaltkilometer som ägnats denna politikens clown som (mot alla odds?) klättrat upp till den absoluta toppen av den amerikanska politiken. Liberala demokrater och merparten av alla europeiska kommentatorer har stått med förvåningens finger i häpnadens mun: hur var detta möjligt? Hur kan man häva ur sig saker som Trump gör, och ändå få förtroendet att leda världens mäktigaste stat? Hur är det möjligt att en man som uppenbart ljuger, förvränger fakta, eller helt enkelt inte vet vad han talar om, verkligen kan ta över posten som USA:s president?

Men ser man på de uppställningar av kandidater som republikanerna haft inför de senaste presidentvalen, är det inte så överraskande. Säga vad man vill om George W. Bush, men han var åtminstone en relativt stabil person, och även om han ibland hade svårt att tala i fullständiga meningar, hade man ändå en känsla av att något uppe i hans huvud rörde sig efter relativt rätlinjiga banor. Bush var varken kristen fundamentalist eller rasist, och till och med då det gällde inrikespolitiken låg han någonstans i den politiska mitten inom partiet, åtminstone i jämförelse med i dag. John McCain som ställdes mot Barack Obama 2008 skulle antagligen omfamnas av till och med demokraterna i dag.

Men något hände 2008, då republikanerna ställde upp den religiöst konservativa Tea Party-aktivisten Sarah Palin som McCains presumtiva vicepresident. Plötsligt kunde man ta sig till toppen av den politiska eliten utan att ha någon egentlig färdighet för det, så länge man sade saker som gillades av en väljarkår som var trött på politiken och politiker.

Efter Palins intrång på den nationella politiska arenan, fick Tea Party-rörelsen och andra ärkekonservativa rörelser ett enormt uppsving inom det republikanska partiet, vars ledning också såg att en aggressiv obstruktionspolitik och ett uttalat förakt för Obamaadministrationen, och i förlängningen alla auktoriteter under statlig kontroll, gick hem hos väljarna. Plötsligt började tv-rutorna fyllas av politiker som utan att blinka kallade Obama för Antikristus, förnekade evolutionen och Big Bang, jämförde homosexualitet och bestialitet, föreslog att alla USA:s 11 miljoner papperslösa immigranter skulle kastas ut, ville förbjuda all form av abort, ansåg att preventivmedel skulle förbjudas, som tog med sig snöbollar till senaten för att bevisa att det inte pågick global uppvärmning och som uppenbarligen inte ens kunde peka ut på kartan de länder som de talade om i fråga om utrikespolitiken.

Under de republikanska presidentvalskampanjerna 2012 och 2016 ställde partiet upp den ena kandidaten mer bisarr än den andra. Rick Santorum gick i korståg mot homosexualitet och pornografi och ville av allt att döma inrätta en kristen teokrati. Herman Cain blev inte bara ertappad för att ha förgripit sig på kvinnor, han uppvisade också om möjligt mindre kunskap om internationella frågor än Palin, och visade sig vara en fullblodsrasist. Mike Huckabee motsatte sig abort, restriktioner på vapenbärande, samkönade äktenskap, barnafödsel utanför äktenskap, förnekade evolutionen och ville bygga ett gränsstaket mot Mexiko. Huckabee har påstått att Obama är muslim, menat att finanskrisen orsakades av terrorister, och kallades i en intervju för Rolling Stone för ”full-blown nuts, a Christian goofball of the highest order.” Och då har vi inte ens kommit fram till personer som Michele Bachmann och Ben Carson. Det var Bachmann som antydde att Vita huset styrs av Muslimska brödraskapet och att naturkatastrofer är guds sätt att straffa den amerikanska regeringens slösaktiga pengaanvänding. Carson sade i ett tal att ”det finns forskare som anser att pyramiderna är byggda av utomjordingar”. I själva verket, menade Carson, var pyramiderna byggda av den bibliska Josef som sädeslager inför de annalkande bibliska sju hemsökelserna. Detta uttalande får stå som exempel på karlns verklighetsuppfattning.

De två kandidater i årets valkampanj som hade någon chans att utmana Trump var Ted Cruz och Marco Rubio, som byggde sina kampanjer på personliga påhopp främst mot Trump och de demokratiska kandidaterna, total marknadsfundamentalism, hatretorik, rasism och vetenskapsförnekelse. ”Moderata” republikaner som George W. Bush eller John McCain hade inte haft en chans i årets kampanj, vilket bevisats av Jeb Bushs totala kollaps – då ska man minnas att det var Bush som innan kampanjen kom igång sågs som favorit nummer ett.

