Att cykla hem över slätten känns vid vissa väderförhållanden som en ynnest. En ovanligt vindstilla, mild och klar kväll i oktober dröjer solnedgångens malva-nyanser ännu kvar på himlen medan månen förunderligt kopparfärgad dyker upp i öster, och speglar sig i grillplatsens regnskydd bakom folkhögskolan. Det tjänar också som rökruta, några vattenpipors slingriga former glittrar inifrån det mjuka dunklet. Lågmält samspråkande nyanlända nickar vänligt mot mig, till dem sällar sig en som bär sin plaststol över parkeringplatsen, följd av kvällsmålets svaga dofter från internatet. Därifrån har emellanåt ljudit vuxnas och barns nattliga gråt under de senaste två månaderna. Ändå vill jag i kväll tro att en blick över det här fridfulla landskapet kan skänka också asylboendets invånare någon slags tröst; ett förnöjsamt ”Yalla yalla” ekar dämpat mot granngårdens förfallna timmerbyggnad, några barn leker på asfalten. Den österbottniska byn är befolkad igen.
Exakt en månad senare blir samma landskap betraktat genom bilens vindruta av fyra välutbildade, urbana unga vuxna som jag lovat skjutsa till en liten kulturbegivenhet i grannnstaden. Ändlösa rader av barrträd och lika ändlösa fält dyker upp och försvinner i den regniga novembernatten, ställvis interpunkterade av övergivna gårdar och ensliga kataloghus vars elektriska ljusslingor framstår som mer absurda än någonsin.
Vår respektfulla och lite modstulna tystnad bryts av arkitekten i baksätet, som yttrar något på det egna språket. Av tonfallet att döma antar jag att hon fäller en kommentar i stil med: Ja det verkar åtminstone finnas fler granar än människor i detta land … Kanske undrar hon var det omtalade havet är. De andras svar ebbar ut i en hummande dialog. När jag med blicken på vägen försiktigt frågar om Bagdad berättar de att levt där i hela sina liv, och förhör sig med påfallande livfullhet om vad jag känner till om staden. Dess museer, bibliotek, konsertsalar, teatrar, restauranger och caféer talar vi om tills en av passagerarna säger:
– En underbar plats, men nu är den full av tjuvar och mördare.
Vi tänker på hur kulturskatter och infrastruktur från stadens mångtusenåriga historia raserats under de senaste tolv åren. Jag vill fråga om det stämmer som Naomi Klein skriver i Chockdoktrinen, att pickuper lastade med plundrat gods på väg till köpare utomlands mötte konvojer av långtradare som fyllde tomrummet med kinesiska TV-apparater, DVD-skivor och paraboler. Men jag låter bli, av samma sorts respekt som man intuitivt visar den som sörjer en avliden. Bilen fylls av vemodig hemlängtan, en nostalgi lika kompakt som det omgivande mörkret.
Kanske kunde vi lika bra använda ordet ”solastalgi”, en term som den australiensiske filosofen Glenn Albrecht formulerade år 2003 av de engelska orden ”desolation”, ödeläggelse, och ”solace”, med betydelser av tröst eller lättnad. Begreppet definerar en sorts kronisk psykologisk smärta eller existentiell melankoli hos personer som upplever negativa förändringar i hemtraktens landskap, kortfattat står det för ”den hemlängtan man har när man fortfarande är hemma”, som Albrecht skriver i sin artikel ”The Age of Solastalgia”. Visserligen gäller Albrechts intresse främst sådana människor som inte lämnat sin hembygd, och den ödeläggelse han syftar på är i första hand av ekologisk art, men helt säkert kan risken för solastalgi sägas föreligga varhelst någon står och ser ut över en tidigare bekant och kär omgivning, som drabbats av förödelse.
Vare sig den är orsakad av fientliga krigshandlingar, överoptimistiska planer på metallutvinning och energiproduktion eller bara tröttsamma marknadsekonomiska imperativ om pälsfarmning och utarmande monokulturer, är det sedan strängt taget en fråga om gradskillnader. De förlorar i sin tur betydelse när man insett det vanskliga i att försöka rangordna lidande, om det så gäller människor eller flyttfåglar i områden för potentiella vindkraftsparker.
Vem äger vår historia? Att få minnas, att förvalta ett gemensamt eller personligt förflutet, har visat sig vara viktigt för många människor. Om den saken har det sagts och undersökts mycket, ännu mera kan säkert sägas. Gösta Ågren gör det mer komprimerat än de flesta, i dikten ”Att minnas”:
Att minnas är
att låta framtiden
ingripa i skeendet.
