I diplomatins ormbo

Vid Finlands ambassad i Stockholm finns en etablerad strategi för att få ut de gäster som inte förstår att avlägsna sig ens när baren har stängt. Beskickningens personal ställer sig i en ring och vänder ryggen åt de kvar- släntrande.

Då förstår även den törstigaste riksdagsman att att bege sig till hotellet, där han kan trösta sig med televisionens ”nudeleffor”. Värdarna tar en sista grogg och summerar kvällen.

Utrikesministeriet har som ämbetsverk tillämpat samma strategi. Det  har varit den slutnaste av organisationer. Därför har det bakom dess förnäma fasad kunnat frodas en kultur av ”förtryckets vrånghet, övermodets hån,  närgången ämbetshögfärd och de sparkar odågan ger den tåliga förtjänsten”.

De böcker som skrivits om utrikesministeriet har oftast varit självglorifierande diplomatmemoarer. De flesta träiga, men några intelligenta och underhållande, som Ilkka Pastinens Yläkerran ylhäisyys: ”Diplomatins gyllene regel är att ambassadören föraktar sin företrädare  och avskyr kandidaten till efterträdare”.

En paj i ministeriets sminkade ansikte blev därför Tapani Suominens Virastomestarin talvi (Litorale 2017). Den har nyligen kommit ut i Tuva Korsströms översättning med titeln Sista vintern på ambassaden.

Suominen har själv varit kulturråd vid Finlands ambassad i Stockholm. Han har  relativt färsk erfarenhet av beskickningen, dock inte av den senaste skandalen som  gav en föraning om #metoo-kampanjen och ledde till ambassadörens förflyttning.

Suominen har valt att klä sina avslöjanden i en satirisk romanform, ett slags autofiktion. Det geniala med boken är att han i motsats till  gängse diplomatmemoarer väljer ett underifrånperspektiv och låter vaktmästaren  Topi Kalliokoski agera berättare, på tröskeln till sin pensionering.

Greppet är lyckat. Ambassadernas vaktmästare och chaufförer får se och  höra mycket som skulle höja skvaller- och kvällstidningars upplagor om de fick nys  om skandalerna. Stockholmsambassadens legendariska vaktmästare Konstantin Wagello hyllades 1968 av sin ambassadör Ralph Enckell i ett griftetal med lovord för lojalitet och pliktkänsla som han aldrig skulle ha unnat någon  kollega. Wagello kunde ha stått som förebild till pensionerade UM-vaktmästaren Aalto i Benedict Zilliacus sextiotalspjäs Åttan, som man hela inkommande vår kan se på Fallåkers teater.

När jag läste Suominens bok fick jag lust att kolla upp den mot mina egna omkring tjugo år äldre erfarenheter från samma ambassad.

Döm om min förvåning när jag upptäckte att min mera hovsamma beskrivning i Mitt livs reportage (Söderströms 2007) nästan på pricken motsvarar Suominens observationer: ”Jag var på väg in i en helt annan organisationskultur  än jag hade vant mig vid, från förtroende till kontroll, från tillit till misstänksamhet, från lojalitet till rivalitet”.

Orsaken till att denna byråkratiska parodi har kunnat överleva så länge är gissningsvis att ämbetsmännen rekryterats direkt från högskolorna, utan erfarenhet av andra organisationer. Olaterna har gått i arv, samtidigt som företagsdemokrati och modernt ledarskap har fått fotfäste utanför UM:s fasader.

Ilkka Pastinen berättar i sin bok att han i början av 50-talet var den första aspiranten  efter kriget som uppfyllde minsteriets officiella krav. Min goda vän Ola Johansson avslöjade att han vid sin anställningsintervju bedömts som ”pitkä ja komea, erittäin sopiva”. Det sades att diplomater rekryterades genom att på Esplanaden spana efter någon välklädd ung man som   genast erbjöds tjänst vid Riddaregatan. En av följderna var att UM senare tvingades till rekrytering utifrån.

Den ”aktiva utrikespolitik” som ledde till säkerhetskonferensen 1975 skapades av diplomater som kommit utifrån. ”Doktorskopplet” eller ”överstejuntan” – Max Jakobson, Keijo Korhonen, Risto Hyvärinen – stöddes ändå av några ”briljanta” UM:are som Aarno Karhilo och Ilkka Pastinen. De sågs inte med blida ögon av omkörda karriärdiplomater.

Till detta kom socialdemokraternas krav på poster som dominerades av forna elever från samlingspartiets plantskola SYK och finska eller svenska Norsen, senare av kepuiter som hade en bakdörr in i ”presidentens ministerium”. Den enda CV som behövdes blev partiboken. Rekryteringen har numera reformerats.

Detta ormbo beskriver Tapio Suominen med grov satir, ibland rena invektiv, med fiktiva eller lätt identifierbara karaktärer. Fackföreningen UHVY uppstod sent sent, efter konvulsioner med chefer som enligt Suominen ansåg att det var ofosterländskt att kräva ersättning för övertidsarbete. En ambassadör kunde skicka en vaktmästare efter dagstidningar på hans lediga lördag trots att Pressbyrån låg på promenadavstånd. En del av exemplen skulle man inte tro att är sanna, som när en ambassadörsfru tar en festblåsa ”på prov” från NK och efter att ha returnerat den i en damtidning blir avslöjad för att ha burit den. Men så var det.

Skälmromanen får en nödtorftig intrig när vaktmästaren Topis antagonist från barndomen, Lauri Stolt, dyker upp som ny ambassadör. Efter en absurd vinter med honom går Topi i pension, avböjer en floskulös avskedsceremoni och ber i stället att få sin prenika på posten. Västernhjälten fäller sin sheriffstjärna i sanden och rider bort i solnedgången.

Per-Erik Lönnfors

Tapani Suominen: Sista vintern på ambassaden.
Översättning: Tuva Korsström.  Litorale 2017.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.