Inbördeskriget belysts hela våren – räcker det nu?

av Janne Wass

Mycket har sagts och mycket har skrivits om de blodiga och traumatiska händelserna i Finland under vårvintern för hundra år sedan. För vissa är det variga sår i släktens historia som rivits upp igen, för andra ett år av upprättelse. Det finns också de som knyter näven, tänder den röda lyktan och svär att kämpa vidare. Andra tycker kanske att det nu skulle vara dags att gå vidare, det var ju ändå hundra år sedan.

I den här tidningen får vi ta del av hela denna bredd av röster, dels de som vill gräva vidare, hålla revolutionsårets lykta tänd, inte glömma de döda. Dels de som menar att det vore viktigare att koncentrera sig på de levande.

Båda sidorna har på sitt sätt rätt. Sin historia ska man kunna, och för att minnas måste man diskutera. Men faran med att minnas med passion är att man också faller in i tvivelaktiga tankemönster. Ättlingarna till skyddskårister och vitgardister blir knappast glada av att påminnas om till exempel massmorden på kvinnliga rödgardister. På vänsterhåll ”osäkrar vi vapnen” då någon dristar sig till att tala om ”frihetskriget”.

Och det är inte utan att man blir en aning perplex då en av våra medarbetare sänder oss en inbjudan hen fått av ”Frihetskrigets södra traditionsförening r.f.” till en ”minnesfest för befriandet av Helsingfors”. Med trerättersmiddag och måhända en schnapps eller två ska man alltså sitta och fira ett av vårt lands blodigaste och mest förfärliga tragedier. Som festtalare har föreningen inbjudit sonsonsonen till greve Rüdiger von der Goltz, den tyska befälhavare som landsteg med sina soldater i Hangö, och som efter kriget fram till december 1918 fungerade som Finlands de facto rikskansler. Efter första världskriget anslöt sig von der Goltz till Vereinigte Vaterländische Verbände Deutschlands, ett ultranationalistiskt samfund som bland annat inbegrep antisemitiska, militaristiska, fascistiska och auktoritära element. VVVD stödde Adolf Hitler i presidentvalet 1932, och von der Goltz fick under landets nazistiska ledning ett antal inflytelserika poster. Han besökte bland annat Finland och gjorde reklam för nazismen, som han ansåg var en alldeles ypperlig rörelse för Tysklands framtid.

Hur tänkte man här, liksom, när man valde festtalare?

Frågan är om det går att gemensamt ”minnas” ett inbördeskrig, eller om det är så att vi fortsättningsvis står på våra ideologiska och familjehistoriska sidor av staketet och beskyller den andra sidan för att minnas fel, eller på fel sätt. Kan vi ens längre ”försonas”, vi som inte var med då det begav sig? Ska det utfärdas offentliga ursäkter? Vem ska då utfärda dem och vem ska acceptera dem? Alla berörda är döda. De ”vita” och ”röda” är historiska begrepp som är svåra att överföra till dagens politiska och ideologiska landskap. Ska Petteri Orpo be Li Andersson om ursäkt, eller vice versa? Det känns ju en aning absurt.

Kanske är ett sätt att göra som riksdagen häromledes: över partigränser och utan att peka finger hölls i plenisalen en tyst minut för inbördeskrigets offer. Det tillförde inte mycket analys eller kunskap om kriget, men i tillfället kändes det rätt. Kanske är det dags efter detta minnesår att blicka vidare, framåt.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

1 kommentar

Ernst Mecke 18 april, 2018 - 22:39

As a text, I like this ledare. But I do not really like the conclusion. Because: looking/going forward without having sufficiently well analyzed the past leaves one open to repeating the mistakes which were in the past resulting in events for which, e.g., riksdagen saw it fit to observe a minute of silence. Of course I do not see at the moment another civil war in the making (at the moment the defence against, e.g., TTIP/CETA is VERY much more urgent), but I do not either see ANYwhere an even remotely adequate analysis of the past. The key point is psychology: in politics we have ALWAYS to do with human individuals and their behaviour, and the science which deals with human behaviour is undeniably psychology. What I have observed in the past, though, can only be described as an anti-psychological reflex, in both political activists and ”humanist” commentators (sometimes also called ”kulturmänniskor”) – this was already so in 1968 and after. Some may here point out that nowadays and in Finland psychology is taught at school. – Which is fine in principle, but a look into the coursebooks for Swedish speakers has given me the impression that the teaching leaves people rather helpless in political matters: when confronted with a demagogue they will not even be able to realize what type of person they are dealing with (to take just one problem). Altogether: would, e.g., Ny Tid be willing to do anything about this situation (e.g. by making political psychology a topic in Klubb Tigern)?

Reply

Lämna en kommentar