Allt ordnas upp. Också
kaos får namn. Ingen
gör motstånd. Ödet
härjar förgäves.
Den ingår i poetens diktsamling Jär från år 1988. Den korta titeln (som betyder ”här” på hans hemdialekt) uttrycker också den på ett komprimerat sätt platsens betydelse för vårt sätt att minnas. Eller omvänt: det som vi anser vara vår plats i världen är nästan alltid förknippat med minnen, antingen våra egna eller någon annan närstående människas.
Något så till synes trivialt som en stadshistorik kan – i bästa fall – bli en tummelplats för kollektiva och personliga minnen. Ett exempel är det historieprojekt som de två Mariehamnskrönikörerna Folke Wickström och Jerker Örjans startade i februari 2009, och som till stor del byggde på samverkan med stadsmedborgarna själva, både via stadens hemsidor och de lokala dagstidningarna. Inför stadens 150-årsjubileum 2011 publicerades så Boken om Mariehamn, där sju artikelförfattare behandlade allt från de ursprungliga byarna, kobetena och slåtterängarna till fjärde generationens byggnader i centrum av dagens Mariehamn. Under själva skrivprocessen publicerade arbetsgruppen ca 30 artiklar och höll ett antal föreläsningar, bland annat i en serie som stadens kulturförvaltning ordnade på dagtid för äldre.
I anslutning till det gav sig en grupp pensionärer under föreningsnamnet Nybyggarne på det gigantiska företaget att bygga en miniatyrmodell av 1920-talets Mariehamn. Eftersom arbete med att minnas och rekonstruera miljöer från barn- och ungdomsår har erkända terapeutiska effekter med avsevärd positiv inverkan på de äldres livskvalitet, har alla varit inbjudna att bidra med berättelser och minnen. Resultatet blev ett ömsesidigt utbyte, och i mina tankar dyker ordet ”delaktighet” upp, förmodligen en hågkomst från ett nordiskt kortseminarium om graffitti i början av mars 2014. Föreläsaren inledde hela diskussionen om det offentliga rummet med att fråga auditoriet:
– Vad är demokrati?
De två kriterier vi enades om var, att allas röster hörs och blir beaktade samt – just delaktighet.
Vems är staden? Den frågan aktualiserade bland annat ett inslag av den svenske journalisten Måns Hirschfeldt för radioprogrammet OBS Magasin (Sveriges Radio 12.3.2014), med anledning av kulturhuvudstadsårets invigningsceremoni i Umeå de sista januaridagarna 2014. Showen på Umeälvens is hade starka samiska inslag, bland annat en riktig renraid med renar och samer, och många förvånade och överraskade umeåbor reagerade: Detta är inte min stad! En god, djup och tydligen nödvändig offentlig diskussion om närhistoria och identitet tog sin början. Den pågår som synes än, om det nu ska vara någon idé med kulturhuvudstadsevenemang är det väl just så här det ska gå till …
I radioprogrammet var den samiska konstnären Katarina Piirak Sikku en av flera parter som fick komma till tals. Hon talade om renraiden över isen som ett symboliskt återtagande av älven och Umeå, och en påminnelse om tiden före vattenfallsregleringen som ledde till tvångsförflyttningen av samerna. Väldigt många människor som bor i Umeå idag känner inte till den delen av stadens närhistoria, eller har glömt det. Piirak Sikkus enkla konstaterande: ”Familjen Jonsson har haft sitt renbete uppe på universitetsområdet” antyder vilka angelägenheter närhistorisk forskning kan lyfta fram.
När jag funderar över vad det betyder för mig personligen, kommer för mig känslan av att ha blivit snuvad på en sanning som också jag borde ha del i. Som de flesta andra österbottningar med erfarenhet av 1970- och 80-talens båtresor till Umeå, kände vi en viss självklar rätt till platsen för kultur och konsumtion. Hade jag mött staden Umeå annorlunda om jag varit mer medveten om dess samiska befolkningshistoria? I efterhand kan bara sägas: jag vet inte, men åtminstone nu är jag glad att ha fått veta mera.
Förändrade uppfattningar om vad som är värdefullt har resulterat i att det runt om i vårt land sitter folk på sina överdimensionerade altaner och grämer sig. Över att det beviljade bygglovet inte är tillräckligt stort, över pengarna som skulle strömma in om man bara fick exploatera marken efter eget huvud, över att grannar eller släktingar kanske, kanske åtnjuter någon fördel som gått ens näsa förbi. I ett reportage med den välfunna rubriken ”Förr var alla lika fattiga” intervjuar Marcus Lillkvist en före detta skifteslagsordförande med anledning av stridigheter om samfälld tillandningsmark som nu blivit attraktiv i Tacksamviken i Oravais (Vasabladet 3.4.2014). Från markförrättningar, bouppteckningar och möten om etapplandskapsplaner går många hem med en diffus känsla av att ha blivit förfördelade. Konflikter av det slaget blir sällan lösta av att tillföras strikt redovisade historiska fakta. Men måhända får alla vi inblandade, med våra ack så mänskliga affekter, hjälp av historieskrivarna att lyfta blicken och hantera känslorna i nytt perspektiv. Att ta ställning för och emot någonting är förbehållet läsaren, men inget som man ska kräva av vetenskapsmannen.
