Östsamiskan hämtar sig

av Izabella Rosengren

– men kanske för långsamt

Skolt- och enaresamiskan klassas som hotade språk. Skoltsamiska talas i dag av bara 300 personer. I dag arbetar många för att återuppliva språken och i förlängningen de samiska kulturerna – men frågan är om det redan är för sent.

Duns, duns, fniss. Syskonen Agafia Kaneli Niemenmaa, 3 år, och Pieti Niemenmaa, 6 år, på förskolan Kuuskõõzz i Sevettijärvi (Čeavetjávri) i norra Finland busar så att leksakerna flyger och teckningarna på väggen fladdrar. Hack i häl följer förskoleläraren Hanna-Maaria Kiprianoff som tappert försöker hålla ordning på diverse utklädningskläder, gummisvärd och barbiedockor. Det är en scen som hade passat in på vilken förskola som helst om det inte hade varit för en viktig skillnad – Kiprianoff pratar nämligen bara skoltsamiska med barnen.

– Alla som kommer över tröskeln måste prata, eller åtminstone lyssna på skoltsamiska, säger hon.

Skoltsamiska talas av drygt 300 personer, vilket gör det till ett av de mest hotade språken i världen, enligt Unesco. Antalet talare hade troligtvis varit många fler om det inte hade varit för den omfattande förfinskningen av samerna under 1800- och 1900-talet som bland annat innebar att all undervisning skedde på finska.

Sedan drygt två decennier tillbaka finns det dock möjlighet att gå i en skoltsamisk förskola, åtminstone om du väljer att bosätta dig i Sevettijärvi eller i Ivalo där landets två förskolor finns. Skolorna är även öppna för barn som inte har en skoltsamisk bakgrund, men trots detta går regenereringen långsamt och på Kuuskõõzz går i dag bara tre barn i åldrarna tre till sex år.

Ensamheten verkar dock inte beröra Kaneli och Pieti nämnvärt där de rusar runt i snövitklänning respektive batmancape.

– När man är förälder tänker man på barnets bästa och då är det oftare enklast att bara sätta dem i en finsk skola. Trots att man har rätt till det är det för mycket byråkrati med undervisning på skolt och det krävs mycket beslutsamhet om man vill att ens barn ska lära sig språket, säger Kiprianoff.

Lärt sig som vuxen

Hon samlar barnen runt ett litet bord och berättar att det är dags för ”peei’vkruug” – aktiv undervisning i skoltsamiska. I dag ska de spela memory och öva på orden och genast sätter både Pieti och Kaneli, som hittills svarat Kiprianoff på finska, att prata skoltsamiska.

– De förstår samiska, men brukar svara mig på finska. Men lustigt nog byter de ofta till skoltsamiska när det är en lek eller uppgift som de blivit introducerade för här på förskolan.

Själv var Kiprianoff vuxen när hon lärde sig skoltsamiska. Efter att ha flyttat till södra Finland i unga år föll all samiska som hon hade lärt sig i glömska och det var inte förrän hon flyttade tillbaka till Sevettijärvi som hon bestämde sig för att ta upp språket igen.

– Min pappa föddes på gamla ryska sidan och fick inte prata samiska i skolan. Och när vi flyttade till södra Finland sa han att vi inte skulle säga att vi kom från norr för då skulle folk tro att vi var samer.

Kultur behöver språk

Ett par timmar söder om Sevettijärvi ligger Enare (Anar) kyrkby med drygt 500 invånare. Majoriteten av invånarna är enaresamer och drygt 350 av dem talar enaresamiska. En av dem är musikern och journalisten Mikkal Morottaja, även känd under sitt artistnamn Amoc, som förutom att tala språket även har valt att rappa på det.

– I gymnasiet var det en kille som rappade på nordsamiska och då tänkte jag varför inte göra det på enaresamiska? Att göra musik på enare håller det levande och det är mitt sätt att promota det.

Amoc i Enare.

Precis som Hanna-Maaria Kiprianoff, Kaneli och Pieti har han lärt sig samiska från sina föräldrar. I skolan var det däremot finska som gällde, och han hade bara rätt till en timmes modersmålsundervisning på enaresamiska i veckan.

– Min pappa har alltid pratat enare med mig. Det var förbjudet när han gick i skolan, men han var lite av en aktivist och gjorde mycket för att hjälpa och främja samernas rättigheter.