Under valkampanjens gång blev det allt tydligare att den republikanska ledningen var allt mer obekväm med de kandidater som gick framåt i gallupsiffrorna. Rubio hade man kunnat acceptera, men Cruz Tea Party-politik har redan länge gjort honom till en outsider i partiet, och det är ingen hemlighet att partiledningen gjort sitt yttersta för att hindra Trump från att vinna. Men partiet har i slutändan sig självt att skylla. Under allt för många år har man från partiets ledning arbetat för att vidga klyftan mellan demokraterna och republikanerna, och understött den polarisering som skett inom den amerikanska politiken. I åratal har ledningen stött, och dragit nytta av, en atmosfär av antagonism gentemot Vita huset, auktoriteter, vetenskap, bildning och experter. Samtidigt har republikanerna dels företrätt en absolutism i sitt motstånd mot alla förslag som kommit från demokratiskt håll, och på samma gång tillåtit en nivå av skolgårdsaktig mobbningsretorik som aldrig tidigare skådats i amerikansk politik. Republikanerna har också bidragit till att bygga upp en atmosfär av rädsla och oro i landet – ivrigt påhejad av klickhungriga medier. Har det inte gällt lavinen av mexikaner som tar sig över gränsen, har det varit fråga om islamistisk terrorism, ebola, statsskulden, eller guds straff för homosexualitet. Obamaadministrationen har beskyllts för att inte vara tillräckligt tuff då det gäller Iran, Syrien, Ryssland, Islamiska Staten, masskjutningar, gränskontroll, etcetera. Samtidigt har det amerikanska folket i allt högre grad förlorat tron på ett politiskt system som ständigt tycks vara i baklås. De stora förhoppningarna som placerades på Obamas axlar har inte infriats (Obama har åstadkommit en hel del, men det får vara ämne för en annan text), delvis på grund av det av republikanerna skapade ställningskriget i senaten, och allt större lager av den amerikanska allmänheten ser sig förbisedd, bortglömd och utan en röst. Republikanerna har inte heller varit långsamma med att använda detta missnöje för att slå mot Obama – en Harvardutbildad representant för eliten som ligger i maskopi med än den ena eller den andra. Samma skrot och korn, tänker mannen på gatan – politiker som politiker. Det är dags att välja in en icke-politiker. Någon som talar så man förstår, som inte filtrerar allt genom ett filter av floskler, diplomati och politisk korrekthet.

Och här kommer Donald Trump in. En orange riddare från affärsvärlden och tv. ”Make America Great Again” är en lika bra slogan som ”Yes We Can”. Allt framstår plötsligt som så enkelt. Trump är miljonär, alltså vet han hur man ska driva ett företag så att det går på plus. Han kommer att göra detsamma med USA. Han må vara rasist, han kanske inte alltid vet exakt vad han talar om i fråga om utrikes- eller ens inrikespolitik, han säger saker om folk som får även den mest förhärdade borstbindare att haja till. Men vad spelar det för roll? Åtminstone är han något annat, något annorlunda. Åtminstone är han inte politiker.

Trump för med sig ett hopp om förändring. Det må vara bra eller dåligt, men åtminstone skakar han om i systemet. A Change We Can Believe In.

Detta är resultatet av ett stadigt fördummande av den offentliga debatten, en debatt där substans förbytts i yta och där tyckande likställts med fakta och bevis. Här tvingas också media se sig i spegeln. Lika mycket är det ett resultat av den nyliberala politiken, som långsamt men säkert överfört den samhälleliga makten från de folkvalda politikerna till den så kallade ”marknaden” med dess lobbyister. Känslan av att politiker inte längre har något inflytande över samhället, och i förlängningen inte heller väljaren, har gett upphov till anti-politikerns popularitet. Detta är lika tydligt i Europa som i USA, och förklarar också delvis Trumps spegelbild Bernie Sanders fenomenala framgång. Samtidigt organiserar sig medborgare på ett sätt som kanske inte setts sedan 1970-talet. Det må sedan vara Occupy Wall Street eller Tea Party, Tahdon2013 eller Soldiers of Odin. Också detta vittnar om ett missnöje med politiken, en känsla av att de folkvalda inte representerar folkets vilja och att den offentliga sektorn inte klarar av sina uppgifter. Allt fler känner att de måste ta saker i egna händer – på gott och ont.

I Storbritannien kulminerade allt det ovanstående i Brexit. Det omöjliga skedde, ”mot alla odds”. I Finland lyckades Sannfinländarna ta sig in i regeringen. Österrike fick nästan en högerextremistisk president. Ungern har redan i åratal haft en auktoritär ytterhögerledning, och i Turkiet skedde ett försök till en statskupp mot det rådande, snarast diktatoriska styret, färgat av religiös fundamentalism. Egentligen skulle det i det rådande världsläget vara snarast överraskande om Donald Trump inte valdes till president i USA, i varje fall om motståndaren heter Hillary Clinton. Skulle Bernie Sanders, ”mot alla odds”, lyckas knipa demokraternas kandidatur, så skulle det antagligen bli en rejäl fight, som Sanders troligtvis skulle gå segrande ur. Men vad kan Clinton erbjuda, annat än mer av status quo? Det räcker knappast för att slå Trump, för även om han erbjuder ett skrämmande alternativ, är det åtminstone ett alternativ.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.