Finns det plats för en argare vänster?

2,8K

Vänstern har en stark punktradition, i dag har dessvärre den ilska och passion för förändring som behövs för ett ekonomiskt-politiskt paradigmskifte sugits upp av högerpopulismen, skriver Janne Strang i sin essä om 80-talets brittiska vänsterrock.

De lärda tvista om huruvida den brittiska punkens födelse med Sex Pistols 1975 och valet av Margaret Thatcher till ordförande för det konservativa partiet samma år bara var en slump, eller kanske ett bevis för kulturhistoriens inneboende behov av bitter kamp för stora framsteg.

Säkert är åtminstone att Thatchers ohämmade aggressioner mot den traditionella arbetarklassen skapade en bördig mark och ett stadigt bollplank för nya konstnärliga uttryck under hela 1980-talet, och det är inte osannolikt att det är The Iron Lady vi har att tacka för mycket av den sanslöst fina, progressiva, aggressiva och politiskt medvetna pop- och rockmusiken. Protestsångare har det funnits i alla tider, men det är få som skulle ifrågasätta påståendet att 1980-talets samhällskritiska musik formades i en unik politisk situation som skapade ett tryck för den medvetna konstnären, musikern och textförfattaren att blotta sina kort och välja sida.

Punkens och rockens politiska fabriksinställning var alltid vänstern, som i vissa fall tog formen av extremism genom anarkopunken, men också den extrema högerkanten aktiverades under de här turbulenta tiderna genom sång. Främst och värst bland dem var bandet Skrewdriver från småstaden Poulton, med nynazisten Ian Stuart Donaldson vid mikrofonen.

Hur det går till när en ung man formar sin politiska världssyn är en fråga för andra experter, men det kan noteras att Skrewdriver i sin första geist 1976–79 inte gav uttryck för politisk extremism. Det var först 1982, samma år Falklandskriget började, som Donaldson omformade Skrewdiver till ett renodlat nynazistband.

Thatcher var ingen nazist, men det är inte otänkbart att Donaldson och hans tankefränder – precis som nynazisterna i Finland i dag – kunde känna av ett tyst godkännande av den konservativa regeringen. Det framstår som uppenbart för mig, att regeringen Sipilä åtminstone under sina första 500 dagar valde att betrakta den växande högerextremismen i form av Soldiers of Odin, Suomen Sisu och Finnish Defence League som visserligen lite oborstade, men i grund och botten fosterländska, go’a finska killar. Och med udden riktad mot gemensamma ”fiender”: vänstern, den liberala socialismen och naturligtvis De andra  – finlandssvenskarna, feministerna, de queersexuella och framför allt utlänningarna.

Retoriken hos Rajat Kiinni-gruppen och andra nationalchauvinister år 2016, är som ett eko av Skrewdrivers ”When The Boats Come In” (1983):

Take no shit from anyone cause Great Britain rules

We fight the communists, cause communists are fools

Try to take our nation, and give it to the blacks

We won’t take it anymore, we’re gonna take our nation back

They riot on the British streets, they’re burning down our land

But the fools in government put money in their hands

Give them money, give them jobs, ignore the British Whites

We won’t stand and watch our land be taken without a fight

Niggaare, niggaare, get on that boat

Niggaare, niggaare, row

Niggaare, niggaare, get out of here

Niggaare, niggaare, go, go, go…

Tillsammans med de lika taskigt spelade och sjungna ”hitlåtarna”: ”Skinhead”

Pulling on the boots and tightening up the laces

Shaving their heads and strapping on their braces

There you’re a Skinhead, looking for a fight

Skinhead, Skinhead, running through the night

och ”Blood And Honour” (1985)

We look with caution to the east

We can see the red flag of the beast

Countless millions have died at the Marxists’ hands

We would fight and die to keep our land

har man extremhögerns politiska agenda och konfrontatoriska kärnbudskap i ett nötskal.

Samtidigt på vänsterkanten – och med samtidigt avser jag cirka ett decennium med året 1982 som epicentrum – lät musiken rätt så lika – billig, stökig och aggressiv – men med mycket annorlunda budskap. En pionjär och klassiker bland de röda punkarna var Crass, som tidigt tog ställning för en oblygt formulerad socialism, som till exempel i ”Do they owe us a living” (1978):

Fuck the politically minded, here’s something I want to say,

About the state of nation, the way it treats us today.

