Stramt allvar och sanningssökande

av Andreas Holmström

Andreas Holmström finner fortsättningsvis Lars Noréns författarskap utmattande, fascinerande, enahanda, vardagligt, kompromisslöst högtravande och ändlöst varierande.

Det kan gå ett sug av åtrå i kroppen efter en ny dagbok av Lars Norén. De två tidigare delarna är oundgängliga och obönhörliga uttryck för vad det är, och kan vara, att vara människa. Dramatikern och poeten som hela sitt liv arbetat med språket är alltid en masochistisk utmaning att genomläsa, och i denna tredje dagbok alltmer så. Noréns liv under perioden 2013 till 2015, som denna del behandlar, är mer introvert och enahanda än tidigare, och därmed även dagboken. Dagarna med dottern består av frukostar, lämningar och hämtningar på dagis, promenader, lekar; allt det ordinära i livet som småbarnsfar. Dagarna utan dottern läser han – cirkulerande kring Martin Heidegger – skriver och har korta möten. Det händer alltså i reell mening inte så mycket, men händer desto mer i språket. För Noréns sätt att omarbeta och motarbeta sina egna uttrycksmedel saknar, vill jag påstå, motstycke.

En dramatikers dagbok 20132015 består av otaliga nedborrningar och omtagningar i författarens återkommande motiv: livets själva beståndsdelar; varat, tiden, kärleken, språket; och dödens ofrånkomlighet. Dessa cirkulära tankar som upptar Norén kan tyckas utsiktslöst monotona, men det förbluffande är den variationsrikedom med vilket det ändå utförs. Norén sänker sig ned i språket och tillämpar det med all sin förmåga, omskapar det för stunden. Likt en Emil i Lönneberga instängd i snickarboa är han instängd i sin lilla lägenhet och utför sina språkliga utmejslingar med få fluktuationer. Oförtrutet sökande efter det verkliga, det sanna, själva livets och språkets essens; smärtsamt medveten om det omöjliga i denna uppgift.

Norén bearbetar, läser och skriver om ständigt med samma grundallvar i botten. Även om han inte kan låta bli att också vara rolig: ”Jag har varit allvarlig hela dagen, vilket är ett jävla skämt”. Men trots den tidsvisa humorn så blir man som läsare trött på det monotona ibland, särskilt på det närmast absurda citerandet av de många filosofer han läser, ofta på engelska. Vilket i sin tur också skapar ett intresse och lust att gå vidare i sin läsning, till Simone Weil, till Adorno, till Herakleitos.

Kompromisslös

”Det som skrämmer mig med konstnärens anpassning till nyhetsbegreppet är att de själva börjar betrakta sina verks värde efter hur mycket det uppmärksammas och därmed skänker bort dem till marknadens kretslopp. Det är inte längre verkets egen tid som har ett möjligt värde, det är marknadens tid, som är kortfristig och snabb och samtidigt gränslös i sina förfallsformer av oegentlighet.” Lars Noréns hållning gentemot den kapitalistiska världsordningen är orubblig, det är renande att läsa någon som är så kompromisslöst vredgad över konstens förödande inordning i marknaden. Just i detta stannar han också ovanligt länge, i dagbokens annars ofta flyktiga stil, och understryker med tydlighet hur viktigt ämnet är.

Å andra sidan har Norén som känt en privilegierad position i Kultursverige – inte minst genom Bonniers maktställning – och hans oförmåga eller ointresse i dagboken att se detta gör mig vredgad. Men denna dubbelhet är också typisk för Norén, och kanske även typisk för samtiden. En samtid han själv ständigt säger sig försöka undvika genom att skriva för evigheten, en orfisk absurditet. 

När de 1 600 sidorna är till ända känns suget igen. Må nu inte den fjärde, och enligt författaren sista delen i dagboksserien dröja med att komma för att täta de hål som tillvaron består av.

Ljus och avskalad

Ett sjok av dikter avslutar dagboken som också (med några få variationer) inleder den nyutkomna samlingen Stoft. Vilket mer än tydligt understryker det pågående och oavslutade i Lars Noréns författarskap. Men det är smått befängt att tala om samlingen som Noréns ”återkomst till poesin”, vilket har åberopats. Vad böckerna ska definieras som tycks vara mest betydelsefullt för poeten själv, men det är futilt att prata om genrer, och vi andra vet ju att han alltid har skrivit poesi. Men kanske kan man se Stoft som en återkomst till en stramare form, en mer arkaisk poesiform, som Norén lämnade i början av 1980-talet. Det är en ofta ljus och avskalad poesi, men ofta också pratig och med ett tröttsamt refererande till diverse namn och händelser. Men när familjen, dottern och som här pappan, får träda in blir raderna  direkta och vackra:

Visst, det finns en

oändlighet mitt ibland oss, det vet jag

också, går genom den utan att vara

medveten om vad den har för verkan, men

något är det, ungefär som när tårar kan börja

rinna då man läser ett par rader om sin

far, om hans liv, eller minns

gungan som han satte upp på

bakgården i själva

oändligheten (…)

Det är också tydligt att Noréns ungdomshjältar Hölderlin och Celan fortsatt utgör ett poesiideal för honom, med sitt strama allvar, sin tydliga precision och nobla ärende. Det är ”Gud”, ”Styx” och ”Hades”, vilka befläckar dikterna med sin upphöjdhet och därför gör dem  svåra att komma nära.

Samtidigt lämnar Norén aldrig sitt författarskaps oryggliga riktning, också i Stoft ljuder samma sorgsna ton, samma upprördhet över tillvarons tillstånd. Som det heter i dagboken: ”Min uppgift, kanske den enda: beskriva vilket jävla helvete världen som vi lever i är.”

Andreas Holmström

Lars Norén:
En dramatikers dagbok 20132015. Bonniers, 2016.

Lars Norén:
Stoft.
Bonniers, 2016.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.