Stolta, vackra berg

av Tina Nyfors

Tina Nyfors.

Ahh, bergstrakter. Wanaka i bergen på Nya Zeeländska sydön är en pärla. Vänliga människor, människor som trivs, som är här för att det är just här de vill vara. Med sina

7 000 invånare är allt här småskaligt men staden är dynamisk.

Jag har nu varit ett drygt halvår i Nya Zeeland och två och en halv månad i Wanaka. Har paus från volontärjobbandet på ekogårdar för att ha betalt jobb. Det var något av en slump att det blev att stanna just i Wanaka över vintern (ja, vinter till augusti!). Prövade Queenstown och Christchurch, men då jag gick längs gatorna i Wanaka kändes det som att andas ut, det är här jag vill vara … och på något underligt sätt så föll allting på plats, inom en vecka hade jag både jobb och boende. Många andra här har liknande erfarenheter.

I Wanaka har jag träffat människor som skapar ekogemenskaper, som jobbar på att bli självförsörjande med el från solpaneler, som bygger sina egna små hus. Människor som sagt upp sig från sina jobb, gjort en kursändring i sina liv och på något sätt hamnat här. Wanaka är magiskt på något sätt, känns nästan overkligt ibland. Bergen som omger staden och sjön, bergen som ser olika ut från dag till dag beroende på ljuset, molnen, hur mycket snö som fallit där under natten och hur lågt snölinjen går idag.

Berg är en ny bekantskap för mig. Då vi kom till Sydön med färja från Wellington var bergen de första som välkomnade oss. De stod där karga, hemlighetsfulla, med en dämpad färgskala i brungrönt, i bjärt kontrast till de lummiga subtropiska skogarna på Nordön. Jag såg på dem och de kändes främmande … vackra men otillgängliga.

Nu har jag fått bo några månader omgiven av berg, har fått en chans att ta in dem, lyssna. Vi har gått på vandringar och kommit upp ovanför molnstråken, tittat ut över omgivande berg, över staden och sjön. Bergen står där majestätiska, stolta, tysta, oerhört vackra. Ger rymd och perspektiv.

Jag bor sex kilometer utanför stan och hälften av vägen är oupplyst. En kväll då jag cyklade hem stannade jag upp där det var som mörkast, släckte cykelljusen. Stod där mellan den mörka jorden och himlen med alla stjärnor, med silhuetten av berg i alla riktningar. Det var vindstilla, andäktigt. En total tystnad, en total närvaro. Tänker att så här måste jorden ha varit innan människorna kom …

Att stanna längre på samma ställe betyder också vardag och en chans att pröva på livsstilen här i kiwi-land. På plussidan finns människors vänlighet, en positiv attityd och en känsla av frihet i ett land omgivet av hav och med mycket vild natur; på minussidan finns bilberoendet, ofta dåligt isolerade och enkelglasade hus trots minusgrader på nätterna här på Sydön, och att många hus värms med vedeldning vilket påverkar luftkvaliteten både inne och ute. Det får en att skänka tacksamma tankar till sådant en tidigare tagit för givet i Finland: mångdubbelt glasade fönster, centralvärme och fjärrvärme.

Men tillbaka till naturen. En favoritvandring gick upp till ett närliggande berg en vardagkväll då det var fullmåne. Vi åt medhavd middag där uppe, medan månen vandrade över himlen och lyste på de vita bergstopparna runtomkring. Magiskt.

Tina Nyfors
är miljö- och hållbarhetsvetare och journalist som har mellanår i Nya Zeeland. Hon skriver brev till Ny Tid om sina erfarenheter. Tidigare brev har publicerats den 11 mars, 13 maj och 4 juli 2016.

Foto: CC/M. Hamilton/Digital Trails/Flickr

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.