Klädsamma fikonlöv i säkerhetspolitiken

av Yrsa Grüne-Luoma

Brist på klartext i Finlands säkerhetspolitiska diskussion ger inkompatibla intressen möjlighet att verka parallellt. Resultatet blir en på längre sikt inkonsekvent säkerhetspolitik, vars nyckfullhet maskeras av klichéer om gemensamma värderingar, anser Yrsa Grüne.

Den som försöker få klarhet i var Finland egentligen står när det gäller ett Natomedlemskap famlar inte helt i mörker. I Statsrådets utrikes- och säkerhetspolitiska redogörelse (8/2016) finns den så kallade Natooptionen kvar. Också samarbetet med Nato inom ramen för det utvidgade partnerskapsprogrammet Enhanced Partnership Opportunities (EOP) betonas. EOP innebär övningar och utbyte av information – i princip allt utom ”musketörsparagrafen”, artikel fem i Natostadgan, som handlar om ett kollektivt försvar.

En redogörelse kan inte gå in i varje detalj. Men vissa saker som man kunde förvänta sig av också en summarisk redogörelse lyser med sin frånvaro.

Vikten av breda nätverk betonas. Insikten om globaliseringens inverkan på det ömsesidiga beroendet stater emellan finns med, likaså den allt mer diffusa gränsen mellan vad som är inre och vad som är yttre säkerhet.

Grundproblemen fattigdom, marginalisering och fallerande stater uppmärksammas. Dessa problem ska Finland åtgärda genom att vara en aktiv aktör – för att ”påverka förhållanden som tvingar människor till migration”, står det på sidan 29. Här kopplas alltså interna grundproblem ihop med Finlands utrikespolitik.

Men trots insikten om att ekonomi och politik är två sidor av samma mynt, är det förvånande att samarbete med Ryssland plötsligt behandlas som en isolerad ekonomisk angelägenhet: ”Finlands energisamarbete med Ryssland är omfattande och ska integreras i utvecklandet av EU:s energiunion” står det på sida 24 i redogörelsen.

Är till exempel Fennovoimas och Rosatoms samarbete kring kärnkraftverket i Hanhikivi eller det planerade Nord Stream 2 isolerade ekonomiska angelägenheter utan anknytning till nordisk säkerhetspolitik? Knappast.

De ”gemensamma värderingar” man så gärna hänvisar till (sidorna 19 och 23) betyder inte att man lyssnar. Protesterna mot Fennovoima på den svenska sidan klingar nämligen för döva öron i Finland. Är det faktiskt någon som tror att projektet ännu kan stoppas?

Artikel fem – kan man lita på den?

Det amerikanska presidentvalet kastar sin skugga över Nato. Med sina uttalanden om att Natos hjälp till de baltiska staterna ska vara knutet till vissa villkor har republikanernas presidentkandidat Donald Trump redan försämrat säkerheten i Europa.

Men frågan är inte ny och många analytiker har länge ifrågasatt om Nato skulle kunna försvara de baltiska staterna vid ett eventuellt angrepp från Ryssland. Två finländska säkerhetsexperter, Stefan Forss och Pekka Holopainen har argumenterat för att ett bilateralt samarbete – eller ett trilateralt sådant, bestående av Finland, Sverige och USA – skulle innebära bättre försvarsgarantier.

Det är ändå ett faktum att Natos trovärdighet och grunden för dess existens står och faller med förmågan att försvara sina medlemmar mot eventuella angrepp enligt artikel fem.

Det handlar inte enbart om vapen utan om politiskt samförstånd, för Nato är en politisk allians. Men i motsats till EU har Nato de strukturer och den kapacitet som krävs för en försvarsallians. Natomotståndarna brukar ställa Nato och EU mot varandra och hävda att EU har fler verktyg i sin verktygslåda än Nato har. Det stämmer – men bara delvis. Efter att EU:s starkaste militärmakt Storbritannien röstade för ett utträde ur EU blev EU:s verktygslåda ännu lättare.

