Sören Lillkung, 56, är sedan några månader Svenska Kulturfondens vd. Han är den första som innehar titeln. Lillkung har bott och verkat i Svenskfinlands alla hörn. Men i en föränderlig värld vill han att Svenska Kulturfonden också ska nå bortom Finlands kustremsor och skärgård.
Simonsgatan 8 är en oas för det svenska i Helsingfors. På adressen finner vi bland annat Luckan, SFP, Svenska kvinnoförbundet och förstås Svenska Kulturfonden. Fonden är alltjämt ett viktigt ekonomiskt stöd för konstnärer, musikanter, utbildare och det svenska ordet i Finland.
För Sören Lillkung är arbetsplatsen nygammal. Han jobbade här som projektombudsman med ett treårskontrakt mellan 2009 och 2012. Lillkung är också utbildad sångare och när hans senaste sejour på fonden nådde sitt slut lockade musiken igen. Flyttlasset gick till Österbotten.
Erfarenheten inom både det administrativa och musikaliska gjorde honom bland annat till rektor för Jakobstadsnejdens musikinstitut och enhetschef för yrkeshögskolan Novias kulturenhet. Musiken har alltid varit ett viktigt inslag i hans liv och det har blivit otaliga roller inom operan och teatern. Fast numera är han glad att musiken är en hobby och inte ett måste. Att sjunga professionellt är inte något som Lillkung kommer göra nu när han är fondens vd.
– Jag har levt av att sjunga och nu sjunger jag för att leva. Det är en jättestor skillnad. Det blir något av ett måste när inkomsten kommer från det. Ibland är man tvungen att göra sådant man inte tycker är så roligt. Nu får jag sjunga när jag har lust att sjunga.
Bland annat leder han en hobbykör i Sibbo. Kören, som heter Amigo Choral, ska i höst spela in en skiva med gamla psalmer i nya arrangemang.
Sören Lillkung häller upp ett glas vichyvatten. Medan bubblorna stiger mot kanten funderar han kring vilken ort han bott på som är favoriten. Det är inte bara Österbotten som ligger honom nära hjärtat.
– Jag har bott 11 år i Sibbo, 10 år i Helsingfors och 10 år i Åbo. Ja, på alla möjliga ställen. Jag är allfinlandssvensk. Jag tycker alla ställen har sin charm då där finns genuina mänskor.
Vill ta fasta på genuiniteten
Genuinitet menar han är ett nyckelord för det finlandssvenska. Den finlandssvenska kulturen är inte enhetlig och det gäller att hitta en balans mellan de styrkor man har men även öppna för nya influenser utifrån.
– Vi ska våga vara olika och samtidigt ha respekt för varandra. Förutsättningen för olikhet är jämlikhet.
Han tror att om man tar fasta på genuiniteten så kan man också motarbeta nidbilden att alla finlandssvenskar är rika och gottar sig på pappas pengar. Det handlar om att hitta nya strategier och nå nya människor.
– Jag tycker om att utgå från visuella helheter och när jag tänker på Svenskfinland är det inte bara kustremsorna och Åland jag ser framför mig. Det är också språköar som bland annat Tammerfors, Lahtis, Uleåborg. I en föränderlig värld ser jag också nya finlandssvenska språköar utomlands. Som i Stockholm, Oslo, Köpenhamn och London. Där finns också många finlandssvenskar som vi vill nå. Det har talats om hjärnflykt men det handlar ju i bästa fall om hjärnförädling.
Lillkung har själv två barn som flyttat till nordiska grannländer och fått sin utbildning i Europa och USA. En son bor numera i Göteborg och en dotter i Stockholm.
– Vi får inte bygga murar, inte heller inom landet. Vi ska uppmuntra till utbyten och möten mellan Svenskfinland och världen men också mellan de olika regionerna här i landet.
Det är lätt att tala om svenskan som nyckeln till Norden. Men då måste också intresset finnas inom Finland att vilja tala det. Ett av Kulturfondens nystartade initiativ är det strategiska programmet Hallå! som ska uppmuntra till tvåspråkighet.
En relaterad satsning är en uppsatstävling för finska gymnasier. Lillkung berättar om gymnasisten som vann i år. Han kom från ett helt finskspråkigt gymnasium och skrev på bländande svenska om hur viktigt han tror det svenska språket är för honom på en framtida arbetsmarknad.
– Att föda sådana insikter är Hallå!-programmets mål. Programmet vill genom möten stimulera båda nationalspråken och vi vill bevilja projekt som gör att språkmurarna raserar.
För första gången kunde sökande skicka in ansökan på finska. Något som rimmar med att kampanjen också uppmuntrar unga svenskspråkiga att prata finska.
Viktigt att minoriteten hörs
Att tala svenska med främmande människor är i vissa delar av landet något helt normalt. I huvudstadsregionen är det dock många som slopar svenskan när man talar med personer man inte känner. Det är svårt att ändra på sitt beteende, men den nyblivne vd:n uppmanar fler att våga tala sitt modersmål när de kommer i kontakt med nya människor.
– Genom det här jobbet har jag mer ingående funderat på mitt eget beteende och jag inleder numera alltid på svenska. Jag blir glad över hur många som faktiskt svarar på svenska. Det är trots allt majoriteten som avgör minoritetens öde.
– Man får inte glömma rikedomen i att Finland är tvåspråkigt. Det är viktigt att märka hur viktigt svenskan i Finland är för ingången till det nordiska, ja även till det globala. Speciellt när språkklimatet varit pressat och regeringen inte har varit intresserad av Finland som ett tvåspråkigt land.
Fonderna ska inte ta över det offentliga
När han får frågan om fonderna i framtiden också kan stödja svenskspråkiga dagis och skolor ifall det skulle bli nedskärningar från det offentliga är Lillkung tydlig med var han står.
– Det gäller att vara väldigt noga med att vi inte ska ta över det offentliga. Vi har två nationalspråk här i landet och båda språkgrupper ska ha likartade möjligheter. Så står det skrivet i grundlagen och då måste vi se till att det är så. Jag tycker vi ska vara måna om att situationen förblir sådan även framöver, annars gräver vi vår egen grav.
Han tycker också att det handlar om att hela tiden slå vakt om identiteten. Att det inte bara handlar om ett språk utan det handlar om vilka finlandssvenskar är som individer.
– Modersmålet är grundrättigheten och här kommer vi igen in på genuiniteten. För att kunna vara mig själv så är modersmålet en grundrättighet. För alla mänskor! Det handlar om trygghet att få vara oss själva. Ända in på 1950-talet talade vi rikssvenska på våra finlandssvenska teatertiljor, säger Lillkung på rikssvenska och skrattar till.
Att finlandssvenskan står på egna ben, i ett ständigt möte med andra språk, är livsviktigt för identiteten menar han och minns ett exempel från hans tid på scenen.
– När jag jobbade på Wasa Teater märkte vi att när vi skådisar fick tala våra egna dialekter, blev vi plötsligt bättre. N
Text: Marcus Carlsten
Foto: Eva Persson