Do they owe us a living?

Of course they do, of course they do.

Of course they fucking do.

Listan på vänsterrockare är lång men bland de mer sofistikerade var modkungen Paul Weller och hans The Jam, som fick en fullträff med bland annat ”Just Who is the 5 O’Clock Hero” (1982):

My hard earned dough goes in bills and the larder

And that Prince Philip tells us we gotta work harder!

It seems a constant struggle just to exist

Scrimping and saving and crossing off lists

En av 1980-talets brittiska ikoner, som aldrig riktigt slog igenom utomlands, var den omtyckta Billy Bragg. Den sympatiska killen från Essex var aldrig den som aggressivt skrek och krävde att systemet måste raseras, hans vänsterlutande aktivism kom i stället till uttryck genom ett slags hudlöshet och ett naivt självutlämnande, i en uppfattning om kärleken som en självklarhet och frälsning.

Braggs aktivism har fortsatt in i våra dagar, bland annat stöder han Jeremy Corbyn i kampen om Labours riktning. En lustig och kanske rätt så beskrivande detalj är att Braggs mest kända låt slog igenom i en version av Kirsty MacColl. Refrängen i ”A New England” (1983) summerar det viktiga i livet:

I don’t want to change the world

I’m not looking for A New England

I’m just looking for another girl

Den inrikespolitiska kampen mot Thatchers svångremspolitik ledde i februari 1986 till att Weller, Bragg och Jimmy Summerville från The Communards arrangerade den första landsomfattande Red Wedge-turnén i akt och mening att aktivera den opolitiska och apatiska ungdomen, och bygga ett stöd för Labour inför parlamentsvalet 1987. (Som påminnelse kan nämnas att Thatcher och de konservativa ändå tog ytterligare en ”jatkojytky” 1987, trots att Neil Kinnocks Labour växte lite. Polariseringen av landet var ett faktum.)

Red Wedge blev, om inte en politisk så åtminstone en artistisk succé, med en lång rad artister och konserter kungariket runt. Alla skulle vara välkomna att bidra, nu skulle vi gemesamt sätta ner foten och stoppa Thatchers och Tories bärsärkagång. Stora stjärnor som Elvis Costello, Sade och till och med The Smiths (som splittrades följande år) var med, men det fanns ett band som man medvet lämnade utanför – New Model Army.

I ett klimat där musiken innebar engagemang, såvida man inte valt den totalt opolitiska, kommersiella poppen eller den existentiella nihilismen – jag tänker på Duran Duran, The Cure eller Depeche Mode – lyckades New Model Army på något sätt ställa sig på fel sida om alla skiljelinjer.

”Vi var uppenbart vänster”, säger bandledaren Justin Sullivan i en intervju nästan trettio år senare, ”men vi tilläts inte delta i Red Wedge … de var antagligen rädda att vi skulle säga fel saker”.

Fel saker, eller på fel sätt.

Det var länge oklart också för mig hur man egentligen skulle kategorisera de här slashasarna från Bradford. Sullivan och hans trio var liksom fullständigt fel med sina risiga konstiga kläder och ovårdade frisyrer. ”Englands fulaste band” introducerades de som inför ett TV-framträdande 1984. Och även om låtarna hade det där maniska basdrivet från postpunken, punkens passion och anda, så flörtade melodierna med något så otidsenligt som traditionella folksånger. Och fanns det inte en släng av dramatiska heavy metal-mollskalor där också?

Bandnamnet hade man lånat från 1600-talet och den revolutionära gerillaarmén skapad av Oliver Cromwell, som liksom Justin Sullivan undflyr en entydig politisk definition. Cromwell har av historiker tolkats som diktator, frihetskämpe, folkmördare och klassrevolutionär och samma kognitiva dissonans kan man se i Sullivans låttexter. För att förstå vad ”vi var uppenbart vänster” innebar för bandet New Model Army, behövde man lyssna på mer än bara refränger, som i till exempel ”My Country” (1985).