Efter att debutalbumet släpptes 2007 bodde Amoc i Helsingfors i fem år. Efterhand insåg han ändå hur viktigt språket var för identiteten och valde att flytta tillbaka till det glesbefolkade Enare.

– Det skulle vara bättre för både mig och samerna om jag, en kille som kan tala enare och som jobbar med media, var här och förde kampen på hemmaplan, tänkte han.

Enligt Amoc skulle det inte finnas någon enaresamisk kultur om det enaresamiska språket försvann. Å andra sidan är han medveten om att samhället är föränderligt och att kulturer vidareutvecklas. Han nämner samiska nyord som exempel.

– Jag kan inte alla gamla ord, de dog ut med de äldre så vad vi har nu är ett mer finsk-samiskt språk. Men grejen med ett levande språk är ju att det förändras. I mitt arbete som journalist försöker jag att använda så många gamla ord som möjligt, men det är svårt eftersom orden blir allt mer urbana.

Juha Feodoroffs renar.

En futil kamp?

Alla är inte lika optimistiska som Amoc och Kiprianoff. Enligt Mikael Parkvall, lingvist vid Stockholms universitet, är den generella utsikten för de samiska språken allt annat än god. Han menar att så fort ett språk börja tappa talare är det i princip för sent.

– Varje gång ett språk är hotat så kommer solskenshistorierna, men rotar man lite så visar det sig att det gäller fyra ungdomar som kan räkna till tre på det gamla språket och det tycker jag inte räknas. Att man har ett mål betyder ju inte att det kommer att uppfyllas och bara för att föräldrar vill något betyder det inte att det kommer att ske.

Enligt Parkvall ska det mycket till för att en nedåtgående språktrend ska vändas. Förutom högre utbildningar på respektive språk krävs till exempel en urban miljö dominerad av språket ifråga.

– För många utgör staden en lockelse bortom de nödvändiga ärendena och det är ju därför som urbaniseringen är en realitet. Oftast hamnar man då i en miljö som inte domineras av ens eget språk, vilket gör att man börjar tala det andra språket.

Så är fallet med ungdomarna i Sevettijärvi och Enare som för att gå i gymnasiet måste söka sig till Ivalo där majoriteten av invånarna har finska som modersmål. Risken är enligt Parkvall således stor att samiskan får stå tillbaka för majoritetsspråket.

– Innan man vet ordet av har man fått barn med en person ur majoritetsgruppen som har en majoritetstalande förälder. Där man sedan befinner sig i en helt majoritetsspråkig omgivning måste det närmast ske ett mirakel för att barnet ska bli en kompetent talare av minoritetsspråket. Då måste nästa generation också få språket i skolan och så får den konstgjorda andningen hålla på i all evighet. Det är såklart en smaksak, men för mig är inte det vad som menas med att ett språk är levande. N

De samiska språken

Det finns nio samiska språkvarieteter som är indelade i tre huvudsakliga språk.

  • Skolt- och enaresamiska tillhör den östsamiska språkgrenen där även akkala-, kildin- och tersamiska ingår. Skoltsamiska talas nästan uteslutande i området kring Sevettijärvi i Finland samt i Ryssland som skoltsamerna härstammar från. Enaresamiska talas i trakterna kring Enare träsk i Enare kommun. Akkala-, kildin- och tersamiska talas på Kolahalvön. Akkalasamiska anses av Unesco vara utdött.
  • Centralsamiska kan delas in i ett nordsamiskt och ett lulesamiskt område och talas av 20 000 respektive 2 000 talare. Till nordsamiska räknas sjösamiska, som talas i kustområdet i Norge, finnmarkssamiska, som talas i Finnmarken i Norge samt tornesamiska som talas norr om Jiellevárri/Gällivare. Lulesamiska talas i Jåhkåmåhkke/Jokkmokk i Sverige och i Divtasvuodna/Tysfjord i Norge. Till de centralsamiska språken hör även arjeplogssamiska som talas i arjeplogsområdet.
  • Till de sydsamiska språken hör umesamiska, som talas i Västerbotten, och den egentliga sydsamiskan som talas i södra Västerbotten och Jämtland.

Text Izabella Rosengren
Foto Moa Dahlin

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.