Nötter och blåbär

av Ida Sulin

Ida Sulin.

Under sommaren har jag besökt några av våra grannländer i väst. Jag har rest med ett litet barn och har därför varit oturistig. Vi har hängt på stränder, i lekparker, vid glasskiosker, på lokaltåg och i några lekparker till.

Lekparkshäng är ett socialt fenomen i sig. Hemmamammor och -pappor med begränsat socialt umgänge, sömnskuld och korta nerver skapar kring sandlådan det drama som tycks nödvändigt i vuxenvärlden medan barnen bygger kakor. Så långt verkar allt i princip fungera på samma sätt i alla lekparker jag besökt under sommaren.

I Stockholms Tantolund finns Drakenparken som är ett superställe för barnen heta sommardagar. När vi besökte stället hade också en grupp föräldrar med rötter i mellanöstern slagit sig ner mellan träden för att röka vattenpipa, äta nötter och umgås. I sommarhettan påminde dofterna om ett besök på ett egyptiskt torg. Sättet som de halvlåg och dåsade i gräset medan barnen rände runt förde också mina tankar till någonstans långt borta.

I Köpenhamn var det grilldags när vi dök upp i parken. Det var kväll och flera familjer hade samlats för fest. På grillen låg ett helt djur, jag vet inte vad det var, men dofterna var exoktiska. Stämningen var också festlig, trots lekparksomgivningen – med sång, dans och lekande barn. Jag kände inte igen mig och jag kände mig inte hemma i miljön.

Inget av dessa möten har egentligen varit någonting jag reflekterat över eller tänkt på som isolerade händelser. Jag har registrerat dem i mitt minne, men väl hemkomna dök de upp igen.

I den finska lekparken fanns det nämligen inte slöande familjer med vattenpipor i högsta hugg. Inte heller fanns det grillfest med toner från Tusen och en natt. Däremot har vi här under sommaren stött på familjer som lärt sig spela volleyboll. ”Agenter” har erbjudit oss att köpa blåbär av asylsökanden.

Bollspel är bra och blåbär goda. Men vad är integration? Scenen med den stora klungan människor som låg mellan träden och på samma gång var så otroligt icke-svenska men ändå så perfekt lekparksanpassade har inpräntat sig på min näthinna. Det svåra i ekvationen är kanske inte att definiera integrationen i sig, eller att komma överens om att nötter fungerar precis lika bra som blåbär, utan att hitta ett sätt för kulturer att mötas likvärdigt. Så att läran om hur nötter öppnas för oss alla blir lika värdefull som läran om hur blåbär rensas.

Ida Sulin
är jurist

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.