Yes, I will fight for my country,

the land that I love so well

Hear the voices of our history

Echo all around

Det ljöd så jävla vackert och starkt, men kändes ändå så jävla fel för en internationellt inriktad anti-nationalistisk tonåring att skråla med i – om man inte samtidigt påminde sig om verstexterna:

The enemy is not some nation far across the sea

The enemy is with us every single breathing day

Fight all the ones who divide us rich against poor

Fight all the ones who divide us white against black

Fight all the ones who want their missiles in our earth

Fight all the powers who would lead us into war

Sullivans frustration ifråga om tandlös, politisk korrekthet är ett genomgående tema i flera av de tidiga sångerna, mest tydligt formulerad i ”A Liberal Education” (1984).

Take away our history

Take away our heroes

Take away our values

And leave us here with nothing

They say be yourself, please yourself

Express yourself some more

It’s your right to do what you like

Because we can’t really be bothered with you at all

We didn’t want a victory

We just wanted to fight

But you wouldn’t fight

You said it isn’t nice to fight

And nobody respects you

for your weakness

I titelspåret på debutalbumet Vengeance (1984) argumenterade han för extrajudiciell rättvisa:

I believe in justice

I believe in vengeance

I believe in getting the bastard

Verserna handlar i tur och ordning om nazistiska krigsförbrytare, hjärtlösa affärsmän, knarklangare och miljöförstörande storbolag. I ”The Hunt” (1986) upprepar han samma tema – här samlar han en trupp killar för att rensa hemkvarteren från våldtäktsmän.

No Police, no summons, no courts of law

No proper procedure, no rules of war

No mitigating circumstance

No lawyers fees, no second chance

We could spend our whole lives waiting

for some justice to be done

Unless we make our own

Sullivan vände sig ofta – ”The 51st State” och ”Grandmother’s Footsteps” – mot USA:s världsdominans och Storbritanniens roll som knähund. Han tog ställning till vetenskapens alltför fort galopperande framsteg – ”how do we tell the people in the white coats, enough is enough” – och i ”Drag It Down” (1985) serverar han åter en rörande kritik av den historielösa modernismen och konsumerismen genom att sörja något så reaktionärt som nedmonteringen av en gammal krigsherres staty.

They started work this morning

down at city square

They’re pulling down the statue

of our great grandfathers’ hero

Now people say he wasn’t such a great man after all

And anyway remember

that the times they are a-changing

Pull it down

Drag it Down

’til there’s nothing to look up to

but the brand names

on the posters all around

So let us build that disco,

that we need for our young braves

Man förstår kanske att Bragg, Weller och de andra Red Wedge-arrangörerna kände sig tveksamma till New Model Armys påstådda vänsterengagemang och huruvida man kunde lita på att den argsinta, egensinniga och kompromisslösa Sullivan skulle ”stay on message”.

Det här var trettio år sedan, och den politiska korrektheten – om vi vill kalla det så – är i dag en ännu mer framträdande egenskap hos åtminstone den nordiska vänstern.

För hundra år sedan var det däremot just vänstern som var ”de arga”, de som förde in en oborstad folklighet i det politiska finrummet. På samma sätt som Finland efter riksdagsvalet 2011 fått skratta åt sannfinländska ledamöters obildade jargong och fylleeskapader i huvudstaden, skrattade man åt socialdemokraternas nyinvalda tölpar som inte fattade vilka förväntningar som ligger på en folkvalds beteende.

Då man från populisternas sida i dag anklagar vänstern för en överdriven politisk korrekthet har man kanske inte helt fel. Under femtio år av välfärdsstatens formande har vänsterns grundläggande värderingar blivit etablissemangets. Jämställdhet och jämlikhet, till och med solidaritet, är normen som upprätthålls bland annat via ett språkbruk som blivit stadigt mer lyhört för strukturella orättvisor och hänsyn för allt mer marginella minoriteter, som många inom normmajoriteten dessvärre upplever som mycket perifera angelägenheter – särskilt då i jämförelse med den egna, trängda ekonomiska situationen.

