Postmodernisterna till höger

av Lars Sund

Lars Sund.

Den 22 april kommer ”all världens docenter” (för att låna statsminister Juha Sipiläs uttryck) att genomföra en manifestation i Washington D.C. och på många andra håll i världen – även i Helsingfors. March for Science föddes som ett svar på den nytillträdda amerikanska presidentens vetenskapsfientliga hållning och kolartro på ”alternativa fakta”, inte minst när det gäller den globala uppvärmningen. Men March for Science handlar om långt mer än Donald Trumps ignorans och klumpiga försök att vrida klockan tillbaka i klimatfrågan. Sent omsider ser sig forskare tvungna att träda ut ur sina laboratorier och seminarierum för att försvara vetenskapen mot dess fiender.

Det är någonting rätt unikt.

Vetenskapens fiender är långt fler än den figur som en minoritet av de amerikanska väljarna har lyckats placera i Vita huset. Kriget mot vetenskapen – för att låna titeln till den amerikanska journalisten och författaren Shawn Ottos uppmärksammade bok från i fjol – har rasat i mer än 30 år och gäller vem som ska ha rätten att bestämma över vår världsbild.

Just klimatfrågan kan tjäna som illustration av den rådande situationen.

Majoriteten – ja, faktiskt 97 procent – av alla de forskare som studerar hur jordens klimatsystem fungerar och vad som sker med det säger att det är ställt utom allt tvivel att jorden blir varmare och att uppvärmningen beror på mänskliga utsläpp av växthusgaser. De säger också att följderna blir katastrofala om vi inte gör någonting för att hejda utsläppen.

På andra sidan står så kallade ”klimatskeptiker”. De påstår att forskarna har fel. ”Skeptikerna” drivs först och främst av ideologi: deras slutliga mål är att förhindra effektiva åtgärder mot utsläppen från kol och olja och därigenom säkra fossilindustrins vinster ännu några år. Fossilindustrin kämpar för sin överlevnad på samma sätt som tobaksindustrin gjorde för ett par decennier sedan. Samma slags lobbning som tobaksindustrin utnyttjade för att bromsa begränsningar av rökningen går igen också nu: fossilindustrins springpojkar försöker så tvivel på vetenskapens rön genom att misstolka data, presentera ”alternativa fakta” och ibland rent av misstänkliggöra namngivna forskare. Konspirationsteorier om att klimatforskningen styrs av krafter som är ute efter att störta kapitalismen och att forskarna är grönröda fanatiker är ymnigt förekommande i ”skeptikernas” retorik – och dessvärre tror alltför många på sådana dumheter. En av dem är Förenta staternas 45:e president: Donald Trump påstod i en famös tweet att den globala uppvärmningen ”är en bluff som Kina hittat på för att skada amerikansk industri”.

Hade en amerikansk presidentkandidat på 1960-talet visat samma ignorans för dåtidens vetenskap som Trump gör för dagens hade vederbörande blivit utskrattad. I sextiotalets USA ansågs vetenskap viktigt, det minns jag från min egen skoltid där. Ända fram till nu har amerikanska presidenter hållit sig med kvalificerade vetenskapliga rådgivare.

Men Donald Trump är högerpopulist. Ett djupt förakt för vetenskap och dess utövare löper igenom den högerpopulistiska rörelsen: ”kyllä kansa tietää – nog vet folket”, som Veikko Vennamo sade redan 1970. I dokusåpan som nu utspelas i Vita huset kulminerar den process som startade 1979 med publiceringen av den franske filosofen Jean-François Lyotards lilla bok La Condition postmoderne: Rapport sur le savoir (Det postmoderna tillståndet: en rapport om kunskap). Jag tror nog att många, precis som jag, har uppfattat postmodernismen som åtminstone delvis ett vänsterprojekt. Men det är hos högerpopulismen vi hittar en av postmodernismens centrala tankar omsatt i praktiken – avobjektifieringen, idén att det inte finns objektiva sanningar utan att vår uppfattning om världen baseras på subjektiv representation och konstruktion. Eller för att uttrycka det rakare: min sanning är precis lika god som din.

”Alternativa fakta” har blivit högerpopulisternas retoriska kännemärke, oavsett om det gäller invandrare, brottslighet, klimatet eller vindkraftens inverkan på fladdermössen. Högerpopulister är numera de sanna postmodernisterna, fastän utan all ironi. Och alltför ofta tillåts de numera sätta agendan för den samhälleliga diskursen. Ett bra exempel är den svenska debatten om invandrare och brottslighet som sedan länge förs på Sverigedemokraternas villkor. Följer man debatten får man uppfattningen att Sverige är på väg tas över av kriminella invandrargäng medan det i verkligheten förhåller sig så att i synnerhet vålds- och sexualbrotten minskar över tid och att utlandsfödda inte alls är överrepresenterade i brottsstatistiken om sociala och andra faktorer rensas bort.

Det här kan kriminologerna berätta för oss. Men alltför få lyssnar till forskarna. Och de är ofta alldeles för lågmälda när de yttrar sig.

Aldrig tidigare har människan haft tillgång till så mycket information som nu. Allt vi behöver veta (och ännu mer vi inte behöver veta) finns bara ett musklick bort. Men på nätet konkurrerar parallella diskurser, sanning och ”sanningar”. Att skilja relevant från irrelevant och fakta från ”alternativa fakta” blir allt svårare. Vi drunknar i information och vet samtidigt allt mindre: det är överflödets paradox.

Vetenskapen är långt ifrån perfekt, men den erbjuder oss det bästa verktyget som hittills uppfunnits när det gäller att förstå hur världen är uppbyggd och hur den fungerar. Vetenskapen har – på gott och ont – format vår värld. När vetenskaplig kunskap ersätts med ”alternativa fakta” som baseras på ideologi och önsketänkande kommer det att gå illa. ”Klimatförnekelsen” har redan lett till att åtgärder som skulle behövas för att stoppa den globala uppvärmningen har fördröjts alltför länge. Vi kan ännu klara FN:s mål att hålla temperaturökningen under två grader – men marginalerna minskar praktiskt taget dag för dag.

Och det är i grunden detta som March for Science och hela debatten handlar om.

Lars Sund
är författare

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.