Den tidigare naturvårdsintendenten Håkan Kulves skriver så sakkunnigt om Mariehamns unika och artrika grönområde Tullarns äng, att Ålandstidningens recensent Benita Mattsson-Eklund (3.3.2011) anbefaller kapitlet till ”obligatorisk läsning för alla beslutsfattare i staden”. Kulves framhåller det betydelsefulla i att kunna gå på samma marker och stenar där man lekt som barn: ”Jag tror att människan, för att känna sig trygg och rotfast, har ett starkt behov av ett igenkännande genom livet i det bevarade och oförändrade i närmiljön, i hembygden.” En del av de finländare som haft förmånen att tillbringa barndomens somrar på ett ställe med strand, hav, bastu och skogsbevuxna hällar där man får göra allt det som hör sommaren till, känner fortfarande platsens magi vid ett återbesök i vuxen ålder. Benen, fötterna och ryggen sköter hoppandet av sig själva på bekant mark.
Enligt Kulves sammanfaller bevarade ängs-, åker- och hagmarksmiljöers nostalgiska värde helt med det faktum att biologisk mångfald i närmiljön är en viktig faktor för livskvalitet. Jag understöder till fullo hans argument för fortsatt hävd av Tullarns äng med traditionell lieslåtter och noggrann räfsning, som egentligen är den enda garantin för just den biotopen. Brist på sådan kunskap är enligt recensenten orsaken till att staden försummat nämnda parkområde under de senaste åren.
För att inte bli avfärdad som naiv romantiker förväntas den som talar om bevarande av något förgånget att i samma andetag bedyra hur vi ju verkligen inte vill tillbaka till fattigtiderna. Det är en tydlig tendens i alla lokalhistoriska sammanhang under de senaste decennierna, ett exempel är en anmälning av Scriptums antologi Den österbottniska ladan (Vasabladet 6.9.2012). Visserligen beklagar artikelförfattaren Håkan Eklund att ladorna försvinner, men han konstaterar också att brorsönerna nu lägger ned tre timmars traktorkörning på det höbärgningsarbete som hela familjen under 1960-talet ”slet med” en vecka, och han fastslår att ”ingen, absolut ingen, som ska leva på jordbruk vill gå tillbaka till ’ladu -epoken’”. Bortsett från att påståendet inte riktigt stämmer, eftersom det finns självhushållare som av ekonomiska eller andra skäl väljer att inte vara beroende av fossila bränslen, finner jag artikelförfattarens synpunkter på odlingslandskapets ekologiska och kulturella värden mycket tänkvärda.
Jag dristar mig ändå att framhålla vikten av att människor som behärskar gamla arbetsmetoder får en möjlighet att överföra sina färdigheter till yngre generationer. Det är helt möjligt att de, oavsett sina museala värden, kommer att behövas i framtiden. Ett sådant förmodande ingår i den uppsättning handlingsplaner som gör samhällen mer resilienta, något som allt fler städer, kommuner och länder världen över numera är nödgade att befatta sig med. Begreppet resiliens, som redan länge varit vedertaget inom naturvetenskaperna, avser ett systems förmåga att absorbera störningar och omorganisera sig när det utsätts för påfrestningar eller kriser. Ett kännetecken för krissituationer är ju för övrigt att ingen längre frågar vad folk vill.
Vad ett samhälles resiliens handlar om kunde möjligen sammanfattas i en mycket enkel fråga, föranledd av Linda Forths reportage ”De vann kampen mot kärnkraften” (Vasabladet 3.1.2016), som på ett förtjänstfullt sätt ger en bred redogörelse för de många turerna och synpunkterna i historien bakom Fennovoimas nuvarande planer på kärnkraftverksbygget i Pyhäjoki. År 2007 konstaterades den årliga elförbrukningen i Jakobstad öka med mer än en megawatt. Med hänvisning till att Kyotoavtalets bestämmelser om koldioxidutsläpp tvingar fram andra lösningar än fossila bränslen för att säkra eltillgången i framtiden, drog bland andra Katternös verkställande direktör Stefan Storholm slutsatsen att det behövdes ett till kärnkraftverk. Min fråga är: varför tänkte ingen ut en lösning som minskar elförbrukningen istället?
