Det krympande kulturella utrymmet

av Daniel Lindblom

När YLE under hösten kom ut med förslaget om att slå ihop Yle Fem med Yle Teema, väckte det starka reaktioner i Svenskfinland. Många tycktes reagera med missnöje. Vi finlandssvenskar skall ju ha en egen kanal. Ja. Enbart för oss?

Att folk blir upprörda över förändring är förståeligt, det sker nästan alltid, men frågan är om vi finlandssvenskar, eller någon annan minoritet, verkligen måste ha ett alldeles eget rum där vi låser in oss? Att svenskspråkiga program skulle visas på en kanal där även finskspråkiga program visas kan snarare, liksom många andra redan menat, medföra större synlighet för de finlandssvenska programmen. Men kritiken skall inte riktas mot de som blir aningen upprörda och vill behålla sin ”egna” kanal, det är förståeligt att en minoritet vill behålla sin identitet på en kanal. Kritiken skall istället riktas mot rädslan för förändring.

Externa och interna konflikter gör att utrymmet för (även kulturell) mångfald krymper. Den skrämmande utvecklingen för denna kulturella enkelriktning baserar sig på tanken på vinst. Det gäller att vinna eller försvinna. Allt som är lite annorlunda, och framförallt svagare – något som exempelvis inte drar tillräckligt med tittare, konsumenter – skall kastas ihop med det som fungerar. Det vill säga det som drar in tillräckligt med pengar.

Men enkelriktningen handlar också om rädsla. Och rädslan för det som är ”annorlunda” triggas av rädslan för ”dem” och förstärker därmed också nedmonteringen av välfärdsstaten. Välfärdssamhället skall ju kunna ta hand om alla. Även, och kanske framförallt, de svaga. Den växande rädslan för ”dem” resulterar samtidigt i en förstärkning och hyllning av ett “oss.” T.ex. flyktingar ses ofta som inkräktare och som en börda för resten av samhället, liksom andra svaga i samhället ses som en börda, som ensamstående föräldrar, funktionshindrade, fattiga och sjuka.

Vad är det för ett samhälle?

Jo: ett samhälle som enbart prisar mångfald då den konsumeras, och välkomnar öppenhet och tävlingsanda endast när det gynnar stora bolag.

Så vad skall vi oroa oss för?

Vi borde inte endast oroa oss för sammanslåendet av en svenskspråkig kanal med en finskspråkig, utan vi borde mer radikalt oroa oss för blomstringen av kanaler som används till försäljning av den globala masskulturen. Vi borde oroa oss för amerikanisering och hotet mot diversitet.

Två strategier: försvara vår kultur och konst genom isolation, eller försvara vår kultur och konst genom presentation och självmedvetenhet.

Kulturförsvar genom isolation i ”dammen” söker överlevnad genom att undvika sammanslagning till varje pris. Denna strategi hävdar att krafterna som stöder ”isolation” är åtminstone lika starka som de krafter som stöder ”globalisering.” Problemet är att globaliseringens nyliberalistiska projekt är beundransvärt specifikt eftersom det engagerar sig i diversitet selektivt: nyliberalism tar vad det behöver och ödelägger resten –finlandssvensk film, till exempel, borde betjäna – efterapa – Hollywood eller försvinna. Och kärnan i problemet ligger inte i språket. Problemet ligger någon annanstans, och är något som går att kommunicera och förstå av individer och grupper utanför gränserna på (ett krympande) ”oss”.

Det som kan göras är att närma sig ”de Andra” produktivt och representativt för att kulturen och konsten skall överleva, men också för att vara beredd på att förändras, eftersom förändring är oundvikligt. Det är inte förändringen som är ett problem. Vi måste välja hur vi vill förändras. Att förändras är en strategi inte endast för att överleva men för att bestå.

Ett meddelande till oss alla, både de kulturella eliterna och beslutsfattarna men också oss tv-tittare, gamla som unga: Vakna upp! Låt färgerna blandas lite.

Matteo Stocchetti och Daniel Lindblom
arbetar med forskningsprojektet Cinema & Identity vid yrkeshögskolan Arcada

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.