Som fiskar på land

av Lasse Garoff

Teaterhögskolans föreställning Houellebecq! är som att umgås med en deprimerad och bitter släkting. Den kontroversielle franske författaren Michel Houellebecq är en man i övre medelåldern som är oförmögen att förlikas med sitt åldrande, han kommer med långrandiga utgjutelser över livets meningslöshet, talar ur hjärtat. Och emellanåt strör han in obscena iakttagelser, provocerar och chockerar, bara för att inskärpa att han faktiskt inte gillar dig, trots att han delar något med dig som trots allt bör betraktas som ett förtroende.

Föreställningen med regi och koreografi av Anders Carlsson och Andriana Seecker består av utvalda texter av Houellebecq, Ilja Lehtinen och Anders Carlsson, iscensatta till en fragmentarisk helhet av dans, sång, monologer och scener impregnerade med en svidande nihilism.

Provokationer kan alltid läsas på två sätt. Antingen kan provokationen läsas som en entydig utsaga av en dålig åsikt, med en förutsägbar känslomässig reaktion, upprördhet, som följd. Alternativt kan provokationen läsas som en slags sofistikerad kritik av den (föreställda) människa som har en sådan världsbild, likt William S. Burroughs strävan med hans ökända roman Naked Lunch (1959) – att visa världen, i ett fruset ögonblick, ”vad som hänger på ändan av varje gaffel”. Jag väljer det senare.

Han gillar inte det här liberala samhället, Michel. Marknadens och individualismens funktioner gör oss inte alls till lyckliga människor. Sex upptar mycket av hans tankar, sex ser han som den yttersta njutningen i världen, och all denna frigörelse som vi skattar så högt har inte skapat någon rättvis sexuell socialism utan bara en annan marknad och marknaders funktion är framför allt att producera ojämlikhet. Somliga människor vill alla ligga med, andra som är fula och charmlösa får aldrig ligga med någon, och deras liv kommer aldrig att bli något annat än frustration och besvikelse. (Skitbra scen med Sannah Nedergård som den rika och fula oskulden.)

Han utsöndrar också en unken antifeminism, han åtrår och avskyr kvinnor och tycker det är jobbigt när feminister moraliserar över sexuellt beteende istället för att medge att sex bara är en annan marknad, där människor förvaltar och omsätter det fysiska kapital de så godtyckligt blivit tilldelade. Varför skulle inte den ena marknaden kopplas till den andra? Är det ens möjligt att hålla dem isär? Varför måste vi låtsas?

Michel gillar inte sig själv heller, kan jag berätta. Han ser sig som en äcklig ståuppkomiker som berättar snuskiga vitsar för att provocera, och därigenom vinner han en tillfällig berömmelse då debattstormen rasar och ett fåraktigt samhälle kröner honom till någon slags yttrandefrihetskämpe.

Men i grunden är han bara traumatiskt fjättrad vid minnet av sig själv som ettåring, med blöjan full av bajs, liggande övergiven på golvet medan hans utmattade mamma stegar ut genom dörren. Denna skärrande bild går över i en slags svarthumorsketch då han som vuxen skriver en utlämnande bok om sin mamma och når berömmelse, och hans mamma blir rasande och skriver en egen bok, pappan blir rasande, och så fortsätter rundgången, hämndaktionerna, raseriet och berömmelsen.

Psykoanalysen har i stort sett medgett sin oförmåga att behandla trauma som är alltför djupt rotade. Därför vet också Houellebecq att något tillfrisknande inte existerar för honom. Han kommer, alltid, att förbli en skitinsmord liten bebis. Han har bara blivit gammal.

Houellebecq! säger någonting väsentligt om hat, och om det självförakt och den känsla av förnedring och orättvisa som hatet springer ur. Det är en skoningslös pjäs att se på, som med stiliga musik- och scenlösningar förmedlar bilden av att blinda krafter har format oss till denna obegripliga livsform som ligger och kippar efter andan som fiskar på land. Eller hopträngda i en godsvagn på väg mot döden.

Text: Lasse Garoff
Foto: Konstuniversitetets Teaterhögskola

Regi och koreografi: Anders Carlsson, Andriana Seecker. På scen står Wilhelm Enckell, Kristofer Gummerus, Tuuli Heinonen, Sannah Nedergård, Paul Holländer och Paul Olin. Dramaturgi: Ilja Lehtinen. Kompositör: Andreas Catjar. Scenteknik: Freja Forsström och Teodor Wester.

1 kommentar

Profilbild
Yossi Smed 9 december, 2016 - 19:39

Va fan! Finns det ännu Kunst åt det fascistiska strömmen. Dom Kommunala teaterna i huvudtaget finns mycke tystna, nej, det finns ingen revolution med dom. Och det allt hadlar ju om pengar. Jag minns på slutan av 80 talet som vi hade det där “Kommuniska Teatret” hade underbara förestälningar med annoncer av Hforska butiker. Joo, det var just det, vemsärdet , Ammutaanhan Hevosiakin.

Reply

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.