Som ett annat exempel kan anföras diskussionen ”Hur stoppa kapitalflykten?” i Radio Vegas debattprogram Slaget efter tolv (11.4.2014), föranledd av en (1) förmögen medborgares flykt från vårt lands arvsskatt. Ett tecken på låg resiliens är att ett samhälles sociala omsorg och välfärd i alltför hög grad är beroende av skatteinkomsterna från en ytterst liten kapitalstark del av befolkningen.
På tal om arv: efter farfar blev arvet den blårutiga flanellskjorta som fortfarande är mitt favoritplagg till vardags, förutom en räfsa, en liten lie och några fågelholkar. De är fortfarande i användning på det åländska skärgårdshemmanet. Måhända ger farfar och jag ytterligare en dimension åt den inledande dikten som handlingsprogram: ja, att minnas är verkligen att låta framtiden ingripa i skeendet.
Det ligger alltså inte riktigt så illa till som man i modfällda stunder kan tro. Kunskap om hur man bäst sköter lövängar och andra kulturbiotoper finns nog, både bland anställda vid Ålands miljöbyrå och många medborgare. Det är arbetsinsatserna som lyser med sin frånvaro, inte så mycket av ekonomiska skäl som av andra. Ingen kommer sig helt enkelt för att bara ta tillvara ängens hö under rådande doktriner om vad som är rationellt, fastän det vore fullt möjligt. Varför kunde man inte göra det till exempel i form av en kurs på Medborgarinstitutet, och på så vis låta intresserade stadsinvånare med sina gemensamma fysiska handlingar känna sig delaktiga i förvaltandet av kulturarv och miljö? Kanske grundar vi föreningen Nyodlarne, må så vara att vi förfaller till lite naturromantiskt svärmeri! Det måste ju vara motsatsen till solastalgi.
Hur används vår historia? Denna historiefilosofiska reflektionen måste formuleras senast i efterdyningarna av debatter om politiska syften och krav på historierevision. Den inkorrekta användningen av termen ”rysk ockupation” om storfurstendömets tid i Finland förekommer till exempel både i en ledare av Niklas Lampi (Ålandstidningen 13.12.2013) och i ett debattinlägg av Johan Dahlman (Ålandstidningen 19.12.2013). Å andra sidan frågar Lasse Brunström i ett livfullt inlägg om hur hans farfarsfar lotsade tsar Alexander II genom Bomarsund 1867: ”Vadå alla, skäms ni över den historia som gjort oss till det folk och land vi är?” (Ålandstidningen 8.1.2014).
Om storfurstendömets sista tid och den spännande subversiva verksamhet som badanstaltens chef då drev handlar också ett av stadshistorikens kapitel. Det kan läsas antingen som en inkännande skildring av den hårt arbetande befolkningens umbäranden under det ryska oket, eller som ett puderdoftande och volangfladdrande dokument över en svunnen era av bildning, elegans och flärd. Eller som en berättelse om personligt och handgripligt rysshat, allt beroende på vem det är som läser. Nästan varje gång den epoken i Finland kommer på tal visar sig diskussionsdeltagarna besitta olika grader av kännedom om den historiska forskning som gjorts. Professor Matti Klinges framlyftande av glömda fakta om och fördjupande analys av den tiden, kan numera ses som ganska okontroversiellt vetenskapligt allmängods. För Ålands del är det symtomatiskt att inte alla delar den uppfattningen.
Det här med att minnas ligger i tiden, om man ska uttrycka sig svängigt. Under det senaste decenniet har allt fler human- och samhällsvetare dessutom fäst större betydelse vid det som glöms bort, i likhet med den israeliske akademikern Guy Beiner som behandlar den egna statens och palestinsk minnespolitik i sin artikel ”In Anticipation of a Post-Memory Boom syndrome”. I kontemplation över vad man vill minnas eller glömma kan historikern själv således göra en enerverande, men icke desto mindre befogad, återremiss av frågan med tillägget: VEM använder historien? För ”sist och slutligen är det ju inte alls en fråga om ifall man gillar 1800-talet eller någon annan tid för den delen. (…) Allt ska med och kan på sitt sätt visa sig vara viktigt”, som stadshistorikens redaktörer Wickström och Örjans skriver i inlägget ”Journalistik i marvatten” (Ålandstidningen och Nya Åland 7.1.2014).
Text Jonna Kevin
Foto Erik Häggman
Texten är essä ur Hans Ruin-tävlingen 2016.