Paradoxer

Både Sverige och Finland har visat ett ökat intresse för att intensifiera det bilaterala samarbetet med Förenta staterna. Det ligger någonting väldigt paradoxalt i detta, det vanligaste argumentet mot ett Natomedlemskap brukar vara att ”då bestämmer USA”. Förutom att argumentet saknar grund rimmar det illa med det faktum att det bilaterala samarbetet med USA inte väcker liknande emotionella stormvågor.

Sveriges försvarsminister Peter Hultqvist (S) har upprepade gånger sagt att det militära bilaterala samarbetet med USA är av avgörande betydelse för Sverige. Avgörande alltså. Inte bara viktigt.

Detaljer och nyanser säger nämligen mycket. Det är svårt att ignorera Hultqvist betoning om man samtidigt kraftigt betonar att Finlands utrikes- och säkerhetspolitiska samarbete med Sverige ”är omfattande och främjas utifrån gemensamma intressen, utan några begränsningar” (se redogörelsen, sida 23).

Den drygt 1 300 km långa östgränsen mellan Finland och Ryssland är ett annat populärt argument. Men faktum är att de baltiska ländernas gräns mot Ryssland och Vitryssland – bägge varken EU- eller Natoländer – är ännu längre, drygt 1600 km. Isolerat i detta baltiska ”EU- och Natohav” ligger dessutom det för Ryssland militärt viktiga Kaliningrad.

Hand i hand

Det finns många saker som talar för ett nordiskt – och nordiskt-baltiskt – försvarssamarbete. Att Sverige har en specialställning i detta beror på att varken Finland eller Sverige är militärt allierade.

Oron över att Sverige trots alla försäkranden ändå ska ta steget in i Nato sitter ändå envist som en tagg i finländskt tänkande, i synnerhet om den borgerliga alliansen tar hem segern i riksdagsvalet om ett par år. Borgerliga alliansen kommer ändå knappast att styra in Sverige i Nato utan att de svenska socialdemokraterna är ombord. Men det är inte omöjligt att sossarna åtminstone inte motsätter sig ett Natomedlemskap.

Vad gör Finland då?

Varje land fattar självständigt sitt beslut, heter det. Men samtidigt medger alla ett ömsesidigt beroende. I den Natobedömning som Finlands regering beställde i våras finns bara en enda rekommendation: Finland och Sverige bör gå hand i hand in i Nato – eller tillsammans stanna utanför.

Samordnat, med andra ord. Men vad betyder det – och vad betyder det inte, undrade docent Johan Strang i Helsingin Sanomat våras den 7 maj. Finland kan knappast passivt följa med vad Sverige bestämmer om säkerhetspolitik, resonerar han, och ser två möjligheter:

Ett statsfördrag mellan länderna om att utrikes- och säkerhetspolitiska beslut fattas gemensamt.

En gemensam deklaration av stats- eller utrikesministrarna om en koordinerad linje.

Alternativ två kunde enligt Strang så småningom utvecklas till att Finland och Sverige i sina respektive regeringsprogram skulle skriva in att avgörande beslut fattas tillsammans. Tanken är intressant. Det är ändå inte troligt att Sverige – eller Finland – skulle vilja binda sig till en dylik utfästelse. Redan nu höjs starka röster för att Sverige bör gå sin egen väg och inte ”vänta” på Finland. En ansökan om Natomedlemskap skulle innebära en väsentlig ändring i utrikes- och säkerhetspolitik, anser många.

Men i synnerhet i Sverige anser flera ansedda svenska exdiplomater att den avgörande kursändringen redan har skett. EU-medlemskapet innebar att Sverige inte längre kan kalla sig neutralt – ett begrepp som har varit en del av identiteten på ett helt annat sätt än det har varit i Finland.

Den svenske diplomaten Krister Bringéus expertrapport om Sveriges internationella samarbeten inom försvars- och säkerhetspolitik ska vara klar inom augusti. Vid årsskiftet ska Finlands försvarspolitiska redogörelse vara klar. Om de kan bidra till att fikonlöven faller är det bra.

Text: Yrsa Grüne
Illustration: Otto Donner/Janne Wass

Källor: Statsrådets utrikes- och
säkerhetspolitiska redogörelse (8/2016), finns att ladda ner på
julkaisut.valtioneuvosto.fi

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.