Jag påstår att det är många som omhuldar traditionella vänstervärderingar men som inte hängt med i den eskalerande snabba utvecklingen och anammandet av modern genusteori, dekonstruktionen av nationsbegreppet och en socialliberal relativism, och som i stället sökt trygghet och resonans i högerpopulismen. Men priset för att i denna destruktiva kontext älska sitt fosterland, stoltsera över dess historia och omhulda också traditionella värden, är i slutändan fascismen.

Samhällsvetaren Nicolas von Kraemer kommer i Ny Tid 10/2016 till en liknande slutsats: ”Det är viktigt att inte fördöma dem som stöder fascismen, utan i stället ge dem ett alternativ […] En reformerad-kritisk folkrörelse [som] öppet och ärligt kan tala om kultur, religion och moral, samt ta avstånd från tom relativism och korrekthet.”

Jag väljer här att tolka von Kraemers upprop i New Model Armys anda som en ”oborstad vänster” som både drabbats av den nyliberala kamrershushållningen och för vilken den sociala progressionen gått för snabbt.

Frågan är akut. Det börjar bli uppenbart även för ekonomer att nyliberalismen och den galopperande finanskapitalismen är djupt orättvis och ohållbar, mänsklighetens och välfärdens gemensamma fiende.

Och botemedlet måste komma från vänster.

Dessvärre har det momentum och den passion för förändring som behövs för ett ekonomiskt-politiskt paradigmskifte sugits upp av högerpopulismen som kanaliserat människors genuina förändringsvilja och politiska energi, inte mot den till haveriet skyldiga finanseliten och dess medlöpare, utan mot andra lika utsatta men etniskt avvikande folkgrupper – invandrare, flyktingar och asylsökande, men också mot oss som anser att solidaritet med mänskligheten inte kan upphöra vid den egna landsgränsen.

Högerns extremfalang har i dag usurperat den politiska ilskan, erbjudit lejonvapnet och nationsflaggan som tröst och pekat mot de öppna gränserna som problemet. Det är ändå fullständigt solklart att den politiska ilskan i dagens ekonomiska situation är en resurs som rättmätigt tillfaller vänsterns ambitioner.

Jag har personligen inget större behov av att paradera den blåvita korsflaggan men den är viktig för många, liksom det kan vara viktigt även för vänstertänkande människor att få vara stolta över sitt land och sin historia. Behovet av starka och estetiskt tilltalande symboler är givet, och jag förutspår att de kommer att bli allt viktigare inom politiken under kommande år. Vänstern har till sitt förfogande en arsenal av starkt laddade, ikoniska symboler. Alla är naturligtvis inte längre gångbara i dag – vissa är sannolikt besudlade för all överskådlig tid – men om det finns en möjlighet att på ett moraliskt hållbart sätt signalera en smula ilska, välfärdsnostalgi och röd nationell historia, är det inte otänkbart att man kan slå ett ytterligare hål i populismens skrov.

Det finns en social beställning på en vänsterrörelse som utan att ge avkall på det förvärvade värdeledarskapet vad gäller feminism, jämlikhet och solidaritet, också accepterar sin egen historia. 

Så länge man låter pseudodebatten om invandring ligga högst på agendan, sitter man i konstant försvarsposition. Sannfinländarna stjäl konstant uppmärksamheten genom det ena hårresande påståendet efter det andra, och för att överkomma den dynamiken måste vänstern i stället högljutt och oborstat lyfta fram de verkliga problemen med den nyliberala kapitalismens inneboende konstruktionsfel, och våga peka fingret mot dem som försvarar och upprätthåller orättvisorna. Det är inte business as usual längre – nu krävs radikalt formulerade ståndpunkter för att stjäla rampljuset, en tydligt formulerad analys av problemet och mycket enklare uttryckta lösningar än man egentligen skulle vilja yppa.

Mycket av detta finns redan i vänsterns egen oborstade historia. Frågan är om det är någon som vågar gå upp på vinden och öppna den gamla kofferten.

Echo November, Echo November

Through the mist the ghosts appear

Try to remember, try to remember

Everything that got us here

– New Model Army, Echo November, 2016.

Janne Strang